Ubåtar är till för att avskräcka en motståndare från att använda sjövägen. Under fredstid och under kris används ubåtarna som osynliga spaningsplattformar. Per Edling har tjänstgjort på ubåt sedan början av 1990-talet och fungerade som fartygschef från 2006 till 2007.
Text och foto: Marcus Prest
Kommendörkapten Per Edling, doktorand vid ämnet historia vid Åbo Akademi har varit fartygschef på ubåt, flottiljchef under en kortare tid och idag är han sektionschef vid marinavdelningen vid högkvarteret för den svenska försvarsmakten.
Innan dess har Edling också tjänstgjort som ställföreträdande underrättelsechef vid högkvarteret i norra delen av Afghanistan och som underrättelsechef för den militära sektionen av FN-insatsen i Mali. MfÅA träffade Edling i Stockholm för att prata om ubåtar i Östersjön idag.
Vad jobbar man med som sektionschef för marinavdelningen?
– Man jobbar med övningar, pengar, personal, utbildning.
Fram tills 2007 jobbade du ombord på ubåt?
– Ja, jag var fartygschef 2006–2007. Tiden går.
På vilken ubåt?
– Det var flera, men jag var chef ombord på Södermanland. (Södermanland är den första ubåten i Södermanklassen/Red.)
Hur kommer det sig att man stiger upp ur en ubåt och hamnar i Afghanistan och sedan i Mali?
– Det är en mycket bra fråga. Jag har bara tjänstgjort utomlands i länder som inte har någon kust. Men som ubåtsman har man underrättelsetjänsten i blodet och sedan hade jag tur att få den där kommenderingen till Afghanistan.
Vad var det du gjorde där?
– Jag var ställföreträdande underrättelsechef i norra delen av Afghanistan där svenska och finländska förband tjänstgjorde vid tillfället. Men på nivån ovanför det här PRT (Provincial Reconstruction Team – ungefär: regionala återuppbyggnadsteam/Red.) som Sverige och Finland körde.
Sedan tillbaka till Sverige och sedan Mali?
– Jag var i Frankrike och gick deras Ecole de Guerre för att bli kommendörkapten eller överstelöjtnant och gick, samma som ert finländska Försvarshögskolan. Sedan tjänstgjorde jag vid ubåtsflottiljen igen som stabschef.
Vad betyder det?
– Ställföreträdande chef, stabschefernas roll är att se till att allting funkar, högt och lågt. Efter det hade jag en kortare tid här i högkvarteret och så blev det då Mali i våras.
– Det kan kanske vara intressant för finländska läsare: jag var pappaledig i nio månader också.
Om vi går in på ubåtarna: Vad är de svenska ubåtarnas uppgift?
– Eftersom motståndaren inte vet var någonstans ens ubåtar befinner sig så blir det en strategisk avskräckningseffekt – det är huvudpoängen med att ha ett ubåtsförsvar. Man vill avskräcka den som vill använda havet från att flytta sig över det. Och sedan kan man då under fred och i kris hålla lite koll, bidra till omvärldsbevakningen.
Hålla koll – i vilken mening?
– Det beror på vilka sensorer man har på sin ubåt. Man kan hålla koll på ganska stora havsområden, och beroende på hur nära motståndaren man tar sig, även hålla koll på vad som pågår på land.
– Vi spekulerar ju vad det gäller de kränkningar vi är utsatta för, man har ju sagt från högsta politiska ledningen att vi är utsatta för kränkningar, så–
Du menar att det är sant att Sverige haft ubåtskränkningar?
– Vad gäller de senaste har jag ingen insyn i det eftersom jag inte var till sjöss just då.
Vad är din personliga uppfattning?
– Min personliga uppfattning är att om man går ut så där starkt som den högsta politiska ledningen gjort har man troligen väldigt torrt på fötterna.
