Tom Kankkonen, mottagaren av årets journalistpris 2015, säger att det journalistiska uppdraget är detsamma trots en förändrad värld och ny teknologi. Populistiska och lögnaktiga nyhetssajter får inte påverka journalistiska bedömningar.
Text: Marcus Prest
Tom Kankkonen jobbade redan 1981 för Västra Nyland som sommarvikarie men den egentliga journalistkarriären började 1988, efter armén och studier vid bland annat Åbo Akademi – varifrån han utexaminerades som politices magister 1987. Mellan 1994 och år 2000 jobbade Kankkonen som frilansare i Turkiet. Där gjorde han bland annat material för både svenska och finska Yle, han var inhoppare som BBC:s korrespondent då den ordinarie korrespondenten inte var på plats, och han gjorde också en hel del jobb för olika regionala finländska tidningar som på den tiden hade egna utrikesredaktioner. För dem gjorde Kankkonen främst featureinslag, det vill säga berättelser snarare än direkt nyhetsrapportering eftersom redaktionerna fick sina nyheter via FNB, Reuters och AP. Sedan 2001 har han jobbat för Yle, för Aktuellt, finska morgon-TV, och som utrikeskorrespondent.
– Jobbet har ändrat på det sättet att man nu måste behärska två eller tre olika publikationsplattformar. Man måste kunna göra samma material för radio, TV och webb. Det har både bra och dåliga sidor. Till de goda sidorna är att olika plattformar har olika styrkor, och att man får synlighet för materialet på flera olika platser. Till den dåliga sidan hör ökad stress, speciellt om man är på resa kan det bli jobbigt. Å andra sidan hör stress till utrikesrapporterandet och det är inget att klaga över.
Kankkonen anser att grunden i journalistjobbet inte ändrats särskilt mycket.
– Jag har under senare tid vistats ganska mycket i Syrien och där är uppdraget att hämta hem berättelser från människor. Jag har inte utsatts för att behöva jobba med klickjournalistik, i och för sig inget att förakta med det jobbet heller, om man måste så måste man. Det som ändrats är att vi måste producera betydligt mer än förut, alltså vara mycket effektivare, och det utan att tumma på kvaliteten. Det finns en rimlighet i kravet eftersom vi arbetar med skattebetalarnas pengar. Så som månadsavlönad journalist har jobbet inte nödvändigtvis blivit sämre.
Däremot tror Kankkonen att villkoren för frilansare blivit betydligt svårare. Det råder brist på pengar överallt och det jobb han själv gjorde från Turkiet då han kunde sälja material till olika finländska tidningar skulle idag vara svårt då tidningshusen slagit samman sina utrikesredaktioner och samma material används av ett antal tidningar, vilket gör marknaden liten.
– Yle kan än idag använda stringers men överlag tror jag att det är svårt att klara sig som frilans som till exempel utrikeskorrespondent.
Har attityden i samhället, med så kallade ”mainstreamkritiska medier”, med MV-lehti som extremexempel förändrat jobbet?
– Det har skett en allmän förändring i samhället men vad MV-lehti gör ska inte påverka våra journalistiska bedömningar. Vad gäller diskussionen om Yle och misstroendet kan man diskutera om vi gjort något fel. MV-lehti har en hel del klick och läsare, det har också en del forum som jag följt med för att kolla vad som skrivs där. De kan till exempel ha 9 000–10 000 följare, men bara cirka 100 är aktiva skribenter. Det är svårt att veta hur utbrett det här fenomenet är. Jag registreras ju också som läsare på en sådan sajt även om jag inte håller med om vad som skrivs där.
– Överlag tror jag att det är svårt att göra något åt dem som bestämt sig för att tro vissa saker om flyktingar och invandrare. MV-lehti domineras till exempel av så kallad invandringskritik där de stjäl någon enskild aspekt av vår eller någon annans rapportering och förvränger den. Där finns också tecken på prorysk trollning. Anhängarna av en sådan världssyn är nog inte speciellt mottagliga för en verklighet som utmanar deras fördomar. Det påminner lite om folk som tidigare bara läste partitidningen för att få partiets syn på världen, fast i en mer extrem tappning.
– Vad gäller journalistkåren måste vi vara sanningsenliga i vår rapportering, inte försköna något men akta oss för att prata om människor genom gruppidentitet. Det som utmärker dessa ”invandringskritiska sajter” är att man pratar om flyktingar, invandrare och människor av annan etnicitet och nationalitet som om de vore hjorder av djur.
Om arbetsgruppen som ska se över en reform av Yle säger Kankkonen att han inte kan påverka vad den besluter sig för. Han säger att hans uppgift är att jobba som journalist och göra sitt jobb så bra han kan.
– Vad den gruppen besluter beror antagligen på vilka politiska vindar som råkar blåsa just nu. Men det jag kan säga är att jag anser att det är ett allvarligt misstag att börja skära i Yles resurser om man tänker att det på något sätt skulle hjälpa de kommersiella aktörerna. Just nu är det till exempel nästan bara Yle och Helsingin Sanomat som sysslar med systematisk utrikesrapportering på plats och ställe.
Har du haft nytta av studierna i statskunskap i ditt yrke?
– Tja. Det är ett sätt att lära sig tänka systematiskt på saker. Jag hade också nytta av att läsa politisk historia vid Helsingfors universitet – där lärde jag mig källkritik. Överlag tror jag att det är bra att som journalist att ha studerat annat än de journalistiska verktygen – verktygen byts i alla fall ut med tiden.