Foto: Alexei Drzuhinin, AP/Lehtikuva

En invasion av ett annat lands territorium våldför sig på alla de fundamentala principer som den internationella gemenskapen vilar på. Men när stormakter ser möjligheter för egen del får principer och lagar ofta finna sig i att skjutas åt sidan.

Text: Marcus Prest

Utgångspunkten i folkrätten för stater vilar på två fundamentala principer. De är värnandet om statens territoriella integritet och statens självbestämmanderätt.

– Ingen utomstående stat får angripa en annan stat. Det vill säga Ryssland får inte angripa Ukraina, vilket man gjort genom att ockupera Krim. Det är ett angrepp trots att situationen inte eskalerat i öppet krig. Samtidigt dikterar principerna att inget område har någon ensidig rätt att utträda ur en stat, säger Markku Suksi, professor i offentlig rätt vid Åbo Akademi.

– De här principerna har flera gånger blivit fastslagna i olika folkrättsliga fördrag, bland annat i FN, och i många bilaterala avtal mellan Ryssland och Ukraina. Hela det europeiska säkerhetssystemet OSSE baserar sig på dessa principer. Även båda ländernas grundlagar hänvisar till dessa principer för sitt eget territoriums del.

– Sedan är det alltid möjligt att sätta juridiken ur spel med politiska och militära åtgärder. Då uppstår en situation där juridiken säger något som inte motsvaras av verkligheten och det brukar sedan föranleda att juridiken försöker pressa verkligheten tillbaka in i en juridisk ram.

Vem är det som pressar när du säger att juridiken pressar?

– De stater och internationella organisationer som försöker upprätthålla ett tillstånd där de två grundläggande juridiska principerna tillämpas på det avsedda sättet. Stater har rätt att vänta sig att deras grundlag gäller över statens hela territorium. Därför kan man utgå från att Krim inte ensidigt kan utträda ur Ukraina. I själva verket förutsätter Ukrainas grundlag att en ändring av Ukrainas territorium besluts genom en folkomröstning i vilken hela Ukrainas befolkning har möjlighet att delta. Detta har ju tills vidare inte varit fallet beträffande Krim, för det är endast Krims befolkning som röstat om utträde ur Ukraina.

Ytligt sett kunde man anföra att det inte kan vara orimligt att en region som vill frigöra sig från ett ”moderland” får göra det – och på Krim verkar det som åtminstone en stor del av befolkningen gärna vill frigöra sig för att få tillhöra Ryssland.

– Ukrainas grundlag när det gäller Krims ställning är från 1996. Av den framgår att även om Krim har en autonomi innebär det inte att Krim har extern självbestämmanderätt. De beslut som fattas i Krim måste falla inom ramen för ukrainsk lagstiftning. Krim kan inte enligt några folkrättsliga eller konstitutionella principer frigöra sig från Ukraina för att bli en del av Ryssland.

Finns det undantag där juridiken kan tillåta ett utträde utan att man förhandlar med modernationen?

– Utanför området för avskaffande av kolonialism, vilket det inte är fråga om i förhållandet mellan Krim och Ukraina, kommer undantag bara i fråga om befolkningen på ett område utsätts för brott som kan liknas vid folkmord. Det betyder inte att det måste ske massivt dödande av människor, det kan vara att man rensar ett område från en viss folkgrupp, att man med olika medel tvingar dem att fly. Det som skedde i Kosovo 1999 räknas hit. Något sådant har inte inträffat på Krim.

Markku Suksi

Markku Suksi. Foto: Marcus Prest

–  Enligt min uppfattning har Krim alltså rätt att ordna folkomröstningar inom den beslutsbehörighet som hör till Krim. Krimbefolkningen kan lagligt endast rösta om frågor som faller innanför ukrainsk lagstiftning. Det är inte tillåtet att ordna folkomröstning om relationer till utlandet, till exempel. Och juridiskt har den representativa församlingen i Krim definitivt inte rätt att rösta om utträde ur Ukraina och få till stånd ett bindande beslut om utträde. Det måste de förhandla med Kiev om. Den viljeyttring som vi har sett från Krim borde tolkas som ett initiativ till förhandlingar med Kiev om en ändring av Krims status som – ifall utträde skulle bli förhandlingsresultatet – avslutas med en sådan nationell folkomröstning som Ukrainas grundlag förutsätter.