– Om man nu antar att en motståndare skulle köra runt i den svenska skärgården eller i den finska skärgården så kan motståndaren få en uppfattning om hur saker fungerar inne i landet, inte bara ute till havs.
Vilka sensorer är det man använder för att få reda på vad som pågår på land?
– Ja då tittar man, eller så kan man tänka sig att man övervakar radiotrafiken. Så periskop då, rätt term för ”att titta”.
Innebär övervaka radiotrafik och ”att titta” innebär att man är ganska nära ytan?
– Ja, då måste man ju penetrera ytan med en mast, och det är ju något som vi ubåtsmän instinktivt inte tycker om.
– Men huvudsensorn på en ubåt är en passiv sonar. En undervattenslyssningsapparat. Ljud förflyttar sig väldigt långt i vatten. I och med att det förflyttar sig så långt i vatten så kan man övervaka ett stort havsområde.
Kan du säga ungefär hurdana distanser rör det sig om?
– Om vi tar Östersjön som exempel, så är ju det en ubåtsmans paradis, eftersom vattnet i väldigt stor utsträckning är skiktat, både i temperatur och salthalt. Och det gör att i vissa skikt i vattnet har man väldigt långa räckvidder, det är inte onormalt att man kan övervaka 50 kilometer från där man ligger och i och med att Östersjön dessutom är ett grunt hav, och det ligger en massa öar i vägen, så går det att förutse hur en motståndare måste förflytta sig – vilket gör att man kan lägga den här 50 kilometers radien på bra ställen redan från början. Då är sannolikheten ganska hög att man lyckas få tag på något som är intressant.
– Men sedan är det ju så att det inte är alla fartyg som låter 50 kilometer.
Det är lastfartyg som låter mest?
– Ja, precis. Och så örlogsfartyg som låter kortare räckvidder och slutligen ubåtar är ju väldigt svåra att hitta, som bekant, både för svenskt och finskt vidkommande, om jag läser tidningen.
Men Östersjön har alltså intressanta förhållanden för den som vill lyssna på trafiken i havet?
– Ja, tack vare vattenförhållandena kan man hitta kanaler i vilka ljudet förflyttar sig otroligt långt.
Är det så att dessa förhållanden ändras dag för dag eller är förhållandena konstanta?
– Det sker säsongsvisa variationer. Men sedan är det också så att om det har varit en rejäl höststorm så blir hela havet omskakat. Då kan det där med skikt vara mindre tydligt, i varje fall nära ytan.
Finns det en poäng att öva mycket i det hav man tänker sig operera i – i meningen: finns det vissa förhållanden som man kan räkna med som är just specifika för vissa områden – att så att säga lära sig känna terrängen?
– Ja, visst är det mycket terrängkunskap, om man säger så. Å andra sidan finns det inga mer omfattande tidvattenströmmar i Östersjön. Men det är klart att ska man bli duktig på att köra båt i Östersjön, oavsett om det är ovan eller under ytan, så måste man uppträda här.
Om vi återgår till det där du sade om avskräckning: på vilket sätt är det som man avskräcker med en ubåt?
– I och med att man inte vet var den är och i och med att den är tungt bestyckad, nämligen med ett av de mest förfärliga vapen som människan har konstruerat – torpeden – som man ju kan styra mot sitt mål också manuellt om den skulle missa första gången. Torpedens verkan är inte att den slår hål i skrovet utan den detonerar under fartyget och då bildas en luftbubbla som knäcker fartyget itu. Effekterna på målet blir enorma.
– Så sammantaget kombinationen av ett potent vapensystem kopplat med att den inte syns gör att man drar sig för att använda sjövägen om man vet att motståndaren förfogar över ubåtar.
De svenska ubåtarna är alltså utrustade med torpeder, men inga robotar?
– Det beror på hur man definierar torped, men den har ju propeller.
Men svenska ubåtar har alltså inte missiler som kan skjutas från undervattensläge mot mål i land, till exempel?
– Det finns sådana förnämliga system – men inte på svenska ubåtar.
