Fantomen och Devil tecknade av Kari Leppänen.

Kari Leppänen är en legend bland finländska serieskapare. Han har haft en central roll i formandet av serietidningsfenomenet svenska Fantomen. Samtidigt har han också bidragit med egna originalserier.

Text: Marcus Prest

Trots att Kari Leppänen är ett av de viktigaste namnen bland finländska serieskapare är det oklart hur känt hans namn är bland den breda serieläsande publiken – trots att han publicerats av den väletablerade svenska Fantomentidningen där han tecknat Fantomenäventyr och även producerat egna serier. Det arbete han gjort för svenska Fantomen har publicerats över hela Norden och även i andra länder. Men som serieskapare har Leppänen fallit lite vid sidan av diskussionen kring den finländska serievågen.

Leppänens första tecknade Fantomenäventyr publicerades 1979. Han är än idag fullt sysselsatt med arbetet med Fantomen.

När du började din karriär som serietecknare – vad var seriernas status i Finland då?
– Serier sågs inte som så mycket annat än som underhållning för barn och ungdomar då, även om det i början av sjuttiotalet fanns verksamma personer i branschen som gjorde den typ av serier som senare började kallas ”alternativa serier”. Själv visste jag ingenting om dem eftersom jag vid den tiden börjat tappa intresset för att läsa av serier. Men att skapa serier var trots det min huvudsakliga fritidssysselsättning.

– Min professionella karriär började när jag valdes till tidningen Sarjis grunduppsättning. När vi samlades i Primulas kabinettutrymme vid Mannerheimvägen i Helsingfors förvånades jag av att det verkade finnas många serieskapare i Finland, serieskapare som jag aldrig hört om tidigare, och inte hade jag sett deras arbete för den delen heller. Den enda serieskaparen jag kände i gruppen var Joonas. Han var anställd som Sarjis-tidningens chefredaktör. Jag hade sett hans serier i Helsingin Sanomat, i Seura och i Kotiposti – även om jag inte läst dem på grund av deras ”lätthet”. Min okunskap om de inhemska serierna, som det inte heller fanns mycket av, berodde på att jag bara läst en särskild typ av serier, nästan till hundra procent i amerikanska och brittiska tidningar där dessa publicerades.

– Jag hade också precis bekantat mig med Tintin och Asterix. Men jag läste inte dessa under någon längre tid.

Har situationen för serier i Finland ändrats sedan dess, i så fall – hur?
– Idag är seriernas status mycket annorlunda, åtminstone verkar det så med tanke på hur medierna visar intresse för fenomenet. Samtidigt har serier också fått offentlighet genom pråliga seriefestivaler. Det märkligaste är den egendomliga motstridigheten i att idag får serier som tidigare inte ens godkändes för publicering mest uppmärksamhet – trots att det i Finland finns många verkligt goda serieskapare så får dessa inte i närheten lika mycket uppmärksamhet som skaparna av alternativserier, eftersom dessa alternativserier verkar vara betydligt mediasexigare.

Vad tycker du om nuläget jämfört med hur det var förr?
– Ärligt talat är jag inte särskilt nöjd med dagens tillstånd. Jag har alltid uppskattat skickligt tecknade serier, eftersom sådana sedan jag var ung inspirerat mig att försöka mig på att göra mina egna serier. I själ och hjärta är jag naturligtvis vän av äventyrsserier. Jag har aldrig varit det minsta intresserad av varken vuxenserier eller serier som försökt sig på att skildra något mera allvarligt eller annars bara konstra till saker på ovanliga sätt.

Vilka ingredienser behövs för att göra en bra äventyrsserie?

trellos

Scen ur Trellos – Dödsplaneten. Teckning av Kari Leppänen.

– De samma som krävs för att göra motsvarande typ av film. Naturligtvis måste de tecknas så bra som det går, både vad gäller naturalistiskt tecknade serier och de serier som tecknas i ligne claire-stil, som Tintin. Det bästa är om en äventyrsserie innehåller en lämplig mängd action, en lämplig mängd romantik, och även en lämplig dos humor.

