Peter Greenaways filmer är intrikata, vackra och ofta brutala. Han säger att hans konst är en hyllning till livet. Peter Greenaway anses vara en av samtidens viktigaste filmregissörer.
Text: Marcus Prest, Foto: Robert Seger
Peter Greenaway går genast lös på det tema han också håller sin föreläsning om – filmens död. Greenaway använder ordet cinema som antagligen ska förstås som filmen som ett konstverk och därför också ett medium som har tunga konstnärliga ambitioner. Ungefär i betydelsen litteratur i kontrast till kioskdeckare. Greenaway säger att filmen har en 150 år lång historia och att det är hög tid att den lyckades göra något innovativt, förändra sig själv, på samma sätt som måleriet, romanen och musiken gjort.
Ett av hans största bekymmer, eller snarare irritationsmoment är att filmen fortfarande är textbaserad.
– Det vi ser är filmatiseringar av text. ”I begynnelsen var Ordet.” Jag är av en annan åsikt. I begynnelsen var Bilden. All film vi ser styrs utifrån idéer som först formats i ord. Jag anser att vi borde skapa film som utgår från bilden.
Greenaway har regisserat femton långfilmer och ett tiotal kortfilmer och dokumentärer. Han har även skrivit manus, storyboards och producerat böcker och en mängd utställningar och experimentella arbeten, bland annat en serie installationer som med hjälp av digitala hjälpmedel presenterar berömda konstverk. Som filmskapare är Greenaway närmast känd som en egen genre – hans filmer är minutiöst planerade visuella helheter med massor av anspelningar på konsthistorien och försök att tänja mediet.
Liksom många andra personer som intervjuas mycket formulerar Greenaway sig ofta i fraser som man kan känna igen ord för ord om man läst och sett tidigare intervjuer med honom. Varje gång han nämner en samtida filmskapare, utom när han pratar om Godard, är det för att dela ut en känga (”Wes Andersson har börjat göra samma filmer som jag gör – han har till och med stulit mina skådespelare, och folk tror att det är jag som kopierar honom”), han kallar journalister för parasiter, säger att skådespelares centrala färdigheter för att klara sig i dag är att lära sig att knulla och dö på scen, och han är allmänt lika burdus som elegant i sitt språk. Under sitt föredrag i Åbo frågar han om det sitter några manusförfattare i publiken, till dem som räcker upp handen säger han att de borde föras ut och skjutas.
På det hela taget kunde det vara ett porträtt på en olidlig människa men Greenaway är rolig att intervjua. Han kör utan vidare rakt över en om man inte formulerar sig tydligt och genast, men han svarar utförligt på frågor, ger oss journalister som pratar med honom mycket tid och visar sitt stora humör med små utbrott och gester, och han ställer också generöst upp på att bli fotograferad.
Två sidor hos honom är svåra att veta hur man ska ta: Den ena är att han presenterar tanken på att vi alla kommit till genom att ”two people fucked” och att vi alla kommer att dö som en insikt som han vore rätt ensam om att ha kommit fram till, och att han gör oss alla en tjänst när han påminner oss om den saken. Vilket det i och för sig kan vara om man glömt bort att det är så, men Greenaway ger inga öppningar vartåt man kunde röra sig med den insikten, förutom total frihet. Han ser till exempel religionen som främst ett spel eller ett förbudssystem, eller en trösteinstitution och det är lätt att få en känsla av någon som genomskådat skriftskoleprästen. Å andra sidan är det inte så enkelt: Greenaway jobbar i sina filmer ständigt och mycket intelligent med existentiella teman genom religiösa och mytologiska anspelningar.
Det andra knepiga sidan är att han annonserar, som han gjort i ett par andra intervjuer, att han ska ta livet av sig då han fyller åttio. ”Vem har åstadkommit något vettigt efter åttio?” På journalisten Dan Lolax fråga om varför prestationen är så viktigt tröskar Greenaway in i ett resonemang, som han själv kallar protestantiskt, om att förtjäna sin plats i världen. Greenaway är sjuttiotvå och säger sig ha åtta år kvar. Å andra sidan säger han att han kanske ändå inte ska placera in självmordet i kalendern då han har rätt unga barn ännu. Dessutom har han en hel del filmer kvar att göra.
När du säger att filmen är död, vad menar du med det?
– Jean Luc Godard har ju sagt att filmen är död sedan 1985, och även den där sprätten Quentin Tarantino sade samma sak nu nyligen i filmfestivalen i Cannes. Tarantino kom till slut ut och hävdade att filmen är död, dock sade han det av helt fel skäl.