Hur är det med ryska ubåtar som finns i Finska viken och Östersjön – kan de angripa markmål?
– Det vet jag inte, men med sina större ubåtar kan de från Nordsjön angripa markmål i hela Skandinavien om de skulle vilja. Men jag ska inte spekulera i vad de som finns i Östersjön kan.
Jag har för mig att de svenska ubåtarna är mycket bra, alltså tysta och så vidare.
– De är väldigt tysta och väldigt funktionssäkra system, de pajar inte. Och vi har ett luftoberoende system som fungerar väldigt bra, så man slipper den här obehagliga ytpenetrationen för att dra ner luft i båten när man ska ladda batterierna. Istället klarar man av att ligga dold under lång tid.
Veckor?
– Veckor.
Det är alltså stirlingmotorn som är huvudkomponenten i det luftoberoende systemet – när kom stirlingmotorn till de svenska ubåtarna? (Stirlingmotor: en nästan vibrationslös motor som fungerar med värmeskillnader – i de svenska ubåtarna drivs den med dieselolja och flytande syre/Red.)
– Man gjorde de första testerna i slutet på 80-talet. Och sedan har det då utvecklats mer och mer. Jag gjorde lumpen 1992, då fanns det en stirlingmotor i tjänst. Men sedan kom ju Gotlandseriens ubåtar i mitten av 90-talet, de hade alla stirling från början.
Hur stor omställning är det att stirlingmotorn kom – blev det en stor omställning för hela ubåtsvapnet?
– Det ger fartygschefen ytterligare ett kort att spela med. Batterier är det tystaste framdrivningssättet. Beroende på hur fort man kör så kör man slut på batteriet i motsvarande takt. Precis som med telefonen, ringer man mycket så gör man slut på batteriet snabbt. Men komplementet med stirlingmotorn har gjort att man kan ligga dold under lång tid. Förut har man med jämna mellanrum, jag kan inte säga hur ofta det är, fått gå upp och ladda sina batterier, med snorkel eller utan.
– Nu har ju batterierna utvecklats som så mycket annat här i samhället. Men man var i alla fall bunden att avbryta det man håller på med, dra sig undan och ladda sina batterier. Det slipper man nu – man kan hålla på med att lösa sin uppgift under en mycket längre tid.
– Någon större mental omställning vet jag inte om det blev, men effekten ökade högst avsevärt.
Har det annars hänt mycket med ubåtsteknologin under de senaste decennierna?
– Både ja och nej. Principerna är ju desamma: man måste ha ett skrov som kan motstå vattentrycket, man måste ha någonstans att leda fartyget ifrån, man måste ha någonstans att sova, man måste ha någonstans att äta. Så att ur det perspektivet är det samma sak nu som under andra världskriget och 1904 när det svenska ubåtsvapnet grundades.
– Men å andra sidan: sensorutvecklingen, vapenräckvidderna, reduktionen av det utstrålade bullret, verkningsgraden utav varje liter bränsle och bekvämligheten har blivit bättre.
– Någon gång under mitten av 90-talet hade jag besök ombord av en tysk släkting som hade varit ubåtschef under andra världskriget och han tyckte inte att så mycket hade förändrats. När han var på besök var ju alla eldledningssystem avslagna och så vidare – men han var i alla fall förvånad över hur pass vitala de grundläggande principerna är, de som jag nämnde till först, att det inte skett mycket i just det avseendet.
Hänger det här ihop, att saker inte förändrats så mycket, med att man i Östersjön kör ganska små dieselubåtar i förhållande till de stora atomdrivna maskinerna man kör med i världshaven – ändras villkoren mycket när man flyttar över till atomubåtar?
– Med atomubåtar har man den stora fördelen att man har hur mycket energi som helst. Och det innebär att man kan komma upp i betydligt högre förflyttningshastigheter. Har man dessutom som Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland möjligheten att ha interkontinentala robotar ombord – då kan man verkligen snacka om en avskräckande faktor.