Följer du seriebranschen aktivt? Läser du till exempel nya franska och amerikanska serier?
– Jag har egentligen inte sedan början av 70-talet läst andra serier än Kalle och Hobbe, förutom de serier som jag recenserat på min hemsida. Jag har inte läst några andra fransk-belgiska serier än Tintin och Asterix. Jag är annars inte heller intresserad av att följa med seriernas tillstånd i Finland eller någon annanstans. Men information om ämnet strömmar in från alla håll och kanter så man kommer ändå att bilda sig en uppfattning. Ibland har jag granskat Akademiska bokhandelns seriehylla i Helsingfors, inte för att läsa serier utan för att beundra det lysande teckningsarbetet som finns i utländska album – ibland har jag rent av blivit inspirerad.

Vilka serier uppskattar du och varför?
– Min uppskattning har alltid riktats till de favoritserier som jag en gång i tiden läste. Men om du här är ute efter något nyare eller samtida serier har jag svårt att ge något uttömmande svar eftersom jag inte har någon klar uppfattning om dem. Av de utländska kommer jag inte på något annat än Bill Wattersons Kalle och Hobbe, som jag anser att kanske är alla tiders bästa representant för sin genre. Vad gäller de inhemska uppskattar jag mest de serieskapare som orkar jobba på med berättande äventyrsserier och av dem uppskattar jag bara de som är bäst tecknade.

Vilken typ av berättelser tecknar du helst?
– Om jag har fria händer med manus, innehåll och teckningar gör jag naturligtvis helst mina egna serier. Fantasy- och scifi-genren har alltid varit mina favoriter. Som ung gjorde jag massor av västernserier som aldrig publicerades någon annanstans än i min egen hemmagjorda publikation. Det var min hobby då.

– Men för att återgå till din egentliga fråga, och när man tar i beaktande att jag under åren endast gjort teckningsarbete på texter gjorda av andra manusförfattare, är mina favoriter berättelser som knyter an till något historiskt. Ju äldre historia desto bättre. Som tecknare har man då mera utrymme samtidigt som utmaningen är större. Men grundförutsättningen är förstås att man har ett bra manus att jobba med.

Finns det ämnen, scener, känslotillstånd etcetera, som är särskilt svåra att förverkliga rent tekniskt i seriemediet? Kan man på förhand veta att något är särskilt svårt att teckna?
– Svårigheterna med ett projekt klarnar först när man har läst manuset – då blir det klart vilka ansträngningar man kan förvänta sig i att förvandla texten till bilder. För det mesta bringar det inga större svårigheter att gestalta en scenbeskrivning i bild, men ibland dyker det upp överraskningar, som när ett handlingsförlopp ska gestaltas som man inte någonsin haft en bild av ens i sin fantasi. Som exempel kan jag nämna ett Fantomenäventyr som jag nyligen hade under arbete där Fantomen befinner sig under vatten och försöker undkomma att bli krossad av hjulet till en hjulångare. Jag har ännu inte tecknat klart en scen där skurkarna binder hjälten vid hjulet till hjulångaren och den stackars hjälten tvingas snurra med hjulet, växelvis över, växelvis under vatten.

– Vad gäller olika känslolägen är ansiktsuttrycket det viktigaste, men när man ritat över hundra Fantomenäventyr och hur många andra serier som helst är den biten inget problem. Samtidigt kan det sägas att hjältens miner sällan ändras.

Förutom att du tecknat Fantomen har du skrivit och tecknat bland annat science fiction-serier som Raiden, Trellos och Achilles Viggen. I de här serierna har du skapat helt egna världar med arkitektur, farkoster, dräkter, varelser och allt annat. Vad har du för inspirationskällor vad gäller manus och den ”look” du gett dessa världar?
– Som inspiration fungerar vanligtvis min egen fantasi – som i sin tur högst antagligen fått näring från andra håll, särskilt från filmer. Men jag kan inte hänvisa till någon speciell källa som skulle ha påverkat de serier du nämner. Min vision av hur världarna ska se ut dyker bara upp någonstans ur medvetandets djup. Som ung pojke påverkades jag främst av Rob Turners rika fantasi som han visade i Rick Random-serierna som utgavs av tidningen Korkeajännitys. Men till exempel bilderna till Burroughs-historien Prinsessan av Mars som jag tecknade kommer helt från mig själv.

