Attacker på nattklubbar, idrottsarenor, parker och gator. På tidskriftsredaktioner, ungdomsläger, flyktingboenden, i metron och på flygplan. Hinner beslutsfattarna med förändringen i hotbilderna?
Text och foto: Ari Nykvist
Det tidigare för de flesta rätt diffusa hotet från olika extremrörelser, paramilitära styrkor och rena rama terroristorganisationer, kryper nu snabbt närmare in på våra egna hemknutar. Eller så känns det åtminstone kanske till och med för allt fler finländare och rikssvenskar? Hinner våra beslutsfattare längre med i de snabba förändringar och nya hotbilder som nu utmanar det civila samhällets säkerhet och trygghet?
– Dessvärre nej.
Det säger doktor Lars Nicander som leder forskningscentret CATS vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han disputerade i slutet av november i statskunskap vid Åbo Akademi med avhandlingen New Threats – Old Routines. Bureaucratic adaptability in the security policy environment, om nya hot och gamla rutiner i säkerhetspolitik.
Kalla kriget en stabil värld
Vid CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, är studier av asymmetriska hot i informationsåldern i fokus. Det handlar främst om terrorismstudier, underrättelsestudier och informationsoperationer såsom cybersäkerhet, cyberförsvar och påverkansoperationer.
I sin avhandling vid Åbo Akademi lyfter Lars Nicander i synnerhet fram den grundläggande frågan om hur snabbt myndigheterna, till exempel regeringskanslierna, reagerar och fattar nya konkreta beslut utgående från olika rapporter och andra signaler från sina underrättelse- och säkerhetstjänster.
– Det kalla kriget fram till 90-talet var en väldigt stabil värld. Då fanns det inga större behov av snabb förändring, utan det fanns tid att långsamt och byråkratiskt besluta om satsningar på till exempel nya vapensystem såsom nya flygplan, stridsvagnar eller örlogsfartyg. Men på 90-talet märkte man snabbt att det nya och allt mer utbredda bruket av olika IT-system gjorde hela det nya informationssamhället sårbart och lätt att påverka förbi och runt alla dåvarande militära skyddsåtgärder. Vi fick det man kallar en kritisk infrastruktur, säger Nicander.
Nya samhällsvärden att beskydda
De nya ofta oförutsägbara säkerhetshoten sträckte alltså sina allt längre klåfingriga långfingrar också ut mot det civila samhället. Det fanns plötsligt en lång rad nya värden i samhället som skulle skyddas från ett ökat intresse bland olika grupperingar, rörelser och organisationer att manipulera, hota och attackera dessa värden.
Samtidigt hade många länder såsom Sverige i hög grad anpassat sig till en ny form av statligt styre som brukar kallas New Public Management där just-in-time-leverans och små säkerhetsmarginaler var legio.
– Och sedan på 2000-talet efter ”9/11” år 2001, blev också direkta hot och attacker från olika terroristgrupper vanligare. Ännu har vi ändå inte sett mer omfattande, kompetenta försök från dylika terrorister att också terrorisera länder såsom USA och oss i Europa via cybervärlden.
De har tills vidare sannolikt inte de resurser eller den know-how sådana attacker kräver.
Det finns rätt lite tidigare teoribildning och empiri kring det Lars Nicander disputerade i. Det vill säga hur slutna monopol i statsapparaten såsom underrättelsetjänster och olika självständiga myndigheter fungerar i samverkan för att möta nya hotbilder.
– Det som kallas Policy Transfer Analysis är ett första försök till teoribildning inom det här outforskade området och min avhandling kan därför kanske också ses som ett första försök till en kritisk ontologisk ansats för att avhjälpa den bristen.
Snowden, IS och al-Qaida i snabba kast
Men så har det också varit snabba kast i bland annat hur Islamiska staten, IS, agerar och opererar. Bara för en kort tid sedan trodde de flesta bedömare att IS inte skulle följa al-Qaidas exempel och attackera civila mål utanför sitt eget område och sin egen region. Enligt Nicander är den enda lösningen att möta det här nya hotet att få bättre, mer anpassningsbara underrättelsetjänster med tillräckligt stora befogenheter.
– Där har ju den före detta NSA-anställde Edward Snowden hjälpt till att göra flera underrättelsetjänster mer eller mindre blinda, åtminstone för tillfället. Men å andra sidan får många länder också skylla sig själva. Då alla frågor och problem kring säkerhet och yttre hot kring medborgarnas trygghet hittills i till exempel Sverige och Finland har behandlats i ett tättslutet system utan kvalificerade och behöriga oberoende second opinion-funktioner, saknas det som till exempel i Storbritannien kallas ”critical friends”.
Därför är förändringsbenägenheten och viljan att samverka låg och därför blir såsom i Sverige ofta rätt självsvåldiga myndigheter allt starkare.
Nya säkra men öppna tankesmedjor behövs
En allt för stor sekretess leder därför till en sorts inkrementalism: myndigheterna lägger hela tiden till nya förmågor i kampen mot till exempel terrorismen, men ingen vill samtidigt plocka bort eller ens anpassa de förmågor och verktyg som redan finns. Och då finns det ännu mindre pengar än tidigare kvar till konkreta och snabba åtgärder.
– Allt blir som i Sverige suboptimerat och det saknas samordning av resurser som kunde användas mycket effektivare än nu för att möta bland annat just de nya säkerhetshoten, säger Nicander.
Hans förslag för att öka pluralism och adaptivitet i säkerhetspolitiken är därför att som i USA underlätta för fler så kallade oberoende think-tanks i form av ”undervisningsfria universitet”. Tankesmedjor delvis liknande den internationella tankesmedjan Chatham House, men där säkerhetsklassade personer från olika öppna samhällsfunktioner och intressen kunde evaluera och analysera säkerhetsläget och rekommendera nya statliga åtgärder.
– Då skulle kanske det gamla och lite självgoda kunskapsmonopolet på det här området utmanas och få konkurrens. Nu finns det helt enkelt för många grumliga flaskhalsar som bromsar upp det hela.
Verkligheten kommer snabbt ikapp
Sådana flaskhalsar kan vara regeringskansliernas vilja att snabbt ta till sig olika underrättelsetjänsters rapporter och andra signaler om nya säkerhetshot. Att snabbare än idag ta motåtgärder med i budgetförhandlingarna och att sedan implementera dem på ett kompetent sätt.
– Vi behöver framför allt en bättre beställarkompetens hos våra regeringskanslier, att de vet hur de ska styra och inrikta de exekutiva samhälleliga verksamheterna så att det skapas incitament att övervinna byråkratins inneboende obenägenhet till förändringar.
Lars Nicander respekterar givetvis ändå den långsamma men demokratiska beslutsprocessen där rättssäkerheten är ett rättesnöre, men han saknar en statlig enhet som på ett professionellt sätt kunde göra överskådliga risktagningsbedömningar och syssla med långtidsplanering av försvaret och den allmänna säkerheten. Något som idag i hög grad saknas.
– Jag tror ändå att verkligheten snabbt tränger sig på och kommer ikapp. Att man på regeringsnivå inser att det är dags att igen ta i bruk mer långsiktiga, välunderbyggda och kritiskt genomtänkta försvarspropositioner såsom vi tidigare hade i Sverige. Det har man klarat av till exempel i England.
I Finland är läget lite bättre, dels för att ni är ett mindre land än Sverige och dels för att ni i motsats till oss har ett slags halvt ministerstyre där samarbetet mellan olika operativa myndigheter och era ministerier är mycket bättre än i Sverige.