– Atomubåtar innebär en storlek till, så att säga, eller de ger ytterligare en dimension till själva poängen med att ha ubåtar.
Den sortens ubåtar – är de för otympliga för att man ska kunna hålla på med dem i Östersjön?
– De tycker ju att det är trångt här, så kan man väl säga. Och hur det än är så är Östersjön ett relativt litet hav och Atlanten ett enormt hav så kan man lika gärna skjuta från mitt i Atlanten än från Östersjön – då det ju ändå är större risk att bli hittad i Östersjön.
Då tänker man på robotskjutande – man tänker inte att torpedera ytfartyg?
– Nä, som sagt tycker de ju att det inte finns mycket utrymme här. Men det beror också på att de inte uppträder här. De uppträder ju bara på stora djup i Medelhavet och i världshaven.
– Men nog är det ju en sabla skillnad om man har en svensk ubåt med 12 meter från tornkammen till kölen och en sådan där med, säg 20 meter. Man behöver betydligt mer vatten under kölen med en atomubåt.
Man kommer inte särskilt nära kusten med en sådan?
– Jag vet inte hur nära kusten de kör, men rent principiellt är atomubåtar avsedda för stora hav.
– Problemet med reaktordrift är att man har en kylvattenpump som måste gå – vilket är lika med buller. Och när man förflyttar sig i högre hastigheter så nergår sensorräckvidderna, och man utstrålar ännu mer buller. Så jag vill nog påstå att det svenska ubåtsupplägget är optimalt för våra behov där vi främst uppträder, det vill säga Östersjön och Västerhavet, alltså Kattegatt och Skagerack. Och det är inte så konstigt eftersom vi bygger dem själva. Det vore märkligt att bygga någonting som inte funkar.
Ubåtarna som sådana, eftersom de har strategisk betydelse – det finns ganska få av dem totalt, vad har Sverige, sju, fem?
– Fem.
Just det, så jag antar att det till och med är värre än med jaktplan, att det är just ubåtar man från motståndarsidan genast vill komma åt i händelse av en konflikt och därför måste man som del av ubåtsbesättning hela tiden vara beredd på att ubåtarna kan utsättas för angrepp eftersom det finns så mycket värde i att ta dem?
– Att slå ut örlogshamnar och flygbaser ligger ganska högt uppe på en prioritetsordning, det vore ju konstigt annars.
Och det betyder att villkoren med att vara fartygschef eller del av en ubåtsbesättning är att man måste vara beredd att genast kunna lägga ut.
– Ja, det är bra om man har det i åtanke.
Så det betyder att man har en permanent hög beredskapsnivå?
– Ja, det skulle jag vilja säga. Men jag tror i och för sig att flottan är man betydligt mer beredd att sticka ut än i andra system där man kanske till och med måste mobilisera sitt förband.
– Och det är det som är fördelen. Allting finns ju ombord. Vapen, materiel, förnödenheter, drivmedel är på plats. Men hur folk råkar vara klädda är inte så viktigt just då. Jag menar – andra förband är till exempel beroende av kängor, persedlar och så vidare.
Vad betyder det då för det personliga säkerhetstänkandet – man kan ju tänka sig att en motståndare skulle kunna satsa på att komma åt en fartygschef i det civila innan ett angrepp?
– Jag tror att det största problemet i vårt öppna samhälle är vår vilja att exponera oss. Att vi klagar över att det finns övervakningskameror samtidigt som vi lägger upp de mest privata uppgifter om oss på Facebook eller på något annat ställe.
Blir man som ubåtsman utbildad i säkerhetstänkande på det sättet – att man måste ta särskild hänsyn till den risken?
– Det blir vi egentligen i hela Försvarsmakten – utbildade i vådan av att exponera oss. Sedan är det dessvärre så att det är den enskilde som själv bestämmer vad han eller hon gör. Fördelen med en ubåt är att mobiltelefonen inte funkar därnere. Så man kan inte realtidsrapportera i varje fall.