– Det normala i Europa är att om människor inte vill tillhöra ett land ska de flytta till ett annat. Det är utgångspunkten. De invånare på Krim som vill tillhöra Ryssland borde få flytta till Ryssland. Om man inte kan komma till ett tillfredsställande resultat genom denna normalmetod, kan man som andra alternativ försöka omförhandla Krims status i Ukraina, till exempel i en riktning som påminner om Ålands ställning i förhållande till Finland – en ställning där autonomin utökats så att man har rätt att stifta egna lagar. Denna ställning har Krim nämligen inte haft.

– Ett tredje alternativ, som kunde vara aktuellt nu när Ryssland olagligt ockuperat Krim, vilket i praktiken innebär ett krigstillstånd, är att istället förhandla med Ukraina om att sälja Krim till Ryssland, till exempel mot att alla Ukrainas skulder till Ryssland avskrivs. Ryssland skulle till exempel då kunna tänkas betala enorma summor för landområdet och också för den ukrainska infrastrukturen, som energianläggningar, och så vidare.

Nu ser Krim ut att ha hamnat under rysk flagg. Vad innebär det?

– Ja, nu verkar det som om Ryssland tagit kontroll över ukrainsk egendom och gjort den rysk. Det innebär att det finns ett fjärde alternativ, och det är det yttersta alternativet som innebär att Ryssland helt enkelt annekterar Krim. Det är det de också verkar ha gjort med sin olagliga ockupation.

– Om det nu går som man verkar ha tänkt sig i Moskva, att Krim frigör sig från Ukraina genom att utropa sig självständigt och sedan röstar för att bli en del av Ryssland för att upptas som ett federationssubjekt i den Ryska federationen, skulle det betyda att det fanns ett område, alltså Krim, som enligt två olika länders grundlagar tillhör dessa stater. Krim skulle tillhöra Ukraina och Ryssland enligt respektive länders grundlag.

Vad skulle en sådan sak betyda för Krim?

– Det kommer, i fall att inget fördrag sluts mellan Ukraina och Ryssland om att Krim övergår till Ryssland, antagligen att betyda att området blir en gråzon, i stil med Sydossetien, Abchasien och Transnistrien. Sådana ställen brukar bli nästen för smuggling och korruption. Där är det svårt att idka handel och det brukar bli krångligt att över huvud taget resa till och från dessa platser. Ingen utomstående vill investera i en sådan zon, förutom möjligtvis ryska lyckosökare.

– Det kommer också att vara svårt att etablera någon effektiv rättsordning. Inte vet jag hur effektiv den varit i Ukraina heller, men med sanktioner mot Ryssland och Krim kommer det att bli verkligt knepigt. Och svårt att göra investeringar om banker både i EU och USA förbjuder att pengar som går genom dem används till investeringar på Krim.

Ryska federationen har ju själv en del områden som kunde tänkas vilja genomföra en liknande omröstning som befolkningen i Krim har gjort. Hur kommenterar du det?

– Om man spelade med, och tog Ryssland på allvar när landet menar att en befolkning på ett visst område måste få utträda om den vill, skulle det vara fantastiska nyheter för till exempel Dagestan, Tjetjenien och Tatarstan. Men det är knappast något Ryssland skulle gå med på.

– Ur det internationella samfundets perspektiv är de här frågorna knäckfrågor. Om man tillät landområden träda ur sina nationella sammanhang skulle den internationella ordningen rämna. Istället för att ha de kring 200 stater vi har nu skulle vi lätt vara uppe i tusen och den internationella ordningen skulle vara mycket svår att överblicka. FN har redan nu svårt att fungera och skulle definitivt kollapsa om något sådant skedde. Europa skulle antagligen börja likna Tyskland innan 1849, det vill säga små kungadömen som flockade sig kring Preussen, men med egna lagar och beskattning av genomfart och transporter och så vidare.

– Sådana områden finns just nu i centrala Afrika, områden som i praktiken står helt utanför den internationella ordningen, och sådana områden vill vi inte ha. Förhållandena i sådana områden är otänkbara för en finländare eller för en europé.

Så du säger att man utan att vara särskilt cynisk kan anta att Ryssland inte agerat som man gjort i Krim med tanke på Krimbefolkningens bästa?

– Ukraina har varit självständigt sedan 1991. Flottbasen i Sevastopol har ett stort strategiskt intresse för Ryssland. Det finns ett internationellt sund, Kertjsundet, som är cirka tre kilometer brett. Sundet går mellan Ryssland och Krim. Att det är ett internationellt sund betyder att sundet lyder under internationella regler för oskadlig genomfart. Fartyg har alltså rätt att passera genom sundet för att nå en hamn på andra sidan.

– Ryssland har byggt ut en pir, en vägbank ut i sundet. Ukraina har i flera år protesterat mot bygget. En av de första sakerna som hände nu var att de beteckningslösa trupperna ockuperade staden Kertj, som finns rakt över sundet på Krims sida.

