Vår ekonomi står inför omställningar som kommer att påverka oss alla. Vad kommer vi att göra av vår situation?
Text och foto: Marcus Prest
Arbete anses generellt vara dyrt i Finland. Det är sant om man jämför med Asien och de Östeuropeiska länderna. Samtidigt är det viktigt att tänka på vad det är man jämför sig med då man jämför sig med länder som har betydligt sämre löner och arbetarskydd – det vill säga vad låga löner och dåligt socialskydd innebär för alla aspekter av dessa samhällen.
Hur som helst utlokaliseras många finländska jobb till länder där arbetet är billigare. Andra jobb går inte att utlokalisera. Logistiska uppgifter i Finland kan till exempel inte skötas någon annanstans än i Finland (om man inte inför någon form av fjärrstyrning, men det är inte aktuellt – ännu). Det betyder för logistikens del, som man i detta nummer kan läsa från sida 11 och framåt, att man för att få ner kostnaderna reducerar antalet hamnar och överlag övergår från en stor regional spridning till ett litet antal centrala logistikcentra som i största möjliga utsträckning är robotiserade. Detta kommer förutom viktiga inbesparingar att leda till att en hel del, relativt sett högavlönade arbetsplatser kommer att försvinna.
Scenariot för logistiken är också en bild av den fas stora delar av den finländska industrin befinner sig i just nu. Man kan förstås säga att robotiseringen (automatiseringen) av arbetsmoment frigör arbetskraft, men frågan är vad den arbetskraften frigörs till. Att en stor del av Nokias ingenjörer får jobb och lyckas skapa sig egna jobb är en sak. Men att stora mängder industriarbetare, som stuvare och pappersarbetare – som åtminstone till viss del jobbar som övervakare av processer de inte själva uppfunnit – skulle kunna göra samma sak är inte självklart.
I den här texten presenterar den lätt polemiserande journalisten fyra scenarion som Eva Österbacka, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi kort kommenterar. Slutklämmen är också journalistens och inte Österbackas.
1. Servicejobb
Om det för ett antal decennier sedan fanns en industri som skrek efter arbetskraft är det klart att vi inte lever i ett sådant decennium just nu. Och framtiden vi står inför ser inte heller ut att bjuda på sådana utsikter.
Vad tror du, Eva Österbacka, om utsikterna för framtiden?
– I någon mån kan utvecklingen av den så kallade gröna teknologin ersätta arbetsplatser genom att erbjuda nya jobb inom teknologiindustrin, men jag ser inte hur den skulle kunna göra det i någon stor utsträckning.
– Vi står nämligen inför samma strukturomvandling som vi stått inför sedan 1990-talets kris, men som aldrig blivit av. Vi har en relativt stor arbetslöshet och rätt mycket människor som inte har rätt utbildning för att få jobb, så var det även innan 2008. Och vi har hittills varit beroende av antingen skogsindustrin eller Nokia som anställt massor av människor. Nu har vi ingen kronprins som kunde ärva i sikte. Och det är kanske lika bra att vi inte är beroende av en enskild industri, men vad som ska ske nu vet vi inte.
En utsikt som turnerats i bland annat dagspressen, säger att vi inom 30 år kommer att ha automatiserat bort eller utlokaliserat majoriteten av de jobb som i dag finns inom den kapitaltunga industrin och att vi istället kommer att få ett litet skikt mycket välavlönade kreativa teknologer medan resten av befolkningen kommer att syssla med service- och vårdjobb. Kan du kommentera den utsikten?
– Servicesektorn och den offentliga sektorn har vuxit kraftigt. Men åtminstone vad det gäller den offentliga sektorn har dess tillväxt nog kommit till vägs ände. Vi har inte råd att finansiera den. Särskilt sjukvården med dess bättre men dyrare vårdmetoder och mediciner slukar stora resurser.