En försvarsallians mellan Sverige och Finland – särskilt vad det gäller marinen – vad är det man kunde göra tillsammans?
– Nu är det ju en ganska aktuell fråga eftersom både den finländska och den svenska regeringen bara under de senaste månaderna har stadfäst SFNTG – Swedish Finnish Naval Task Group. Man talar i ramverket om gemensamma krishanteringsoperationer mer än om något annat just nu, men även om att man kan basera på varandras territorium, eller underlätta för det i varje fall.
– För finländsk del är det en stor nackdel att man inte har den här ubåtsdimensionen och den kan man genom samarbetet med Sverige komma närmare. Sedan har finländska fartyg en klar fördel jämfört med svenska i och med att ni har ett luftvärnsrobotsystem som inte vi har.
Har Visby inte ännu heller luftvärnsrobotar? (Visbyklassen är ultramoderna svenska korvetter/Red.)
– Nej.
Men det är väl meningen att de ska ha sådana?
– Ja, det är meningen. Men det är någon annan som tagit de pengarna.
Men i alla fall: i ett samarbete skulle man kunna använda svenska ubåtar för spaning, och så vidare?
– Ubåtssystemet ligger utanför SFNTG, men jag tänker att man för Finlands del kommer att kunna öva ubåtsjakt på ett bättre sätt. Även om man redan gjort det tillsammans med Sverige sedan en lång tid.
– Men vad den svensk-finska styrkan ska användas till – det är ännu så pass tidigt i utvecklingsstadiet att det är svårt att säga något konkret. Jag tror dock inte att vi inom någon nära tid kommer att se ett hopslaget marinkommando eller något i den stilen. Det blir nog mer ömsesidig delaktighet i övningsverksamhet, utbildning, att vi har elever på varandras skolor i större utsträckning än vad vi har idag, och så vidare. Samt att vi kan bistå varandra och stå i beredskap tillsammans.
Syns den ryska militära upprustningen i ökad verksamhet i Östersjön?
– Jag kan faktiskt inte svara på den frågan.
Har ni kunnat lyssna på den nya Lada-ubåten? (Ny rysk ubåt, tillverkad i S:t Petersburg – utrustad med syreautonoma system/Red.)
– Det kan jag heller inte svara på.
Är det så att svenska ubåtar ibland övar med USA?
– Vi hade tur i och med att vi hade en ubåt utanför San Diego i två år, 2007–2008. Där fick vi ju ett fantastiskt kvitto på att den utbildning som vi driver här hemma fungerar utmärkt, även i stora hav, liksom att den materiel som vi utnyttjar även den fungerar väldigt väl i stora hav – under lång tid.
Det var Gotland som låg där? (Gotlandserien är Sveriges modernaste ubåtar/Red.)
– Ja.
Det finns ett CNBC-klipp på Youtube där amerikanerna är lite nervösa över att Gotland ”sänkt” Ronald Reagan (USA:s största hangarfartyg/Red.).
– Just det. Det blev ganska klart och tydligt vad man kan göra.
I förgrunden HMS Gotland i San Diego. I bakgrunden USS Ronald Reagan. Foto: Wikimedia Commons.
Det gjorde att USA blev lite mera reserverat vad gäller att till exempel gå nära Iran? (Som har dieselubåtar/Red.)
– Ja, man kanske blev lite orolig då man märkte att det är svårt att hitta den där lilla svarta otäcka grejen.
– Det finns en anledning till att man har ubåtar och det har säkert Iran också kommit på.
Sverige har frångått allmän värnplikt – vad har det betytt för kvalitén på folk som nu söker till marinen?
– Just vid ubåteriet har vi alltid haft väldigt duktig personal och så är det idag också. Men alla ubåtsnationer i världen har svårt att rekrytera – utav någon outgrundlig anledning eftersom det är världens bästa jobb. De som kommer, i varje fall i Sverige, är av fortsatt hög kvalité. Det är svårt att bli ubåtsman, man måste genomgå tester såväl medicinska som psykiska.
