Politiska stämningar och kommersiella intressen signalerar en vilja att reducera Yles roll. Samtidigt har mediekrisen gjort att knappt någon annan än Yle har råd och intresse att göra seriös grävande journalistik. Jeanette Björkqvist säger att de kommersiella aktörerna borde se över sitt eget agerande istället för att ge sig på Yle.
Text och foto: Marcus Prest
Jeanette Björkqvist har jobbat som journalist i 20 år. Hon ville bli det sedan hon var fem år gammal. Hon beskriver sig själv som primärt mycket nyfiken och yrket ger henne en möjlighet att, som hon uttryker det, botanisera i verkligheten, och återge det hon ser. Hon vill se till att berättelser som annars inte skulle komma fram får offentlighet, och hon vill nyansera den verklighet som annars tenderar att dominera nyhetsproduktionen.
– Jag är nyhetsjournalist i grunden. Men nyhetsproduktionen, som är sin egen nisch, åstadkommer snabba referat som ofta har en abstrakt prägel. Säg till exempel beslut i kommunfullmäktige. Om man bara refererar beslutet som sådant får man inte tag på vad det betyder för de människor som rörs av beslutet. Man kan till exempel som Helsingfors stad älta hur man ska bli av med östeuropeiska romer, eller man gör beslut om äldrevården, strategier, och så vidare – allt det här påverkar människor. Och då finns det en uppgift för journalismen att gå på djupet med vad effekterna av sådana beslut blir.
– Om man till exempel tar tiggarna som man vill bli av med: de här tiggarna är inte människor som skriver insändare, de demonstrerar inte för sina rättigheter. Ett av journalistikens grunduppdrag är att lyfta fram de här människorna som inte annars hörs.
– Här får jag ibland höra invändningar mot en del av de reportage jag själv gör, att de är för tunga och så vidare. Men det är nu bara så att vi måste orka se det här också.
Du har jobbade tidigare på Hufvudstadsbladet som är en kommersiell aktör – fick du där ta konflikter med din arbetsgivare för att du ville göra reportage som kanske inte alla läsare vill läsa?
– Jag vet inte om det fanns någon direkt konflikt, men en tidning söker naturligtvis en bred publik, och mediebranschen är i kris – det finns inte pengar. Samhällsreportage där man försöker få tag på något som är mer än att man intervjuar någon i två timmar kräver enormt mycket tid och förtroende av arbetsgivaren. Och där ser jag att det finns ett gryende problem överlag i mediebranschen.
– Om man frågar Hufvudstadsbladets läsare så finns där nog en publik för samhällsreportage som kanske inte får en att må väldigt bra men som ändå upplevs som nödvändiga. Men om den publiken inte är dominerande finns det en risk för att sådana reportage inte får plats hur mycket man än pratar om ”kvalitetsjournalistik”.
– Frågan överlag är: hur mycket eller exakt vad betyder det när ledningen för ett kommersiellt bolag säger att man är intresserad av kvalitetsjournalistik?
Björkqvist jobbar för tillfället frilans vid Yle, inplockad för att göra djupare reportage. Yle är ett hus där det finns granskande program som Spotlight och MOT som Björkqvist säger att har tillräckligt stora resurser för att verkligen göra undersökande insatser. Hon kan inte komma på vilket seriöst mediehus i Finland som skulle ha kvar någon seriöst grävande redaktion med resurser.
– Det skulle kanske vara Helsingin Sanomat som eventuellt har spillror kvar efter alla nedskärningar.
Så ur det du säger kan man läsa att Yles roll i och med mediekrisen och alla sparåtgärder som gjorts på redaktioner över hela landet blir desto viktigare?
– Jag tycker verkligen att det är just precis så. Det tyckte jag redan då jag jobbade på den kommersiella sidan.
– Jag har heller inte riktigt förstått den kommersiella sidans ilska mot Yle. Att Yle skulle ta någon annans publik. Och om man nu tog bort hela svenska Yle – vad tror man att skulle hända då? Det finns vissa produktioner och vissa uppgifter som Yle sköter som den kommersiella sidan aldrig skulle ta sig an, säg nu till exempel nyheter för hörselskadade. Då kommer förstås någon att säga att, nå men just den biten kan Yle ha kvar. Och man säger också att Yle inte ska ha något på nätet eftersom det konkurrerar med andra medier.
– I den värld jag lever i stöder all god journalistik varandra.
– Men allt det här betyder förstås inte att man inte ska diskutera Yles roll, det finns säkert anledning att diskutera hur Yle gör vissa saker. Men den otroliga hets mot Yle som pågår just nu är oroande. Den arbetsgrupp som jobbar med att se över Yles roll just nu kanske har en funktion. Men om deras slutsatser leder till att man demonterar Yle som Yle fungerar idag är det verkligen ingen bra utveckling, varken för medierna eller för landet.
Björkqvist ställer sig också frågande till de kommersiella aktörernas klagande på att ingen vill betala för något som de lägger ut på nätet – och att det därför är ett problem att Yle lägger ut gratismaterial på nätet. Hon påpekar att det var Iltasanomat och Iltalehti som lärde publiken att allt är gratis på nätet: de var de som började med att sätta ut allt eget material gratis.
– Nu när de har problem ger de sig på Yle.
– Överlag kanske den kommersiella sidan borde tänka över sin egen verksamhet. Jag har själv svårt att tro att man får folk att betala för löpande band-journalistik, vilket är det enda man har kvar när man gör sig av med journalister. Det hjälper inte att slippa Yle. Istället borde man satsa på kvalitetsjournalistik och inte bara prata om det.
De politiska stämningarna i landet verkar också sammanfalla med viljan att gå åt Yle – hur ser du på det?
– Jag är allvarligt talat mycket rädd för vad det är som håller på att ske just nu. Det är bara att titta på retoriken. Till exempel att man går åt människorätten. För inte så länge sedan sågs alla människors lika värde och rättigheter som en självklar och bra sak över hela politiska skalan, bara extremister borträknade. Idag är det inte alls någon självklarhet och tolerans är ett skällsord.
– Framtidens historieskrivning om den tid vi nu lever i kommer inte att vara nådig med oss, särskilt inte vad det gäller vår inställning till flyktingar och människovärdet.
– Och i just den här tiden vi nu lever i är det otroligt viktigt att det finns starka medier som har tid och möjlighet att granska vad som pågår, medier med redaktioner som inte är beroende av kommersiella hänsyn.
Arbetsgruppen som granskar Yle, i gruppen ingår bland annat sannfinländaren Teuvo Hakkarainen, kommer att presentera något inkommande höst. Björkqvist spekulerar inte i vad arbetsgruppen kommer att komma fram med.
– Men det ska sägas att den här regeringen inte haft någon lysande konsekvensbedömning av allt man hittat på och försökt driva igenom.