– Problemet med servicejobb är att de för det mesta är lågavlönade och ibland mycket dåligt betalda. Att fungera som städhjälp kräver ingen lång utbildning och kommer heller inte att betalas bra. Ett annat problem är att den del av servicejobben som vi inte gör över nätet på engelska eller andra världsspråk är jobb som vi bara kan göra åt oss själva inom landet och därför inte hämtar in något utländskt kapital. Och om välavlönade industrijobb ersätts med lågavlönade servicejobb innebär det också att köpkraften sjunker – vilket å sin sida påverkar alla som säljer tjänster och varor, och lika direkt också mängden skattemedel staten kan samla in.
– Tack vare fackföreningarna har industriarbetarna från att arbetarrörelsen bildades lyckats få upp lönerna inom industrin. Servicebranschen, som kommit senare, har närmast försökt hänga med i löneutvecklingen, eller i varje fall försökt att inte bli för mycket efter. Industriarbetarna har kunnat bidra till att den allmänna lönenivån höjts genom att de haft nyckeluppgifter inom branscher där deras arbete bidragit till ett mervärde som direkt kan mätas. Samma sak gäller inte inom service-, vård- och sociala sektorn. Det finns ingen direkt prislapp på hur mycket en välmående människa är värd. Därför har dessa branscher inte heller samma möjlighet att kräva sin del av företagets inkomster. Och en stor del av allt arbete som utförs idag är svårmätbart.
2. Kapital
En trend som pågått sedan 1980-talet är den som den franske ekonomen Thomas Piketty gjort globalt känd med sin nyutkomna bok Le Capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21:a århundradet): räntor och annan avkastning på kapital växer snabbare än den allmänna tillväxten. Piketty har, oklart med vilket allvar, presenterat fenomenet som en formel: r > g, där r står för avkastningen på kapital och g är den generella tillväxten.
Att premissen stämmer har Piketty bevisat (Financial Times hävdade att hans data inte var tillförlitligt – FT:s påstående sköts snabbt och effektivt ner av olika forskare). Förmögenhet koncentreras och är inte i rörelse i form av investeringar i nya företag, ny infrastruktur och så vidare. Att det gått så är en direkt följd av den skattepolitik som Ronald Reagan och Margaret Thatcher förde på 80-talet – det vill säga en mycket kännbar sänkning av beskattningen för den rikaste delen av befolkningen. Mätningar visar att den politiken, till skillnad från vad som påstods då, haft en negativ effekt på tillväxten. En hårdare beskattning på kapital och på höga inkomster har en utjämnande verkan som i sin tur visat sig ha en gynnsam effekt på tillväxten.
Vad tror du om Pikettys syn på kapitalet?
– Att det finns kapital är naturligtvis någonting mycket positivt. Och det finns många sorters kapital. Ett aktieinnehav är en form där kapitalet är investerat i innehavet av ett företag. Och beroende på företaget är det i förlängningen ett innehav av en verksamhet som bidrar med någonting till samhället – som produktionen av en vara eller tjänst som till sin natur bidrar med upprätthållandet eller skapandet av arbetsplatser. Ett annat form är riskkapital som kan sättas in i lovande företag som antingen ger avkastning i framtiden eller ifall företaget inte lyckas, ingen avkastning alls.
– Men ett problem som också uppstår i den här formen av kapitalinvesteringar är när aktieägarna inte är intresserade av något annat än tillfällig och snabb avkastning av sitt investerade kapital.
3. Tekno optimism och den ändliga världen
Besparingar görs ibland för att tillfälligt få aktiekursen att göra ett ”glädjeskutt” genom att reducera kostnaderna maximalt, vilket ofta betyder att man avskedar så många arbetstagare som möjligt – men ett sådant agerande skadar ofta företaget och naturligtvis också nationalekonomin i längden. Den typen av rationaliseringar kan också göras för att etablera ett tryck på politiker, fackföreningar och arbetstagare för att omförhandla villkor.