Finns det något som är speciellt viktigt att hålla i huvudet när det gäller att teckna Fantomenserien? Finns det någon specifik Fantomenkänsla som borde förmedlas så att läsaren vet att den läser en Fantomenserie även om Fantomenfiguren själv inte skulle vara närvarande på varje sida?
– Vad jag gäller att teckna Fantomen måste man komma ihåg att seriens huvudfigur är någon annans påfund och fadern till figurens tecknade gestalt är Seymour Barry. Till att börja med var den svenska redaktionens krav att Fantomen ska tecknas så mycket som möjligt i samma stil som Barry och det betyder att man som tecknare är rätt bunden.

– Vad gäller den senare delen av din fråga så har man under de senaste åren fått in nya manusförfattare som skriver Fantomenäventyr där vad som helst kan hända under flera sidor utan att Fantomen syns till. Under sådana sidor finns inget sätt att visa att det här är ett Fantomenäventyr. Men i och för sig är ju den saken klar redan i titelbilden och i seriens namn.

– Å andra sidan ger manusförfattaren nog vinkar om Fantomens närvaro trots att  det går många sidor i början av äventyret utan att Fantomen visar sig. Men som tecknare finns det inget sätt att förmedla att det är ett Fantomenäventyr annat än i titelbilden.

malta

Scen från Striden på Malta ur Fantomen 10/1986. Fantomen i rustningen i mitten möter tillsammans med Johanniterna turkiska trupper på Malta under 1500-talet. Teckning av Kari Leppänen.

Vilken typ av Fantomenäventyr tecknar du helst och varför?
– Som jag tidigare sade tecknar jag helst historiska äventyr. De är betydligt mer intressanta och lockande än de som placerar sig i samtiden redan i kraft av sin mångsidighet. Och som jag sade är de också mera utmanande då de behöver betydligt mer arbete med alla detaljer som måste se trovärdiga ut för den tidsperiod som skildras. Dessutom är Fantomen inte lika tam i de här äventyren som i de samtida.

Har du nya projekt på gång – kan du berätta om dem?
– Jag har flera nya projekt på gång, men av tvingande omständigheter har Fantomen blivit min huvudsyssla. Att åstadkomma ett helt äventyr kräver all arbetstid och redaktionen håller uppe ett hårt tempo. Efter att den svenska Fantomentidningen av ekonomiska skäl bestämde sig för att lägga ner de extraserier man själv producerade med manus och teckningar tog det slut med de serierna också för min egen del. Extraserierna har ersatts främst med fransk-belgiska albumserier som de får billigt.

– Av den orsaken har två av mina egna följetongserier blivit på hälft och förutom det känns det som att jag aldrig kommer att färdigställa hela serieversionen av Burroughsromanen Prinsessan av Mars som beställts av tidningen Portti – en publikation som drivs av Tammerfors science fiction-sällskap. Jag har även tänkt på nya projekt men på grund av serietidningsmarknadens förändrade helhetssituation och tidsbristen är jag förhindrad från att börja på något nytt. Jag skulle helst vilja producera serier för publikation i Finland men här finns ingen tryckt produkt som skulle publicera äventyrsserier och även betala ordentligt för det. Nuförtiden publiceras den här typens serier endast i album och det kräver för mycket tid att publicera en serie av albumlängd. Dessutom skulle det vara omöjligt att få tillräckligt betalt för en sådan serie i ett litet land.

Kommer du att fortsätta teckna Fantomen?
– Utifrån de senaste åren verkar Fantomentidningen stå på en lite osäker grund, eftersom försäljningssiffrorna sjunker. I Finland publiceras inte Mustanaamio längre,  vilket ökat svårigheterna med att producera serien. Det senaste oroande tilltaget från redaktionens håll har varit att korta ner äventyrens längd med tio sidor, av ekonomiska skäl – det gör det svårare att behandla ett äventyr tillräckligt grundligt. Men jag kommer naturligtvis att fortsätta teckna serien så länge som det är möjligt.