– Som svar på din fråga är den ryska statens track-record vad det gäller att bry sig om individer rätt så klent. Operationerna handlar om att det är strategiskt viktigt för Ryssland att ta över Krim och bygga en bro över sundet för att försörja flottbasen landvägen. Man kommer sannolikt att bygga en stor bro. Bakom all retorik ligger ambitionen att försörja och behålla flottbasen.

– Flottbasens militärstrategiska betydelse för Ryssland illustreras av att det konstitutionella beslutet att uppta Krim som en del av Ryska federationen egentligen upptar Krim som två olika områden. Flottbasen Sevastopol upptas som ett särskilt subjekt i federationen, som en stad av federal betydelse. I denna kategori finns från förut endast två städer – Moskva och Sankt Petersburg. Den återstående delen av Krim blir ett ”vanligt” federalt subjekt. Det är således knappast omtanken om de ryskspråkiga på Krim som är huvudsaken i ockupationen, även om Ryssland behöver förespegla detta dels för befolkningen på Krim, dels för omvärlden.

– Bakom Rysslands oro över de ryskspråkigas ställning i Ukraina och anklagelserna mot Ukraina för ryskfientlig nationalism finns starka krafter i rörelse. Där står nämligen två nationalistiska tänkesätt mot varandra, och den ryska nationalismen är i varje fall tämligen hegemonistisk. De ryska militärstrategiska intressena är lätta att maskera bakom rysk nationalism, särskilt om dess motpart, i detta fall den ukrainska nationalismen, kan bindas till den tyska nationalismen under andra världskriget.

Tror du att man förberett operationen länge?

– I en intervju som återgavs av Ilta-Sanomat säger en soldat ur de så kallade självförsvarstrupperna onsdagen efter att OS i Sotji avslutats att han sex dagar tidigare fått order om att befinna sig vid vägkorsningen han stod i vid intervjusituationen. Den soldaten var inte den första i kedjan som fick sina instruktioner.

– Dessutom var soldaten en ryskspråkig ukrainare som bor på Krim. Det betyder att någon i Rysslands intresse katalogiserat honom och bedömt att han är tillräckligt pro-rysk och pålitlig för att skickas till den där vägkorsningen. Poängen är alltså att det långt på förhand funnits en färdig organisation och plan för hur saker ska skötas. Nu har Ryssland erkänt att de beteckningslösa soldaterna faktiskt var soldater ur den ryska armén. De militära åtgärderna var alltså nogsamt planerade långt på förhand.

Ryssland framstår som opportunt och hänsynslöst. Men är det exklusivt ryskt att bete sig på det här sättet? Om man tittar på hur USA uppfört sig i det de ser som sin bakgård, för att inte tala om hur de håller på med ett ständigt dödande med drönare, kan man fråga sig om det vi ser i Krim helt enkelt är hur stormakter uppför sig och inget att vara förvånad över? 

– Ja, USA gör på samma sätt. Man brukar säga att Ryssland spelar schack medan USA spelar poker. Men det stämmer inte. USA spelar amerikansk fotboll. Man flyttar fram sina positioner så mycket man kan.

– Och ibland får folkrätten se sig, likaså olika länders statsförfattningsrätt. Så går det ibland.

Vad är det då för vits att ens prata om folkrätt om den en gång alltid får ge vika när ekonomiska eller militära intressen dikterar så? 

– Folkrätten medför en stabilitet i områden som alla större ekonomiska aktörer är måna om att upprätthålla. Utan folkrätt och stabila system kan man inte göra affärer och så vidare. Det är i den stora världens intressen att upprätthålla folkrätten. Det är framför allt de mindre länderna som drar nytta av fungerande folkrätt. Vanligtvis får man sedan ändå till slut till stånd en lösning som är folkrättsenlig, till exempel genom Internationella domstolen eller genom fördrag mellan de berörda länderna. Om det inte nås någon förhandlingslösning mellan de två länderna, är det mycket sannolikt att Ukraina stämmer in Ryska federationen till Internationella domstolen i Haag. Då får domstolen bedöma vad folkrätten säger om saken.

För vidare läsning

Markku Suksi: ”Constitutions of the East: General Characteristics of the Constitutions of the Russian Federation, Belarus and Ukraine.” Artikel i Taina Dahlgren (ed.), Nations in Transition: Constitutional Develop­ment and Human Rights in Russia, Belarus, and Ukraine, pp. 47–136. Helsinki: Helsinki University Press, 1997.