I tvärvetenskapliga projekt är det viktigt att de involverade experterna har en geniun bas i sitt eget ämne, både av karriärmässiga skäl och för att forskaren ska ha något eget att bidra med.
Text & foto: Marcus Prest
NÄR HON BÖRJADE studera religionsvetenskap tänkte Ruth Illman, docent i religionsvetenskap och föreståndare för Donnerska institutet, att hon skulle bli islamolog. Dåvarande professorn i religionsvetenskap Nils G Holm tog sina studerande ut i världen och under en resa till Iran blev Illman övertygad om att hon skulle studera imamatet och shiaislam.
– Men just då hade Peter Nynäs precis börjat med sin doktorsavhandling och forskningsteamet som han ingick i, där var då bland annat Kim Wikström, Nils G Holm och Magnus Gustafsson ville att man skulle värva en magisteravhandlingsskribent till det projekt de startat. Projektet handlade om att titta på hur samarbetet ser ut på byggarbetsplatser inom projektindustrin där folk från flera olika kulturer möts.
I det projektet skickades finländska studerande i industriell ekonomi från Åbo Akademi och svenska studerande från Kungliga tekniska högskolan (KTH) ut i världen för att delta i byggen av kraftverk där Wärtsilä var involverat. De utskickade studerandena stannade i ca sex månader vid de olika byggarbetsplatserna. Ett krav var att de skulle skriva minst en sida fältdagbok om dagen om sina erfarenheter. Illman använde tolv sådana fältdagböcker som grund för både sin magisteravhandling och doktorsavhandling. Under jobbet med doktorsavhandlingen åkte hon själv till olika byggarbetsplatser i Indien och Västsahara.
– Det var både givande, spännande och utmanande – och ibland ett överväldigande svårt arbete men samtidigt ett himla äventyr från början till slut. Att skriva magisteravhandling med grunden i detta mångkulturella industriprojekt var så oerhört olikt något man kunnat föreställa sig som magisterstuderande och doktorand i ett ämne som religionsvetenskap.
– Det som genast slog mig, och som sedan var svårt att ta sig ur, var hur sakligt vissa studerande skrev – hur de mest skildrade hur de skruvat på någon pump eller liknande praktiska saker, och hur andra studeranden däremot skildrade sina medarbetare och chefer – det var främst där det drabbande materialet fanns. En del av studerandena försökte ha ett öppet sinne och förstå de nya människor och den nya omgivning de hade satts i, och andra uttryckte sig direkt föraktfullt och som smårasister. Det jag skrev om var hur studerandena på olika sätt använde stereotyper för att förstå vad de var med om och för att avgränsa sig själva.
Efter magisteravhandlingen fortsatte Illman med att forska i samma material och i samma frågor med sin doktorsavhandling Gränser och gränsöverskridande. Skildrade erfarenheter av kulturella möten i internationellt projektarbete. Det var hösten 2000 som Ruth Illman själv åkte till Indien för att besöka en annan doktorand, Marcus Lindahl som senare doktorerade för industriell ekonomi vid KTH.
Illman och Lindahl åkte till Belgaum, och sedan till Samalpati som ligger mitt ute i djungeln – Wärtsilä levererade kraftverk till båda platserna och det var också bland annat hit projektets trainees som skrev sina fältdagböcker på byggplatserna skickats.
– Det var något av en chockupplevelse att besöka dessa byggarbetsplatser. Bland annat var det svårt att se hur det vi deltog i hade något som helst att göra med religionsvetenskap.
– Då man kommer från en humanistisk bakgrund där folk jobbar med att förstå varandra på väldigt civiliserade sätt, till ett sammanhang som är så vansinnigt rått – folk på byggarbetsplatserna sade de mest vidriga saker om varandra – tar det en stund innan man ser hur ens humaniora har någon relevans. En sak som man dock lärde sig inse var varför det kunde se ut som det gjorde i fältdagböckerna. Här var finländska och svenska ungdomar i en helt annan miljö än de vara vana vid, ute i djungeln i ett halvt år, ofta sjuka och ofta med svår hemlängtan.
Ruth Illman vid ett kraftverksbygge i Indien. Foto: Privat.
Illman använde Martin Bubers dialogfilosofi som teoretiskt hjälpmedel i skrivandet av doktorsavhandlingen. Bubers dialogfilosofi visar hur vi skapar och överskrider gränser i vårt sätt att relatera till andra människor.
– Då och då fick jag glimtar av hur studerandena i sina skildringar inte såg bara detet utan också duet i dem de mötte, det som glimtade till var alltså tillfällen då studerande förhöll sig till en hel människa snarare än att de förhöll sig till en stereotyp.
