Turkiets president Erdoğan verkar föra Turkiet mot ett enmansvälde och samtidigt förverkliga de visioner han hade i sitt förbjudna parti.
Text och foto: Marcus Prest
DE ÅTGÄRDER den turkiska regimen med presidenten Recep Erdoğan i spetsen genomförde, och fortfarande genomför efter kuppen i somras har gett bekymrade och fördömande reaktioner, åtminstone i pressen men även politiskt av EU och USA som oroat följer med utvecklingen. Turkiet verkar glida mot ett allt mera auktoritärt styre samtidigt som president Erdoğan åtnjuter en enorm popularitet på hemmaplan.
– Det är det här som en majoritet av turkarna vill, säger Markku Suksi, professor i offentlig rätt vid Åbo Akademi.
– Det kan vara svårt att förstå för oss. Erdogan vill nämligen förändra den statsideologi som rått sedan Kemal Atatürk.
Kemal Atatürk anses ha grundat den turkiska staten efter första världskriget och det ottomanska imperiets kollaps. Atatürks ambition var att modernisera Turkiet genom att införa ett sekulärt styre och inte ge religionen något utrymme i officiella sammanhang – Atatürk ville styra landet bort från sultanväldet. Han drev också ett starkt turk-nationalistiskt program på samma gång som han försökte driva igenom moderna reformationer.
Sommarens kuppmakare hade en lista på åtgärder de ville att skulle ske i Turkiet. Den första punkten på deras lista var att de skulle garantera ett fortsatt sekulärt styre av landet som rått i nästan ett sekel i ett land som nästan undantagslöst är muslimskt.
– Formellt sett är nästan alla turkar muslimer – men i praktiken är det alltså frågan om människor med olika grad av profanitet och religiositet som faller under beteckningen. I det stora hela är det dock klart att Turkiet är ett påfallande muslimskt land.
– Efter militärkupperna på 70- och 80-talen samt efter en militär intervention på 90-talet utvecklades Turkiet i en mer demokratisk riktning vilket gav partier med religiös agenda möjlighet att formas och delta i politiken. Detta efter att den turkiska staten fram tills dess aktivt hindrat dem från att delta offentligt.
– Det finns ett berömt fall i europiska människorättsdomstolen som kallas The Welfare Party Case, det är från 2003. Det gällde Erdoğans dåvarande parti. Fallet är unikt i meningen att den europeiska människorättsdomstolen den här gången tillät staten att förbjuda ett parti – annars brukar man döma precis tvärtom. Men partiet ifråga var islamistiskt och direkt demokratifientligt och talade för diskriminering av ickemuslimer. Partiet förbjöds och Erdoğan som var medlem dömdes till fängelse.
– När han kom ut grundade han AKP, utvecklings- och rättvisepartiet, som motsätter sig den värsta muslimska extremismen men som utan vidare är ett starkt religiöst orienterat parti. Och sedan dess verkar det som att Erdoğans och AKP:s agenda sammanfaller med de flesta turkars.
Suksi säger att en militärkupp alltid är det sämsta alternativet, att det var tur att den senaste misslyckades. Samtidigt håller man just nu på att bygga upp en regim som enligt Suksi verkar lika motbjudande som alternativet med ett militärstyre.
– Personligen framstår det här för mig själv som ett stort moraliskt problem. Men min inställning är att militärkupper som lyckas alltid är det sämre alternativet. Vad vi har nu är alltså ett Turkiet som håller på att bli ett enmansvälde iklätt en demokratisk fasad. Man har tillåtit en tsar eller sultan att etablera sig. Erdoğan kommer fortsättningsvis att försöka göra sig ännu starkare. Han kommer att driva igenom nya grundlagsbestämmelser i parlamentet.
– Då de lagar han vill driva gått igenom förvandlas Turkiet från en stat som officiellt har ett parlamentariskt styre till en stat där presidenten och parlamentet är skilda entiteter och där presidenten har makten att styra och kan ställa sig över parlamentet. Det betyder att hela statsförvaltningen ändrar karaktär alldeles totalt. Och det innebär en fundamental skillnad till hur staterna inom EU leds. Erdogan kommer att förverkliga Welfare Partys vision, men under annat namn.
Själv trodde Suksi tidigare att det kunde ha blivit något av Turkiets förhandlingar om EU-medlemskap. Landet hade mycket att göra för att uppfylla EUs krav, stora förändringar skulle ha krävts, men samma har gällt en del andra nuvarande EU-länder också.
