Företaget CrisolteQ återanvänder material från tunga industrier. Att skrapa ihop finansiering och bygga nätverk har tagit tid, men företaget står nu i beråd att utvidga verksamheten.

Text & foto: Nicklas Hägen

 

Kenneth Ekman grundade företaget CrisolteQ år 2005 hade Europa ännu inte hunnit öppna ögonen för sitt beroende av råvaror från andra kontinenter. Bakom sig hade Ekman tio år av företagande och en vilja att göra pengar, men också en övertygelse om att vår konsumtionstakt inte kan fortsätta som den gör.

En titt på de inhemska tunga industriernas avfallshögar visade att redan några av de största metallfabrikerna tillsammans deponerar över en miljon ton återanvändbart material årligen.

– När man tittar på avfallshögarna finns där metaller värda miljarder euro. Eftersom de redan processats är koncentrationen av metaller dessutom ofta högre än i malmer, säger Ekman.
– Orsaken till att man dumpat dem är som jag ser det dels att man är lite loj, dels att det inte har funnits teknologi som gjort det möjligt att återvinna materialet till de priser som har funnits på våra råmaterial. Det är här CrisolteQ försökt hitta sin roll.

CrisolteQ startade en småskalig produktion i Karleby 2009. År 2013 flyttade man till Harjavalta för att arbeta på processerna för att behandla större mängder material. Idag är företaget också aktivt i Smart Chemistry Park, dit man flyttade produktutveckling då parken öppnade 2015.

Inom en riktigt snar framtid ska CrisolteQ starta produktion i större skala. Företaget är idag tio man starkt men med en pågående rekrytering och en industriell symbios med andra företag kommer det att vara närmare 40 personer i den inre produktionskedjan när den väl står klar.

– Projektet har hållit på länge och i år får vi det äntligen att börja löpa. Avfallet vi använder kommer från produktionen av rostfritt stål. Det innehåller järn, nickel och krom, men också sextio procent sulfater och fri svavelsyra. Vi har byggt och utvecklat en process där allt separeras. Vi tar in materialet, löser upp det och separerar det till olika produkter, säger Ekman.

– I det här fallet skapar vi inget nytt avfall, eftersom det avfall vi behandlar i så hög grad består av sulfater som går att förädla till salter som kan användas till exempel som gödsel och inom pappersindustrin. De har inte något vidare högt värde, men det är ändå produkter som vi importerar till Finland. Vi kan göra dem här.

Den nya maskinparken byggs i samarbete med Freyja, ett företag i Kumo, Satakunta. För att spara pengar använder man begagnad utrustning, bygger där det finns en färdig infrastruktur och samarbetar med storföretag.

– Vårt största problem har varit finansieringen, för det är fråga om tung processindustri. Vi har investerat tre miljoner euro och i maj avslutas vår finansieringsrunda, som kommer att ge ett tillägg på flera miljoner så att vi kan bygga färdigt, säger Ekman.

– Freyja har investerat 2,5 miljoner euro i processutrustning så tillsammans kommer vi att ha processutrustning för sex miljoner euro. Och det här är ett billigt bygge, företagargjort. Om de stora bolagen byggt de här anläggningarna hade det betytt investeringar på minst 15 miljoner euro.

Nätverkande

Utmaningen för CrisolteQ har inte bara varit ekonomisk. Förutom pengar har man behövt bygga upp ett nätverk av samarbetspartner så företaget inte blir stående med de produkter det tillverkat. Det här hör till den cirkulära businesslogiken och är en av de centrala utmaningarna för företag vars produktion är bunden till andra före­tags sidoströmmar.

Av CrisolteQ:s produkter är det egentligen bara nicklet som i strikt mening följer en cirkulär ekonomi, i betydelsen att cirkeln är sluten. Nickel behövs nämligen som råvara vid tillverkningen av rostfritt stål, men är samtidigt också en biprodukt. Under tillverkningsprocessen betas stålytan med syra, vilket bildar en fällning med järn och nickel. Ett logistikföretag transporterar fällningen till CrisolteQ som separerar produkterna. Nicklet går sedan tillbaka till nickelproducenten som i sin tur återförser tillverkaren av det rostfria stålet med nickel. Cirkeln är sluten.

De övriga produkterna i CrisolteQ:s produktion är enligt Ekman snarare resurseffektiva än cirkulära.
– Av järnet, kromet och sulfaterna gör vi bulkvaror som används som råmaterial för att göra produkter som annars skulle göras av nativ­a råmaterial. In i kedjan behöver vi samarbetspartner som kan ta de här bulkvarorna och omforma dem till produkter som används ino­m till exempel gödselindustrin, pappersindustrin eller målfärgsindustrin, säger Ekman.

– Hela cirkulär ekonomi-konceptet är bakvänt. Normalt planerar man tillverkningen och gör inköp utifrån det, men i cirkulär ekonomi är det tvärtom. Inköpen kommer först, de ramlar över dig, sen ska du processa dem och sen är du tvungen att snabbt sälja vidare de produkter du tillverkat. Därför är det viktigt att skapa ett nätverk med så många applikationsområden som möjligt.

Det är den här processen som skapar behovet av företagssamarbete och industriella ekosystem. En ensam aktör kommer inte långt.
– Alla investerare frågar när vi ska börja köra internationellt. Men det räcker inte att jag ger mig av utomlands, jag måste få hela värdekedja­n med mig. Det är den man borde sälja – inte ett enskilt bolag, utan hela värdekedjetänkandet och hur man bygger upp det.

