Jag tittar ner på de millimeterstora, färggranna kuberna i min hand.
”Så dessa såldes till dig som HIV-medicin?” frågar jag kvinnan framför mig. Vi befinner oss på sjukhuset i en by uppe i Papua Nya Guineas högländer. Kvinnan nickar.
”Ja, försäljaren på torget sade att om man lägger en kub i slidan dagligen så botar det AIDS.” De små kuberna känns klibbiga i min hand och jag blöter dem i handfatet. De löddrar.
Några månader senare är jag tillbaka i Finland och har lite svårt att återanpassa mig till mitt eget samhälle. Särskilt sjukhus framkallar blandade känslor – från nationalistisk stolthet till skuldkänslor. Varför har vi det så bra när andra har det så illa? Under året i de mest rurala områdena i Papua Nya Guinea såg jag människor dö av fullt botbara sjukdomar för att de inte hade tillgång till god sjukvård.
Nu ser jag den finska gula pressens skrikande rubriker där en läkare varnar för att det nya HPV-vaccinet, det första vaccin som utvecklats mot cancer, är livsfarligt. En annan rubrik berättar om ett barn som dog som en direkt följd av vaccinering. Antivaccinationsgrupper mobiliserar, diskussionsforum på nätet fylls av anekdotiska exempel på hur människor insjuknat och dött av olika vacciner. Många till synes tidsmässiga korrelationer, inte kausala. Konspirationsteorier om läkemedelsindustrin florerar och jag mår lite illa.
Det finns sjukdomar som vi i västvärlden bara läser om på historielektionerna och som så gott som utrotats tack vare omfattande vaccinationsprogram. Antivaccinationsgruppernas vanliga tes är att läkemedelsindustrin och läkare enbart vill mata i oss skadliga mediciner så att vi blir sjukare och köper så mycket medicin som möjligt. Alla bevis för påståendena uteblir eller är grovt förvrängda och simplifierade. Grupperna förespråkar ofta vad de kallar naturliga alternativ. Homeopati istället för kemoterapi, saftdiet istället för antibiotika och hokuspokus istället för poliovaccin.
Det tragiska är att någon alltid tar till sig av skrämselpropagandan: Jessica Ainscough är en australiensk TV-personlighet som för ett par år sedan diagnostiserades med en sällsynt form av cancer som växer långsamt, men sprids väldigt lätt. Hon fick intensiv kemoterapi mot tumörerna i armen, vilket dock inte hade fullt väntad effekt. Det enda läkarna kunde rekommendera var amputation av armen så att cancern inte skulle sprida sig. Jessica valde att enbart behandla sig med Gerson-terapi. Denna går ut på att läka kroppen genom att eliminera toxiska substanser med organisk, vegetarisk diet inklusive bland annat dagliga kaffelavemang. Även Jessicas mamma valde bort en medicinsk behandling och tog till Gerson-metoden då hon diagnostiserades med bröstcancer. Hon dog i oktober i år, efter 3,5 år av sjukdom.
Naturalförloppet av obehandlad bröstcancer har en medianöverlevnadstid på 2,7 år, vilket tyder på att mamman sannolikt fått diagnosen i ett tidigt skede. Med medicinsk behandling vet vi att nästan nio av tio västerländska bröstcancerpatienter är vid liv efter fem år, och en stor del av dem kan sägas vara helt återställda.
Vad är skillnaden mellan de papua-nya guineanska tvålbitarna och dessa alternativa terapier? Svar: Ingenting. Båda saknar vetenskapliga belägg för sin effektivitet på att bota sjukdomar och därför är det oetiskt att uppmana någon att förlita sin hälsa på dem. Den enda skillnaden i detta scenario är att den papua-nya guineanska kvinnan inte besitter förmånen att välja bort tillgänglig, evidensbaserad medicinsk behandling. Det är en lyx förbehållen oss västerlänningar.
Minja Westerlund
Skribenten är ÅA-utbildad psykolog som arbetar för Läkare utan gränser, vid gränsen mellan Turkiet och Syrien.