Är du särskilt stolt över något av dina seriearbeten?
– Att vara stolt går inte riktigt ihop med min personlighet, men jag kan ju säga att jag är nöjdare med vissa arbeten än med andra. Av mina egna serier kunde jag nämna Raiden och Xellana som jag gjorde i mitten av 80-talet. Och den halvfärdiga Mars-serien som jag redan nämnde, även om den inte grundar sig på mitt eget manus.

– Jag kan också nämna tre skräckserier som grundar sig på viktorianska noveller: Pedon Merkki, Painajainen puutarhassa och Tuomarin talo som publicerats i Mustanaamio och i Portti.

– Av Fantomenäventyren tänker jag främst på Striden på Malta från 1986, Fasornas Skog, 1987 och sedan trilogierna som författats av Claes Reimerthi: Korsriddarna, 2007, Gladiatorn, 2009 och en trilogi om det forna Egypten från 2011.

Varför just de här?
– Det har varit mer inspirerande än vanligt att arbeta med dessa. Jag har känt en bättre kontakt med ämnet än i andra arbeten. Och de här Fantomenäventyren är ju förlagda i historisk tid, som jag tycker om.

 

 

Svenska Fantomen

Den svenska Fantomenserien som Kari Leppänen arbetar för hade en glansperiod under 80-talet. Tidningen produceras i Sverige.
– Min första hela årgång är 1986. Sedan har jag alla tills den första årgången i av Fantomen i färg (1991/Red). Jag har dålig koll på hur det ligger till med Fantomen idag, säger Dan Lolax, magister i filosofi från Åbo Akademi och reporter på Åbo Underrättelser.
– På 80-talet fanns det en massa serietidningar som till exempel Seriemagasinet som hade en aktiv kommunikation med sina läsare, motsvarande finns inte idag.

Lolax anser att Fantomenredaktionen hade en bra fingertoppskänsla för vilka serier det lönade sig att ta in. Genom Fantomen fick  läsare kontakt med serier som till exempel Blueberry, Bernard Prince, Latigo, Rick O’Shay, Mandrake och en hel del andra serier.
– Svenska Fantomen producerade också sina egna serier. Kari Leppänen hade sidoprojekt som Achilles Viggen. Svenska Fantomen producerade även annat, som till exempel Tybalt.
Lolax tycker bäst om Fantomenäventyren som utspelar sig i historiska miljöer.

– Fantomenätten har förvaltat ett 400 år gammalt hämnararv men genom historien verkar de olika Fantomarnas personlighet vara mer eller mindre utbytbar. Det finns ingen karaktärsutveckling.
– Fantomen förblir den samma. Det finns förstås också aspekter av Fantomen som inte är helt oproblematiska, som att han som vit man spolas iland på den Bengaliska kusten och blir djungelfolkens härskare.

Fantomenskaparen Lee Falks Fantomenäventyr, som innehåller pärlor, började under senare tid upprepa duster mellan Fantomen och general Bababu som kidnappat Fantomens fru Diana, eller så är det något slags familjeäventyr där Fantomens barn råkar ut för det ena eller det andra. Svenska Fantomen, eller Team Fantomen som uppstod när Ulf Granberg tog över redaktörsskapet år 1973 innebar att de svenskproducerade Fantomenäventyrens guldålder började.

– I de historiska äventyren lyckades den svenska Fantomenredaktionen placera in Fantomen i helt nya sammanhang som gjorde äventyren intressanta. Jag kommer själv ihåg många äventyr tecknade av Kari Leppänen som var mycket bra, till exempel Duellen i Venedig och Striden på Malta, skriven av Norman Worker. Och den av Hans Lindahl tecknade trilogin Djävulens broderskap, skriven av Idi Kharelli, som utspelade sig i samtiden.