Antagande: Även om rationaliseringar kan vara nödvändiga och görs för företagets överlevnad kommer dessa att ha effekter på samhället i stort – hur ställer sig nationalekonomer till den stora omställningen som du redan nämnde?
– Den stora omställningen vi står inför nu delar nationalekonomer och andra samhällsvetare. En del är övertygade tekno-optimister som tror att vi kommer att uppfinna oss ur även denna kris för att fortsätta den eviga tillväxten. Andra säger att vi befinner oss i en finit värd där den totala mängden råvaror är begränsad och att den konsumtionsstil vi nu lever gör stor skada på planeten och helt enkelt inte är hållbar.
4. Visioner, eller bristen på dem
Det som kanske mer än något annat utmärker vår tidsålder är den allmänna visionslösheten inför framtiden. Om man jämför med hur världen såg ut för hundra år sedan då man drömde om automatiserade fabriker, landsvägar, järnvägar, flyg,och andra kommunikationer (till och med till andra planeter) är det svårt att se hur motsvarande drömmar för vart det lönar sig att investera kapital ser ut idag. Att drömma om en plattare TV är inte detsamma som att drömma om järnvägar som förenar nationerna och når ut till avlägsna byar. För att inte tala om utopismen som fanns på 1920-talet då man drömde om en tid då industrialiseringen avskaffat de tråkiga och farliga jobben så att vi alla skulle ha mera tid med litteratur, konst och idrott och annan uppbygglighet. Just nu verkar den politiska diskussionen snarare handla om hur man ska få igång tillväxten igen – som inte till obetydlig del bygger på konsumtion av produkter och tjänster som någon måste lära oss att vilja ha, till skillnad från saker vi verkligen behöver och som är nyttiga för oss, – och hur man med mer eller mindre förtäckta medel ska kunna tvinga folk att göra jobb ingen vill göra för att de är tunga, dåligt betalda och allmänt dåligt ansedda.
Hur ser du på det här?
– Det finns både en grön våg som försöker få igång en grönare och vettigare konsumtion, samtidigt som det finns en annan, minst lika stor trend som är den motsatta som går ut på att konsumera så mycket lyx som möjligt. Det är förstås viktigt att komma ihåg att det finns många människor, även i vårt land som inte har råd med varken gröna produkter eller lyx.
– Å andra sidan kan var och en också fundera på vad det är man tycker att man har råd med och vad man vill konsumera. Man har ett eget ansvar också. Lokalproducerad ekologisk mat är inte nödvändigtvis dyrare än den var förut om man relaterar till den relativa inkomsten. En hållbar tvättmaskin kostar inte mera än våra föräldrar betalade för sin. Behöver man så mycket kläder och nytt så ofta att man måste köpa kläder som är producerade av barn? Problemet är att om man tänker sig att man måste ha allt så ser vårt beteende också ut därefter.
Vad vill vi?
Hur hör det här resonemanget ihop med där vi började – det vill säga med det dyra arbetet och arbetsplatserna som försvinner till låglöneländer?
Ett sätt det kan hänga ihop på är att vi just nu i Finland befinner oss i ett skede där vi har en välutbyggd infrastruktur, en välutbildad relativt frisk befolkning, och i strängt taget med vilka mätare som helst mätt – en mycket rik stat. Vi befinner oss inte i en situation som existerade för bara några generationer sedan, då åkern bokstavligen måste kämpas fram ur kärret.
Vi har tak över huvudet och möjlighet till mat på bordet åt alla: det kunde just nu finnas en möjlighet att tänka hur vi vill förvalta detta arv, och också radikalt tänka om vad vi vill med våra liv och vårt samhälle – ett tänkande som kunde leda till en form av levande i världen som inte koncentrerar sig på konsumtion av produkter som var och en vet att skapas på ett sätt som tar mera ur världen än de ger. Om tanken på den möjligheten verkar naiv kan det vara skäl att fundera på varför den upplevs så.