– Skillnaden till förr då man hade pliktförsvaret, är att då visste man att det skulle fram ungefär 50 värnpliktiga till ubåtarna och då hade man ju hela årskullen på 40 000 man ur vilken man kunde välja ut dessa 50. Idag gäller att man på ett mer aktivt sätt lyckas rekrytera de där 50, eller hur många som nu behövs varje år – man behöver inte ha lika många eftersom folk stannar kvar i en längre tid nu. Å andra sidan gäller det för sjöstridskrafterna och även för våra motsvarigheter till Nylands brigad, amfibiebataljonen – att man vill behålla sjömän och soldater under lång tid.
– Upplägget med att ha värnpliktiga ombord på örlogsfartyg och i amfibiesystemet gjorde ju att då när de var utbildade och inkörda så skulle de lämna tjänsten. Nu behåller vi dem en mycket längre tid.
Vad tror du om konceptet med proffsarméer överlag? Vissa militärer säger att soldatyrket är helt hopplöst för värnpliktiga, det är en alldeles för komplex verksamhet att lära sig på ett halvt år eller ett år och därför är det idag endast vettigt att ha yrkesfolk i armén.
– Har man proffs så kräver det ju att man använder sina soldater. Om man antar att Finland skulle gå över till en proffsarmé: förutom de som jobbar vid gränsen – vad ska man göra med alla andra då de en gång lärt sig sitt yrke?
– Fördelen med sjöstridskrafter och flyg är ju att vi har ett riktigt jobb på ett annat sätt, om jag får uttrycka mig så.
Det är därför man då blir tvungen att delta i internationella operationer om man övergår till yrkesarmé?
– Ja, precis. Nu vet jag inte vad ni har för engagemang, men vi har ju 250 man i Mali – det betyder att det är ganska många som står på kö för att få åka dit eftersom internationella uppdrag är de enda sammanhang där man utövar sitt jobb, så att säga på riktigt. Om man inte är sjöman eller jobbar i flygvapnet.
– När man designar sin försvarsmakt – om det ska vara yrkesförsvar så måste man delta i internationella operationer.
– Men angående värnplikten, om du frågar mig ur mitt lilla ubåtsperspektiv tycker jag att det är mycket bättre nu än under den tid då vi hade värnpliktiga ombord. Samma sak gäller för övriga delar av marinen.
Vad är det som är bättre nu?
– Det att vi får behålla folk betydligt längre.
Sist några mer personliga frågor – vad var det som fick dig att bli sjöofficer?
– Jag har alltid varit intresserad av det militära yrket, för det skulle innebära att jag inte behövde sitta på ett kontor redan i unga år. Eftersom jag är från landet hade det kanske varit mer naturligt att hamna i armén, men kanske lite grann av slumpen blev jag intresserad av ubåteriet och fick klart för mig att man kunde göra lumpen där. Och sedan har det bara varit att åka på.
Det militära, särskilt att jobba på ubåt har dimensionen att det kan bli allvar i meningen liv och död varenda gång man lägger ut – hur är det att leva med den aspekten?
– Man vänjer sig.
Men det är ändå något som finns närvarande?
– Jo, visst finns det i bakhuvudet. Nuförtiden när jag inte har någon ledningsjour har jag telefonen så att den inte ringer på natten – telefonen var alltid på dygnet runt förut. Och de allra flesta hade en väska med rena underkläder stående i ett skåp på basen för att vara beredda att sticka ut.
Kom det oväntade larm som gjorde att ni måste ut på en gång?
– Under min karriär har det kommit sådana, ja.
Kändes någon av dem som att nu är det verkligen på riktigt?