Vilka var hans felaktiga skäl?
– Han tror, den dumme karln, att den digitala revolutionen har förstört filmen. Men för mig har den digitala revolutionen varit filmens räddning. Tarantino vill fortfarande gå ut som den store regissören, bära på en stor kamera, spela det gamla Hollywoodspelet. Jag anser att Tarantino inte är en riktig filmskapare, han vill bara uppträda som en sådan.
Du menar att hans uttalande är ett uttryck för en nostalgisk hållning?
– Det är en pose, han vill föreställa en Hollywoodregissör från 1930-talet. Och om du tittar på hans filmer, Kill Bill, blabla-blabla, vad de nu heter, det är bara rekapituleringar, återblickar, Hollywood i stora bokstäver även om de är gjorda under 2000-talet. Det finns inte något särskilt innovativt över honom alls. Han gör samma filmer som alla andra.
– Det är en stor skillnad på att vara dirigent och kompositör. Filmvärlden är full av dirigenter, men det finns väldigt få kompositörer.
Hur ser den skillnaden ut?
– Sergei Eisenstein, som jag anser att är den främsta bland filmskapare, åkte till Kalifornien 1929 och mötte Walt Disney. Eisenstein sade senare att han ansåg att Disney var den ende sanna filmskaparen. Med det menade han inte att Disney var en stor businessman, eller en stor antisemit, eller att han beundrade Disney för att Disney gjorde sentimentala berättelser för barn – det han beundrade Disney för var att Disney, när han gjorde en film, startade från noll. Det fanns bara ett blankt papper framför honom. Det betyder att Disney skapade något från början.
– Det finns inget sådant som en ruta, eller en ram (Greenaway använder ordet frame), det finns inget sådant som ett narrativ. Det är artificiella konstruktioner.
Jag klagar också på skådespelare. Film är inte en lekplats för Sharon Stone och Johnny Depp, filmen förtjänar något mycket bättre än så. Och det allra svåraste är att man på något sätt måste bli av med kameran. Kameran är ett mycket dumt instrument – den gör ingenting. Den återger bara vad man riktar den mot, den har ingen egen intelligens.
– Jämför det här med det som Eisenstein säger om Disney, det som Eisenstein beskriver är den stereotypiske animationskonstnären, alltså någon som börjar från noll, någon som skapar någonting. Alltså någon som inte sysslar med efterapning, utan med att skapa.
Det är mycket svårt att få folk att förstå vad jag menar, men som jag brukar säga: om man inte kan bevisa att en sak är söndrig är det omöjligt att få någon att göra något för att reparera den. Jag vill göra något av filmen, jag vill göra den till något som representerar den här informationsteknologiska tidsåldern, något som representerar detta nu, detta nu som har en fantastisk ny vokabulär. En vokabulär som väldigt få filmskapare använder.
– Så på många sätt är de bästa konstnärerna i branschen webbdesigners och videoartister – en del har nämligen vaknat upp till det faktum att vi har ett extraordinärt nytt medium som redan är här. Och jag tror inte att man ska gråta över filmens död. Det som kommer näst kommer att vara tiotusen gånger mer underhållande och intressant. De flesta av oss har mobiler med kameror, laptoppar, videokameror – vi kan alla göra film. Elitismen får lov att backa. Hollywood är inte lika starkt som det en gång var – och det vet de därborta. Och även centrum för europeisk film, något som var väldigt starkt i Frankrike under 1950, -60- och -70-talen. POFF, det är borta. Europeisk film har mer eller mindre gått upp i rök. Vem finns kvar som gör visionära filmer? Pedro Almodóvar – har du sett de tre sista Almodóvar filmerna? Mycket tråkiga. Vem är den danske killen?
Lars von Trier?
– Ja, Lars von Trier – han håller gradvis på att försvinna upp i sitt eget anus. Jag ser bara upprepningar överallt. Filmen som den är i dag är lika intressant som att titta på tapeter.
– Själv gör jag filmer med väldigt liten budget, men jag har manövrerat mig till en position där jag har en extraordinär frihet. Vartenda klipp, varenda scen, jag bestämmer allt. Ingen säger åt mig vad jag ska göra. Mina idéer, mina manus, min regi. Min utbildning är bildkonstnärens, målarens. Och varje målare är ett enmansband. Så allt hänger på mig själv. Man kan utan vidare hata allt jag gör. Man kan tycka att det är arrogant, elitistiskt, och så vidare. Men åtminstone är det jag som ligger bakom arbetet, till skillnad från de flesta filmer som är gjorda av kommittéer.