Staten frånvarande

CrisolteQ producerar bulkvaror och tävlar på en marknad där det rör sig varor i enorma mängder världen över. Som en del av marknadsföringen och för att markera det cirkulära tänkandet har företaget skapat varumärkena Circular Works och CWORKS. Det är produktskyddade varumärken som används för att märka ut produkternas cirkulära ursprung.

Företagen har enligt Ekman reagerat bra på märkningen, även om man ännu inte gjort någon riktig lansering av varumärkena. Inför CrisolteQ:s tillväxtfas har tiden och energin gått åt till att fixa finansieringen, något som har varit överraskande svårt.

Ekman håller med Linda Fröberg-Niemi om att det statliga stödet för företag som ska utvidga verksamheten borde förbättras.
– Konkurrenslagarna kommer emot. Vi följer lagen så nitiskt i Finland. Om myndigheterna ger pengar åt ett företag är det någon som hänvisar till konkurrenslagen och säger att det är olagligt, och så har vi en byråkrat som blir av med sin arbetsplats. De vågar inte göra något av rädsla för att förlora sina jobb.

Visserligen har CrisolteQ fått lån av Finnvera, men i övrigt kommer alla investeringar i aktiekapitalet från den privata sektorn. De statliga investeringsbolagen har inte visat något intresse.
– Det är bara medelstora företag som kommer att ägna sig åt cirkulär ekonomi och sådana finns det inte många av i Finland. Vad regeringen säger om vart pengarna går och verkligheten är två helt skilda saker. Att få pengar för sådan här verksamhet är helt omöjligt, säger Ekman.

– Vi har en hönan eller ägget-situation. Vi har visat att våra processer fungerar, men att de gör det kontinuerligt i de mängder vi tänkt producera kan vi inte visa förrän vi investerat miljoner. Men det är inte bara det som är hindret. En statlig investerare sa att uppfinnare är mera intresserade av att bygga fabriker än av att göra business. Det är alla ingen­jörers dröm att bygga upp processer, visst, men att en sån som jag – som sysslat med företagande i 22 år – inte skulle vara driven av att göra pengar med maskinparken är nonsens.

Som pionjär inom branschen är han beredd på att han måste ta den dyra vägen till att få betalt för sitt arbete.
– När allt väl är uppbyggt är det lätt att kopiera om man har pengar. För finansiering behöver du dels visa att du lyckas producera, dels att du lyckas med försäljningen. När du håller på med något nytt är det jävligt svårt att visa att det du gör är något som går att sälja, säger Ekman.

– Vi har bevisat att det går och då finns det en risk att andra kopierar konceptet när boomen går upp. Det är klart jag tror att jag ska få mina investeringar tillbaka men jag tror också att många andra kommer att få pengar av dem. Och i den processen har vi många människor som fått jobb.

 

flowchart

 

Fakta

Kenneth Ekman

Kenneth Ekman, 56, har varit företagare inom kemibranschen sedan 1994. Han är VD för CrisolteQ som han grundade år 2005. Han är doktor i teknisk polymerkemi vid Åbo Akademi, även om företaget är verksamt inom oorganisk kemi – något han tackar sin breda utbildning för. Ekman valdes till Årets teknologidirektör av Teknikakademien år 2013.

Kenneth Ekman säger att Smart Chemistry park i Reso erbjuder förutsättningar han önskat sedan han blev företagare.
– Konceptet fungerar enormt fint i Reso. Utrymmena finns färdigt och när flera hyr tillsammans har vi kunnat utnyttja nästan allt. Vi använder varandras utrustning och det är förstås en kostnadsinbesparning, men man får också en kritisk massa – människor som tänker, ger tips och hjälper till att lösa varandras problem, säger Ekman.

– Ur investerarnas synvinkel skulle jag säga att det är betydligt tryggare att investera i ett bolag i den här typen av miljö, där det finns en stödverksamhet som hjälper en vidare när något ändå förr eller senare går snett. Dessutom får investerarna en inblick i vad de andra företagen gör. De smartaste idéerna brukar inte komma av att man forskar troget och strukturerat, utan någon råkar göra något bra av misstag. Då är det viktigt att man är där och säger att man vill vara med.

Han säger att kulturen i parken är öppen. Därför skulle han gärna se att fler forskare tog kontakt för att påbörja en bana som företagare – eller åtminstone bekanta sig med vad det skulle innebära.
– Vi har massor av idéer som vi vet att vi inte kan förverkliga för att tiden inte räcker till. Man kunde åtminstone utvärdera dem. Vi har finansieringserfarenhet, erfarenhet av att bygga linjer och erfarenhet av kemi. Det kostar inget annat än att hoppa i bilen och ta sig ut till Reso för att prata med oss över en kopp kaffe, säger Ekman.

– Vi som har fått en högskoleexamen borde förstå att vi ska vara självdrivna. Om vi har fått den högsta akademiska utbildningen i landet, är det inte meningen att det är vi som ska skapa arbetsplatserna? Jag gillar inte att man gnäller på att det inte finns arbetsplatser efter att man tagit examen, om det inte finns färdiga jobb måste man hitta på något själv. Då andra har satsat en halv miljon på att ge mig en utbildning måste jag ge något tillbaka.