Det som avgör vilken kandidat du väljer att rösta på i ett val handlar inte bara om kandidatens ideologi och kompetens. Vare sig du vill det eller inte styrs du av en komplex kombination av dessa värderingar och emotionella faktorer, som hur kandidaten ser ut och vad du känner för personen.
Text & foto: Klas backholm
Docenterna Tom Carlson och Peter Söderlund forskar i statskunskap vid Åbo Akademi. De berättar att valsystemet i Finland är ett av de mest kandidatfokuserade i hela Europa. Med kandidatfokuserat menas att partierna för fram enskilda kandidater som medborgarna får bekanta sig med och sedan välja mellan.
– Irland är det mest kandidatcentrerade landet i Europa. Där får man rösta på hur många kandidater man vill, och rangordna dem. Det är ingen skillnad på vilket parti kandidaterna kommer ifrån, säger Söderlund.
I de länder som istället har ett mera partifokuserat system väljer medborgarna enbart vilket parti man vill stöda.
– Indelningen mellan de två grupperna kandidatval och partival är förenklad. Partierna spelar ju alltid in i bakgrunden också i de system där man röstar på enskilda kandidater. Och vill man se på detaljer kring exakt vad som skiljer sig mellan länderna i Europa så är det en riktig djungel, säger Söderlund.
Men i Finland, där vi än så länge bara kan välja en enskild kandidat från ett visst parti, vad är det då hos väljaren som styr valet? Vad är det hos kandidaten som lockar? Frågan är förstås komplex, och vad det gäller väljarna är de till exempel olika i hur mycket kandidatens partitillhörighet styr själva valet.
– Bland väljarna är det ganska långt 50/50 nuförtiden. Femtio procent säger att de väljer utgående från kandidatens kvalitet och inte bryr sig så mycket om partitillhörigheten, och den andra hälften utgår ifrån att partiet är det viktigare, berättar Söderlund.
En annan central faktor är hur intresserad av samhället väljaren är. Tom Carlson berättar att väljare som inte är så intresserade av hur samhället ser ut till större del använder sig av så kallade information shortcuts, alltså informationsgenvägar.
– Om man är litet lat och inte orkar sätta sig in i frågan ser man mera på kandidatens image, det här verkar vara en klok karl som kan få något uträttat, eftersom han är sådan väljer jag honom, förklarar Carlson.
– En person med större intresse för samhället ser däremot på en bredare mängd faktorer hos kandidaten. Denna typ av väljare är också intresserad av kandidatens image, men ser dessutom på flera andra faktorer som sakkunskap och så vidare, säger Söderlund.
Image ingen dålig sak
Carlson påpekar att det faktum att väljaren emotionellt fäster sig vid en kandidats image inte alls behöver vara något irrelevant, som man ska se ner på. Dels för att väljaren tack var den emotionella kopplingen får en genväg till ett val man själv är nöjd med, och dels för att imagen också ger väljaren ett hum om hur bra kandidaten i praktiken sedan ska kunna driva sin politik. Man borde alltså inte se image och sakfrågor som två motpoler.
Någon topplista på den ultimata imagestrategin som en valkandidat borde använda sig av för att nå toppresultat kan de två statsvetarna inte ge. Visst är utseende och klädsel viktiga, men att enbart fokusera på saker som är kopplade till image är att förenkla för mycket. De flesta väljare ser i någon utsträckning också på kombinationen av image och kandidatens kompetens och vilket parti personen tillhör. Också de som är ointresserade av politik.
Det nyligen avslutade EU-valet bjöd på kandidater med en mängd mer och mindre lyckade kombinationer av sakfrågor och emotionell påverkan. Två röstmagneter var Li Andersson från Vänsterförbundet och Mia-Petra Kumpula-Natri från Socialdemokraterna. Det är svårt att direkt jämföra kandidater just eftersom de alla erbjuder sin egen specifika mix av kompetens och image, men Carlson lyfter fram exempel från några av de officiella bilderna de två kandidaterna använde i valet.