– Vi hade ju EU:s Helsingforsmöte 1999 då Turkiet och EU på allvar gick in för att diskutera villkoren för ett Turkiskt medlemskap. Men senast nu, med den utveckling vi bevittnar är det loppet kört för en lång tid framöver. Och det innebär att en betydande del av Turkiets utbildade arbetskraft håller på att packa väskorna som bäst. Turkiet står inför en dyr brain drain.
Vad tror du enmansväldet mer i detalj kommer att betyda för Turkiets framtid?
– Turkiet blir ett land som de centralasiatiska länderna och Ryssland. Det betyder bland annat att man måste vara konstant medveten om vem som kan tänkas bli Erdoğans efterföljare. Jag tror nämligen inte att Erdoğan kommer att utsätta sin position för ett helt fritt och rättvist val utan förväntar mig dynastisk utveckling, samtidigt som jag hoppas att jag har fel.
– Erdoğan är nu 62 och det är ingen ålder för en diktator. Men om 10–15 år måste han ha en efterträdare som tränats upp. Den efterträdaren är handplockad och ofta någon från familjen.
– Allt det här är förstås spekulation – men sådana här mönster brukar återkomma i enmansvälden.
Vad tror du om Turkiets roll som NATO-land?
– Jag känner inte NATO så bra som organisation. Men NATO är en militärallians och militära allianser har helt andra syften än andra statliga samarbeten.
– NATO består av demokratier och bekänner sig uttryckligen till principen om demokrati, men det är oklart om man ens kan låtsas att Turkiet är en demokrati även om Turkiet skulle försöka behålla en demokratisk fasad. Det är en väldigt stor sak även för NATO om Turkiet blir ett enmansvälde. En aspekt av det är till exempel att enmansvälden är oberäkneliga. Om ett annat land stöter sig med Turkiet är det detsamma som att stöta sig med Erdoğan och tvärtom.
Hur tror du att ett enmansvälde kommer att påverka Turkiets möjliga maktambitioner i Centralasien?
– Säg att något händer i Azerbajdzjan eller till exempel Uzbekistan som gör att den turkiska populationen där hotas. Jag tror inte att Erdoğan skulle sky några medel om han hade något att vinna på att ingripa. I anslutning till NATO är det här förstås inget lyckligt scenario. Och om Turkiet provocerar fram en attack på sitt eget territorium – hur kommer NATO då att reagera med tanke på NATOs artikel fem som gäller de ömsesidiga säkerhetsgarantierna?
Markku Suksi var själv på väg till en konferens i Turkiet för att diskutera olika möjligheter till autonomi och hur stater kan förhålla sig till minoriteter. Implicit fanns i programmet Turkiets sätt att behandla sina minoriteter, särskilt kurderna. Konferensen blev dock inte av, det kom redan förra hösten signaler om att klimatet vid de turkiska universiteten försämrats och från och med vintern blev det klart att ingen konferens kan hållas i Turkiet.
– En konsekvens av att staten uppfattar sig som muslimsk är att det inte finns utrymme för någon annan grupp, förutom vissa så kallade fördragsminoriteter i Turkiet, främst kristna och judar. Annars är alla muslimer och konsekvensen av det är att det officiellt inte finns några minoriteter. I det turkiska politiska tänkandet ryms därför inte kurder eftersom de hör till samma religion. Det här har varit ett grundproblem i Turkiet, även under det sekulära styret.
– Efter 90-talet har det åtminstone funnits en diskussion där kurderna kunde vara delaktiga, om än begränsat. Det finns också ett oppositionsparti i parlamentet som inte direkt men i praktiken driver kurdiska frågor. Från och med nu kommer kurdernas situation att bli ännu svårare.
Överlag ser Suksi med oro på den pågående radikaliseringen av Europa och världen i övrigt. Länder som Ungern och Polen leds av högernationalister och högerpopulister med auktoritära ledare. Samma kan enligt Suksi komma att gälla Israel som riskerar att gå samma väg i sin statsförvaltning som Ryssland och Turkiet. För att inte tala om situationen i Mellanöstern i övrigt. I Frankrike är Le Pen starkt, men där är ändå den politiska kulturen en helt annan.
– Tänk vilken förlust Turkiets nuvarande väg är för demokratin. Turkiet har varit modellen för demokrati i regionen, men nu har Turkiet tvärtom tagit modell av sin omgivning i Mellanöstern. Det är en horribel utveckling.