– Jag vet inte hur många som läser en doktorsavhandling. Men arbetet gav åtminstone mig själv insikter. Det är till exempel lätt att på ett sätt bli något av en översittare som humanist. Ofta ser också humanister ner på businessvärldens ”interkulturella kommunikation”. Men det som humanister kanske inte förstår är att det här är personer som ska till Japan nästa dag och uträtta saker och de har inte möjlighet att sätta hela sitt liv på att utreda hur en annan kultur fungerar. De kan vara i behov av verktyg som snabbt ger vinkar för hur de ska bete sig i en främmande kultur – även om verktyget förenklar väldigt mycket.
Tvärvetenskap
Utgående från det tvärvetenskapliga projekt Illman själv var med om menar hon att man måste lära sig se på ett case från flera håll.
– I ett samarbete mellan olika ämnen, som det mellan industriell ekonomi och religionsvetenskap, är det viktigt att ekonomer och ingenjörer och naturvetare, och så vidare, förstår att det är viktigt i sig att lära sig förstå en människa, eller människor – att det inte behöver finnas något motiv utöver att vilja förstå. Medan det från andra hållet, det vill säga från humanisternas sida, är viktigt att fatta att det helt enkelt behöver produceras el och att det då måste hittas fungerande sätt att få till stånd en sådan sak.
Illman säger att en av riskerna med tvärvetenskap är att det blir ett ytskrap av olika ämnen och att forskaren faller mellan stolarna när hon ska söka en tjänst. Illman menar att det, åtminstone för en fortsatt forskningskarriär, är viktigt att ha en genuin bas någonstans – ur karriärperspektiv är det kanske smartast att vänta tills man doktorerat innan man på eget bevåg sätter igång tvärvetenskapliga projekt.
– Men å andra sidan har också den akademiska världen på senare tid rört sig mycket mot samarbete mellan olika ämnen.
– Det är heller inte bara ur karriärsynpunkt det kan vara bra att ha etablerat sig i ett eget ämne först – det gäller också att vara expert på någonting för att kunna tillföra ett samarbete något. Det vill säga: du måste kunna ditt ämne för att ha något att ge till ett samarbete med andra ämnen. De människor man söker till ett tvärvetenskapligt projekt ska alltså vara experter, de ska vara specialister på sitt område – det är hela poängen.
Men sedan måste dessa personer också ha kontaktytor som gör att de kan förstå andra perspektiv och att de vill förstå andra perspektiv.
– Det måste finnas en jämbördig dialog mellan de ämnen som är involverade. Ämnena måste i grunden vara självständiga i sig för att ha något att komma med och för att det ska uppstå något nytt.
På tal om den samtida trenden att från regerings- och näringslivshåll se universiteten som produktutvecklare för industrin säger Illman att man utifrån kan ha idéer och presentera universitetet med problem, frågor, visioner, målbilder men man kan inte beställa något specifikt eller vänta sig några specifika svar.
– Hela poängen med vetenskapen är att man undersöker sådant man ännu inte vet något om.
– Men samtidigt är poängen med att vara på ett universitet att vi ska försöka bidra med att göra världen lite bättre, vi är inte bara till för vår egen skull.
Ett fenomen som dykt upp ur den tvärvetenskapliga andan som bland annat präglar Donnerska institutet är Aboagora. Aboagora är ett återkommande symposium som i år ordnas för sjunde året. Projektet började under kulturhuvudstadsåret 2011 och vann gehör hos deltagare och publik. Aboagorakonferenserna har tvärvetenskapligt program med naturvetenskap, humaniora och konst som möts på lika villkor.
– En särskild betoning finns på att se till att konsten inte bara presenteras som en guldkant utan som ett jämbördigt självständigt perspektiv på olika frågor och fenomen, säger Ruth Illman, som är en av de drivande krafterna bakom arrangemanget.
I år ordnas den andra delen i trilogin Treads of Fate, inspirerad av de fornnordiska ödesgudinnorna, nornorna. Det första året, det vill säga ifjol var temat Urd, som koncenterarede sig på det förflutna, predestination, ödet, generna, i år är det dags för Verdandi som fokuserar på blivande, varande, den konstnärliga processessen, nuet, medan ledordet för nästa år kommer att vara Skuld som är framtiden.
I Aboagorakonferenserna har man i en mycket öppen anda sökt experter och konstnärer över hela världen som sysslar med teman som gäller för det aktuella året. Dessa personer diskuterar och uppträder sedan med sin egen forskning och konst inför en publik. Aboagora har blivit en framgångsrik modell för hur man åstadkommer internationella gränsöverskridande möten. Mera om Aboagora hittas på http://aboagora.fi/