Gästkolumnisten Sara Nyman botaniserar i Aileen Wuornos livsöde och söker en ny livsform.
Då jag får botanisera fritt bland livsöden som berör mig dras jag till de våldsbenägna kvinnorna, de som slår tillbaka, dödar eller blir galna. De som aldrig riktigt har fast mark under sina fötter, de vars röster skapar ljud utan varken pondus eller legitimitet och vars liv blottar patriarkatets hårdhet och livets skörhet. Som aldrig riktigt når fram. Ogräs som växer genom asfalten bara för att rivas upp och slängas bort.
I Florida den 9 oktober 2002 tas seriemördaren Aileen Wuornos av daga med giftinjektioner. Ulrika Dahl skriver i essäsamlingen Skamgrepp: ”Avrättningen av Aileen Wuornos, USA:s mest kända mörderska, som tog livet av män som våldtog och utnyttjade henne, sände tvivelsutan ett budskap till alla kvinnor: hämnd är inte din arvslott, du är försvarslös mot en ordning som kräver din kropps underkastelse och som säger att du får skylla dig själv”. Kvinnor som dödar män. Då Aileen Wuornos hämndodyssé nystas upp är det inte roligt längre, då sätter sig skrattet i halsen. För vad finns här att förstå. Dahl fortsätter ”Vi som tillskrivs honkön, och därmed lever i berättelsen om vår våldsutsatta position, uppmanas och förväntas att navigera i världen som om den vore ett dataspel där vi ska ta oss från A till B utan att attackeras, utplånas, tillintetgöras…”
Kvinnor är oftast duktiga på att navigera, rädslorna och hotet är närvarande. Berättelsen om Aileen Wuornos stör en världssyn inom vilken kvinnor är potentiella offer som inte kan slå tillbaka. Aileen Wuornos som slutat springa, blivit trött på att navigera och istället, helt systematiskt, letar upp, eliminera de(t) som vill henne illa. Seek and Destroy.
Detta må vara en berättelse om hämnd, men det kan också vara en berättelse om en människa som försöker bryta med sitt (kvinno)öde. En berättelse om en människa som försöker ta tillbaka sitt liv med livet och förståndet som insats. Det är kanske en berättelse om en människa som inte vill vara rädd (”Om männen levde i evig skräck för att bli våldtagna så skulle de också bli det” (Suzanne Brögger)).
I King Kong Theory skriver författaren, tänkaren och filmmakaren Virgine Despentes om hur hon som ung liftade, rörde sig ute om nätterna, åkte på konserter och sov på tågstationer. Hon konstaterar att det faktum att hon valde just den sortens frihet istället för att ”sitta hemma och lacka naglarna” har haft en stor betydelse för den människa och tänkare hon är nu.
Enligt henne är det alltså inte destruktivt att som kvinna våga utsätta sig för ”faror”, utan det destruktiva ligger i vår kultur som uppmuntrar kvinnor att stanna hemma. Detta i kombinationen med föreställningen om att kvinnor inte kan ta till våld om de utsätts för våld blir fatalt. För henne blir frågorna existentiella (och hon påpekar att neurotiska symptom i en illamående kultur är helt naturliga). Hon är en kontroverisell tänkare som säger att våldtäkt, som fenomen, inte skulle finnas om kvinnor, rent juridiskt, hade möjlighet att döda sin våldtäktsman.
Tanken är provocerande, hon förespråkar inte dödsstraff och hon sjunger inte med Annika Norlin som ska ”ta tillbaka allt det som är ditt” (i låten ”Allt som är ditt” av bandet Säkert!), hon talar om (o)möjligheten att ta tillbaka det helt på egen hand. Hon visar på behovet av en annan slags livsform – inte en livsform där kvinnor dödar män, utan en värld där kvinnors liv inte präglas av rädsla för sexualiserat våld. En värld där berättelsen om Aileen Wuornos hade blivit en helt annan.
Sara Nyman
Skribenten är kandidat i filosofi från Åbo Akademi med feministiska tänkare, misfits och gaphalsar som intresseområde.