– Jag vet inte om jag har någon uppfattning där. Men i sjöstridskrafterna som helhet, finns det en beredskap att gå över till något annat än att öva. Och det är ju ganska lätt, man har det man har då man sticker ut. Den flexibiliteten är inneboende i alla sjöstridskrafter.
– Det är svårt att förmedla vad det där innebär – rent mentalt.
Per Edling
Per Edling
Per Edling är doktorand i ämnet historia vid Åbo Akademi. Hans handledare är professor Nils-Erik Villstrand.
Per Edling är kommendörkapten i svenska marinen och jobbar som bäst som sektionschef vid svenska försvarsmaktens högkvarter i Stockholm. Hans militära bana började med värnplikten 1992 vilket var inledningen på en ”traditionell ubåtsuppfostran” som varade i 16 år. Han var fartygschef på ubåten HMS Södermanland åren 2006–2007.
2008 tjänstgjorde han som underrättelsechef i norra högkvarteret i den Natoledda operationen i Afghanistan. Därefter var han sektionschef för ubåtsflottiljen i Karlskrona under två år och under en kort period chef för all svensk marin ubåtsverksamhet varefter han tog pappaledigt i nio månader. Sedan några månaders tjänst vid försvarsmaktens högkvarter innan våren 2015 som han tillbringade som underrättelsechef för den FN-ledda insatsen i Mali. Edling har en examen från franska Ecole de Guerre där han tillhörde sin årskulls bästa fem procent.
Sonar och ubåtar
Ubåtens främsta förutsättning för att kunna operera är att den kan hålla sig dold. Det finns knappt någon optisk synlighet under vatten, särskilt inte djupt ner, och med infraröda sensorer ser man knappt något alls. Radar går inte heller eftersom vatten absorberar radiovågor. Däremot rör sig ljudvågornas vibrationer under vatten betydligt längre än i luft. I skikt med specifika salthalter och temperaturer transporterar sig ljudet särskilt väl – lite på samma sätt som man kan höra ett tåg komma om man sätter ett öra mot rälsen. Samma skikt kan också fungera dämpande – vilket kan vara en taktisk fördel om man lägger sig under det.
Av de här orsakerna är ubåtens viktigaste sensor en passiv sonar: en lyssningsapparat för undervattensbruk. Passiv innebär att sonarn inte sänder något själv. En aktiv sonar sänder ut en ljudsignal (ett ”ping”) som studsar tillbaka mot sändaren/mottagaren som avläser ekot (ungefär som en radar men med ljudvågor istället för radiovågor).
Att använda en aktiv sensor påminner om att tända en ficklampa i ett mörkt rum: mycket bra om du vet exakt vartåt du ska rikta den men samtidigt innebär det att alla i rummet ser dig, eller i fallet med en sonar: hör dig och dessutom genast får din position. En aktiv sonar används för att få exakta måldata för angrepp och de används också av torpeder som ”låst” på ett mål.
Det är å ena sidan tysthet och å andra sidan möjligast bra sonar som är centrala egenskaper för alla marina ubåtar.
Både Finland och Sverige har stationära sonarkluster i sina territorialvatten. Läget för dessa sensorer är hemligt. Örlogsfartyg är också ofta utrustade med sonar, antingen i skrovet eller en så kallad släpsonar som hänger efter och under fartyget: släpsonar gör att man kan sänka sonarn genom, eller till olika vattenskikt.
Ubåtsjaktshelikoptrar är utrustade med ”doppsonar” – det vill säga de har en sonar som går att sänka från en hovrande helikopter. Ubåtsjaktshelikoptrar, särskilt om de bär torpeder, är antagligen en av ubåtens värsta motståndare eftersom den jämfört med örlogsfartyg kan dyka upp snabbt och överraskande. Finland har aldrig haft några ubåtsjaktshelikoptrar. Sverige har under 2000-talet gjort sig av med sina – ett beslut som man inte varit helt nöjd med från marinens sida vilket framkom under ubåtsjakten i Stockholms skärgård i oktober 2014.