– Det finns två onda ting inom filmvärlden. Det ena är Hollywood och det andra är sovjetrealismen. Stalin dikterade vad som var sovjetrealism och i Hollywood är det en noga avvägd idé om hur man gör mest pengar. Båda är helt ideologiskt styrda. Och att Hollywood skulle handla om att göra film, det tror väl ingen på? Hollywood handlar om att göra pengar. Pengarna kommer alltid, alltid, alltid först.
Kopplingen till Disney är alltså kontroll. Jag såg din kortfilm om Darwin, eller kanske den inte är så kort, men den är absolut full av detaljer. Har du själv reda på allt som visas där?
– Ja.
I Darwinfilmen ser man alla möjliga vetenskapliga och medicinska instrument, massor av små saker som hör ihop med epoken. Har du också koll på vad allt det där är, har du läst in dig på ämnet till den grad?
– Ser du, jag tappade tron på religionen som trettonåring och jag måste hitta något substitut för det och då hittade jag herr Charles Darwin som jag anser att försett oss med de bästa svaren på varför vi är här. Och sedan dess har jag läst in mig på honom. På samma sätt som jag läst in mig på Eisenstein som jag upptäckte när jag gick i konstskola som sjuttonåring. Det är inte så att jag hade en stark önskan om att göra film om dessa människor, men de har varit väldigt intressanta för mig eftersom de svarar på frågor som är viktiga för mig.
– Så jag vet en hel del om Darwin. Jag bodde i samma grannskap som han levde i när jag bodde i Kent. Jag känner alltså hans relation till landskapet där han samlade insekter när han var en ung man. Jag har själv en enorm insektsamling så det finns alla slags relationer och samband mellan oss som hjälper mig att förstå karln. Så när franska televisionen kontaktar mig för att de vill göra en film om Darwin kommer all den här informationen jag burit på till användning.
– Människorna jag använder, scenografer, skräddare, skådespelare, och så vidare, kommer från konstskolor och teatern och vet lika mycket om ämnet vi behandlar som jag själv, det är den del av deras utbildning. Och de är mycket entusiastiska i sitt jobb, så det är egentligen inte så svårt att få saker att bli rätt.
– Men det du säger om att kontrollera detaljerna är intressant. Det kom nyligen ut en bok om alla tavlor som hänger på väggarna i Alfred Hitchcocks filmer. Hitchcock brydde sig personligen aldrig om sådant. Han hade en art-director som tog hand om allt det där. Men eftersom jag har en bakgrund inom måleriet och ett stort intresse för konsthistoria är det ju klart att jag kommer att styra vad som pågår även i detaljerna i mina filmer.
När du säger att du förlorade tron på religionen som trettonåring och hittade Darwin – jag tycker att det verkar finnas en dialog med Gud i dina filmer – kan du säga något mer om det?
– Du har rätt, och jag skulle argumentera för, litet provokativt får jag väl erkänna, att det bara finns två saker att prata om. Det ena är sex, det andra är döden. Och jag vet inget om er mina herrar, förutom två saker. Två människor knullade för att skapa er, och jag är ledsen mina herrar, men ni kommer att dö. Resten är ett blankt papper. Allt annat är där för er att göra något av. Ekonomiskt, geografiskt. Vi har inget medvetande innan ögonblicket vi blir till, ingen av oss förutom Salvador DalÍ – som ansåg sig ha det – och vad som händer efter er död kommer ni inte att veta något om. Och det är sant för alla som lever på planeten.
– Så sex och död måste vara det mest intressanta som finns. Och det är också det som varenda film ni sett under de senaste sex månaderna har handlat om. Antagligen knullade folk i filmen, och antagligen dog folk i filmen. Det här har gällt ända sedan den första västernfilmen gjordes i Texas 1901, och det stämmer också för de flesta målningar. Största delen av alla målningar fram till 1860 handlar om religion. Rembrant, Rubens. Och massor av de där målningarna är våldsamma. Våldsam död och så vidare. Den franske romanförfattaren Balzac påstod att det fanns ytterligare ett ämne värt att behandla, nämligen pengar. Men så många idioter har mycket pengar att det är omöjligt att det kan vara viktigt. Och är inte pengar också ett sätt att förhandla åt sig sex och hålla döden borta?
– Shakespeare handlar nästan uteslutande om makt. Men har inte makten samma roll som pengar? Vi vill alla leva längre, ingen av oss kan tro att världen fortsätter utan oss i den. Och det är det som religionen handlar om, eller hur? Religionen tar hand om vår rädsla för döden. Varje religion utlovar en existens efter döden.
