Att gestalta läget i samhället som ”polariserat”
kan vara ett bekvämt sätt att slippa försöka
förstå vad problemet i en låst diskussion består i.
En sak som kännetecknar en mängd av diskussioner som försiggår inte bara på nätet utan också mellan människor är att det ibland uppstår låsta lägen. Det uppstår en situation där det inte längre tycks vara möjligt att diskutera vidare. Någon säger något. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag börjar raljera. Jag drar saken personen sade till sin spets. Den andra känner sig attackerad, kränkt kanske. En spiral av anklagelser om vem som hoppat på vem uppstår.
Det sägs ofta att vi befinner oss i en tid av polarisering. För mig verkar det här både sant och osant. Det stämmer att diskussioner, i synnerhet på nätet, ibland spårar ur i påhopp och lägerbildningar. Men jag tror också att det blivit alltför bekvämt att gestalta läget som polariserat; som om vi var på det klara vari problemet består. Lösningen framstår kanske som att diverse ”ääripäät” borde retirera till den gyllene medelvägen.
Nästan vilka yttringar som helst framstår därigenom som ”polarisering”, också ställningstaganden mot rasism. Två läger antas finnas, de toleranta och de ”kritiska”. Som bland annat medieforskaren Anu Koivunen konstaterat riskerar ett sådant sätt att tala om polarisering att tysta ner diskussioner. Vi uppmanas att lugna ner oss. Jag tror att det är mycket betänkligt att ställa upp situationen på det här sättet, och jag tror också att uppmaningen till gyllene medelvägar inte hjälper oss att förstå hur samtal går i baklås, och vad som kan göras annorlunda.
Jag tror som sagt inte det är helt fel att tala om ett ”hårdnande diskussionsklimat”. Det finns naturligtvis olika sätt att närma sig den här frågan, men för att nysta i en ände: jag slås av att jag hör helt vanliga människor, människor som varken är politiker eller public relations-konsulter, uttrycka sig i termer av att ”markera” sin hållning eller ”ta avstånd” från en åsikt. I diskussioner tycks det allt oftare uppstå ett behov av att klart tillkännage sin position: det här står jag för, det här står jag inte för, det här tar jag avstånd från, här drar jag gränsen.
Ett typiskt exempel: någon attackerar det en person sagt, medan den andra personen hävdar sin rätt till en åsikt. Det sorgliga i sådana samtal är att människor gett upp hoppet om att nå ut till den andra; parterna (för de har blivit just det, parter) vädrar sina principer eller sina rättigheter, men utan tro på att en god relation ska kunna uppstå. Misstänksamheten rotar sig kanske i ett visst sätt att tala, kränkthetens språk, principfasthetens paranoida språk. Rättigheternas språk blir indignationens språk.
Vi bär alla ansvar för att inte skapa låsta diskussioner. Vad innebär det här ansvaret i ett specifikt fall? Det uppstår ibland en spänning mellan att längta efter ett mänskligt möte men att samtidigt vara oförmögen att ta det den andra säger på allvar. Jag kanske upplever att det du säger är groteskt, men önskar att vi kunde tala med varandra i en öppen anda där konflikten inte är förutsatt.
Menar jag att det alltid är bra att vara tillmötesgående? Det kan vara farligt att vara tillmötesgående, förstående: du blir den som förstår och försöker, medan den andra ångar på, ointresserad av annat än att köra igenom det hen vill få sagt.
Det är viktigt att påminna sig om att viljan att nå ut till den andra inte måste innebära att gå med på allt den andra säger – det måste inte vara hänsynstagande i bemärkelsen att behandla någon med silkesvantar. Att vilja nå ut kan ta sig formen av ilska: ”det här kan du fan i mig inte mena?!”
Kanske innebär en vilja att nå den andra rätt och slätt att behandla den jag pratar med som någon som trots sina jobbiga tendenser är en människa jag bryr mig om på ett annat sätt än att jag vill trumfa igenom ett knippe argument. Att bry mig innebär att jag kan säga ifrån, men att inte på förhand tro mig veta vad den andra kommer att säga.
Men nu blir det alltför lätt att generalisera. Den enskilda situationen kan vara sådan att jag övermannas av trötthet eller modstulenhet: att fortsätta utbytet tycks bara destruktivt. Jag känner mig kanske för irriterad för att vara mottaglig, för att lyssna. Omständigheterna kan se olika ut.
Kanske är jag medveten om att jag kommer att träffa personen igen och hoppas på bättre stunder. Kanske bestämmer jag mig för att undvika personen. Kanske vi träffas ändå och samtalet tar en oväntad vändning. Vilken som är den bästa beskrivningen av möjligheterna till goda samtal kommer åtminstone delvis att bero av hopp och hopplöshet.
Det finns därmed inget sådant som en sannolikhetskalkyl som kan leda vägen. Kanske är det till och med lite farligt att låta sig styras av det som verkar ”troligt”; då förvandlas samtal till ett slags spel där jag riktar in mig på att förutsäga den andras nästa drag. Att öppet tala om de situationer där det känns motigt eller till och med destruktivt att samtala är en annan sak – det får oss att försöka artikulera det ansvar vi har i relation till varandra.