– Vad det gäller bilden på Li, så bäst är ögonkontakten, att man känner förtroende och äkthet för kandidaten. Skulle det ha varit någon från Samlingspartiet skulle klädseln ha varit annorlunda. En läderjacka är inte vad alla politiker förväntas ha på sin valbild, någon signal kopplad till partitillhörighet vill hon nog sända ut med att inte ha på sig businessdräkten.
Båda forskarna är överens om att Andersson inte fick sina röster tack vare sin image, utan för att hon är en duktig politiker. Kumpula-Natris officiella bilder får inte ett lika gott betyg, trots att blicken nog är förtroendeingivande också här.
– Hon klär sig mera halvformellt, bilden känns litet som att den kommit direkt från fotostudion – det känns litet konstlat på något sätt, funderar Carlson.
Enligt Söderlund var det i Kumpula-Natris fall den gedigna erfarenhet hon har som var avgörande för röstantalet, och han håller med om att de officiella bilderna känns stela. Och det som gör att vi väljare skapar en emotionell koppling till kandidaten är förstås inte enbart valaffischerna, utan en kombination av dem och en mängd andra intryck.
– Li Andersson är ett exempel på ett bra paket – ung, har en tydlig ideologisk profil, man har hört mycket om henne i medierna, och hon har varit klar och tydlig i vad hon tycker.
Akademiker förbiser emotioner
Carlson och Söderlund lyfter fram att akademikerna nog behöver se sig i spegeln vad det gäller att mäta emotionell inverkan på röstningsbeteendet. Inom valforskningen har man traditionellt sett lyft fram sakfrågornas betydelse väl mycket, och glömt bort att se på hur kandidatens image kan spela in. Sakfrågorna har setts som idealet och emotionell påverkan som något icke önskvärt – och därmed har ”banala” frågor som huruvida det att en kandidat var snygg inverkade på valresultatet lämnats bort.
– De traditionella metoderna inom väljarforskningen, stora enkäter, kommer inte åt den emotionella biten, och man får de svar man ropar efter. Men modern neurologisk forskning visar att emotion och rationalitet går hand i hand. Det är till och med så att emotionella reaktioner kommer först och sedan sätter igång kognitiva reaktioner, och man har gjort ett misstag i att separera dessa, säger Carlson.
Förändrar fokus politiken?
Men hur är det då, om vi går vidare från att se på hur kandidatens ideologi och image inverkar på valresultatet, och ser på de stora frågorna? Gör ett valsystem som fokuserar på enskilda kandidater att politiken i stort i landet ser annorlunda ut i det långa loppet, jämfört med sådana valsystem som har huvudfokus på att rösta på enbart partier? Egentligen vet vi rätt så lite om den saken idag, men Peter Söderlund har precis fått femårig finansiering från Finlands Akademi för att reda ut denna fråga.
– Jag har ramat in hela projektet med temat politikens personifiering – jag utgår från att hur kandidatfokuserat ett valsystem är kan vara en viktig förklarande faktor, och ska se på lång sikt vad som har hänt över tid i länder med olika system.
Det nya projektet har två steg – det första är att kartlägga och förklara vilka partisystem som egentligen finns i Europa, alltså att ta sig igenom den djungel av varianter för att rösta som vi nämnde ovan. Det andra steget är att se på vars och ens individuella valbeteende.
Söderlund planerar att studera valsystemen i Västeuropa från 1960-talet och framåt, och Östeuropa med start från 1990-talet. De stora frågorna han vill försöka svara på är om kandidatcentrering är bra eller dåligt, alltså om det leder till till exempel högt eller lågt valdeltagande, att alla partier koncentreras mot mitten eller alternativt polariseras mot höger eller vänster, och andra utvecklingstrender på lång sikt. Men de resultaten får vi alltså återkomma till.
Slutligen då, om de två statsvetarna vid Åbo Akademi själva får välja, är det kandidat- eller partisystem som de föredrar? Både Söderlund och Carlson lutar starkt åt ett kandidatcentrerat system, med fler valmöjligheter än i dagens Finland.
– Skulle det inte vara bra med flera personröster? Det kunde vara fräscht att ha möjlighet att säga att jag kan tänka mig att stöda de här två eller tre kandidaterna, inte bara en, funderar Peter Söderlund.