– Och jag vill tro att kreativitet, i vid bemärkelse, om man då håller på med film, romaner eller musik eller något annat, handlar om att återskapa den där känslan av en början, ett skapandets ögonblick.
– Vad än allt annat mina filmer handlar om handlar de också om sex och död. Så naturligtvis är jag intresserad av religion. Till och med här i Finland, gäller det, trots att ni alla är evangelisk lutherska, eller hur?
Ja.
–Till och med det skräpet relaterar till vem vi är, varifrån kommer vi? Varför behöver vi de svaren?
Vad skulle du säga?
– Jag skulle säga att vi är fria, vi är absolut fria, för första gången någonsin i civilisationen är vi fria. Vi kan inte skylla på någon, inte på djävulen, inte på Freud, inte Gud, eller på någon annan för våra misstag. Vi får klara oss själva nu. Det finns bara en person som är ansvarig för vem du är – och det är du. Det är du själv som måste ta hela ansvaret, och för mig ger den tanken en extraordinär känsla av frihet. Men vi säger ju också, att det allra svåraste att klara av är frihet.
– Du vet, jag kan citera långa passager ur Gamla testamentet utantill. Men det är ett spel. Ett väldigt komplicerat och underhållande spel. Jag är mycket intresserad av religion, men jag har ingen tro. Jag tror på förnuftet inte på tro.
När du gör film har du något att säga, jag är inte säker på exakt vad du vill säga men när du gör film gör du dem inte hur som helst. Du gör dem på ditt sätt, inte på det ena eller andra sättet utan på ditt sätt. Och det verkar vara mycket viktigt. Jag menar, hur kan något sådant vara viktigt om det bara finns sex och död?
– Låt mig backa lite, vad jag tror att ligger som grund i din fråga är vad mina filmer handlar om. Vad mina filmer handlar om är en hyllning till livet, att det är jävla strålande att finnas till. Och konst borde verkligen spegla detta. Och jag tror verkligen, trots att herr Putin säger något annat, att civilisationen fungerar. Om inte annat är det att vi sitter kring det här bordet ett bevis på det.
Och, okej, civilisationen är enormt orättvis, men när den fungerar, som den gör här och nu, med utbildning, samtal och så vidare, är civilisation något absolut extraordinärt.
– Så även om jag behandlar ondska, och hemska saker i mina filmer så gör jag det utan att döma någon. Kan växter synda? Nonsens. Kan zebror ha dåligt samvete? Naturligtvis inte. Allt det här är fenomen som vi människor konstruerat. Det är fascinerande fenomen, men det handlar om människans försök att förstå sin belägenhet. Och det går tillbaka på symposiet som utspelas här – människans försök att skapa ordning ur kaos. Och mina filmer är exempel på extrem ordning. Allt är noggrant förberett och verkställs i detalj.
– Den ena sidan av bilden måste motsvaras av den andra sidan av bilden, jag är intresserad av fibonaccitalen, det gyllene snittet. De flesta biobesökare har inte de här verktygen.
Men det igen – att allt är så exakt ordnat – att bilden inte är arrangerad hur som helst – tycker jag att ger dina bilder en känsla av mystik. Det mystiska antyds i den strikta ordningen – hur saker framträder och i rummet kring. Jag läste just om Nietzsches första bok där han behandlar det apollonianska, det vill säga ett fokus på fakta och rationalitet, och det dionysiska som instinkt, livsbejakande – och Nietzsche driver en tes om att vi förlorar något viktigt i vårt apollonianska sätt att förstå verkligheten. Att vi gör en reduktion. Och man kunde kanske säga att narrativet som du kritiserar är en apolloniansk konstruktion, som…
– Det finns inget sådant som narrativ. Det är en konstruktion gjord av människan.
Ändå – hyllningen av livet, det är ett dionysiskt koncept, som…
– Hyllningen i sig själv är dionysisk. Men om man tar målare som Fransesco, Picasso, eller Mondrean – de är alla mycket apollonianska målare, mycket organiserade med ett stort sinne, en stor känsla för hyllande av livet. Ta en Mondrean – glädjesprudlande. Men det dionysiska är alltid inneslutet i det apollonianska – det går omöjligt att ta sig ur det. Våra kroppar är symmetriska, du har två ögon, din kroppskonstruktion är väldigt apolloniansk, att vi alls kan prata med varandra hänger ihop med att vi organiserar vår tillvaro enligt apollonianska mönster, som är helt överlägsna.
Men det betyder att man pekar i en viss riktning, där…
– Absolut, men tror du inte, trots allt herr Nietzsche säger, att all civilisation är apolloniansk. Titta bara på byggnaderna bakom dig, på din stol. Allt är design, design, design. Det är apollonianskt.
Personligen vet jag inte vad jag ska göra med Nietzsche – men jag är intresserad av hur de filmer du gör får mig att tänka på den här spänningen mellan det apollonianska och dionysiska.
– Men varför skulle hyllning av livet behöva vara ostrukturerat, dionysianskt, hallucinatoriskt eller vilt i en oorganiserad mening. Att vi skulle ha en frihet över strukturer är en romantisk idé somliga har. Den frihet vi har i den här meningen är mycket begränsad.
– Även om jag försöker bli av med ramen eller rutan så jobbar jag mycket med den i min film. Jag försöker få publiken att bli medveten om den. Den ena sidan ska relatera till den andra sidan. Det har en rigiditet. Det är en artificiell struktur som gör att man kan arrangera saker. På samma sätt som ett narrativ. Jag vill lära publiken att se. För de flesta är visuella analfabeter. På samma sätt som man måste lära sig tala i tre år, för att inte tala om hur länge det tar att lära sig skriva, måste man lära sig att se. Rembrant sade ju att bara för att man har ögon betyder det inte att man kan se. Man måste öva sig. Jag kan tråka ut dig med geometriska perspektiv, Fibonacci, etcetera. Men dessa universums lagar existerar, och vi använder oss av dem hela tiden utan att vi nödvändigtvis vet om det.
När du gör en film, jag menar trots det där du sade om kontroll – så utgår du från ett narrativ, vilket du kritiserat, eller hittar du vägen till nästa scen eller bild i själva bilden medan du jobbar?
– Som i all annan konst finns det tillfällen då man bara låter saker hända eftersom de råkar hända på rätt sätt. Som i min första film, Draughtman’s Contract där det finns en scen där en av skådespelarna säger något om det dåliga vädret och just då skymmer ett moln solen, ljuset blir blekt. Det är ett magiskt ögonblick. Man måste använda sådant. Jag gjorde inget, jag kontrollerar inte molnen. Om man är fiffig och vill använda det som ges en måste man ta vara på den där formen av spontanitet. Men scenen var naturligtvis välplanerad ändå.
Men allt måste finnas på plats för att man ska kunna använda ett ögonblick som det där?
– Ja, Gud var på min sida just då.
Scen ur kommande filmen ”Eisenstein in Guanajuato” med Elmer Bäck. Foto: Karin S. de Boer.
Sexton långfilmer
• The Falls (1980)
• The Draughtsman’s Contract (1982)
• A Zed & Two Noughts (1985)
• The Belly of an Architect (1987)
• Drowning by Numbers (1988)
• The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover (1989)
• Prospero’s Books (1991)
• The Baby of Mâcon (1993)
• The Pillow Book (1996)
• 8½ Women (1999)
• The Tulse Luper Suitcases, Part 1: The Moab Story (2003)
• The Tulse Luper Suitcases, Part 2: Vaux to the Sea (2004)
• The Tulse Luper Suitcases, Part 3: From Sark to the Finish (2004)
• Nightwatching (2007)
• Goltzius and the Pelican Company (2012)
• Ännu inte lanserad: Eisenstein in Guanajuato (2014)
Började som målare
Peter Greenaway föddes i Wales 1942. Han inledde sin konstnärsbana som målare men övergick snart till film. Hans filmer präglas av hans intresse för bildkonsten: särskilt influenser
från renässansen och barocken syns i hans filmer. Han säger att han ser måleriet och bildkonsten som den främsta av konstarter eftersom de tilltalar sin betraktare med en omedelbarhet som han menar att inte återfinns i någon annan konstform.
Greenaway jobbar som bäst med sin sextonde långfilm, en film om den ryske regiössören Sergei Eisenstein – där den finlandssvenske skådespelaren Elmer Bäck har huvudrollen.
Om valet av Elmer Bäck: ”Jag sökte möjliga skådespelare i Sankt Petersburg, Moskva, till och med i Vladivostok. Problemet är att de begåvade ryska aktörer jag hittade inte pratar engelska. Och jag kan varken låta filmen gå på ryska eller regissera den på ryska. Bäck har också en förmåga att gestalta Eisensteins fysiska osäkerhet – som inte är lätt att åstadkomma.”