Att överge EU-projektet eller Schengenavtalet är ingen lösning på flyktingkrisen. Verktygen finns inom ett europeiskt samarbete, skriver kolumnist Osama al-Aloulou.
Rädsla, panik och nationalistiska reflexer är tillbaka i offentligheten. Euroskeptiska politiker använder flyktingkrisen som ett bevis på att EU-projektet och Schengenavtalet inte längre håller. Till exempel utrikesminister Timo Soini tar varje tillfälle i akt att påminna oss om att Europeiska unionen inte kan lösa flyktingkrisen. Tvärtom, påstår han, kan den förstöra hela Europa.
Euroskeptikerna är inte de enda som använder flyktingkrisen för att måla upp hotbilder. Republikens president Sauli Niinistö sade i sitt tal vid inledningen av riksdagens vårsession i februari att den västerländska och europeiska värdegrunden är hotad på grund av flyktingkrisen. Det kan ligga något i det, men det är inte hela sanningen.
EU-motståndare och andra som med hjälp av flyktingkrisen skapar rädsla, använder unionens brist på koordination för att förstöra historiens mest framgångsrika och enhetliga övernationella samarbetsprojekt. Jag tror att en effektiv politik för att lösa flyktingkrisen kan visa att de har fel.
Europa klarade den ekonomiska krisen 2008, trots att den var enorm. Kriget i Ukraina har utmanat Europeiska unionens östpolitik, men den har hittat förnuftiga lösningar för att hantera problemet.
I det nuvarande läget måste man beakta två saker. För det första kommer den nuvarande flyktingkrisen inte att upphöra inom en snar framtid och den är inte Europas sista utmaning. För det andra kommer det att finnas människor som försöker ta sig till Europa för att söka asyl så länge krigen fortsätter.
I princip är EU-länderna medvetna om att det krävs ett gemensamt svar på unionsnivå för att lösa flyktingkrisen. I praktiken koncentrerar de sig ändå på att själviskt driva sina egna intressen, vilket strider mot unionens principer. Det här har lett till konflikter mellan länderna och skapat panik i hela världsdelen.
Finland har ökat bevakningen av gränsen mot Sverige. Österrike har slutat följa Schengenavtalet. Öresundsbron, som under de senaste åren blivit en symbol för integration över nationsgränserna, har nu tappat den här betydelsen på grund av gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige.
Människoströmmarna har gått att förutspå och de skulle ännu gå att kontrollera. En av unionens medlemsländer koordinerad verksamhet hade kunnat lösa flyktingkrisen, om länderna inte hade koncentrerat sig på att i första hand driva sina egna intressen. Situationen hade aldrig blivit en kris.
Att inhysa ett par miljoner flyktingar borde inte vara ett problem för Europeiska unionen. På dess område lever över 500 miljoner invånare och den tar emot tre miljoner immigranter årligen. Unionen borde skapa ett gemensamt europeiskt gränsbevaknings- och asylsystem. För tillfället har EU 28 medlemsländer, vilket betyder 28 skilda gränsbevaknings- och asylsystem. Att uppehålla dessa är dyrt och ineffektivt, och de fungerar inte enhetligt. Genom att skapa en förnuftig plan som gäller för hela unionen kunde man lindra paniken och rädslan.
Dessutom borde EU stöda Grekland politiskt och ekonomiskt. Unionen borde till och med agera utanför de egna gränserna genom att öka den humanitära hjälpen och skapa ett politiskt tryck för att få till stånd trygga zoner inom konfliktområdet.
Att stoppa nätverken för människosmuggling är en central del i att lösa krisen. Där behöver också Turkiet ta sitt ansvar. Flyktingarna söker alltid nya rutter. Som situationen nu ser ut kan det komma att betyda trafik genom Ryssland till Europa. I det fallet skulle Finland komma emot som första land.
Jag tror inte att flyktingkrisen är en orsak att begrava det hittills framgångsrika EU-projektet. Jag är av samma åsikt som finansminister Alexander Stubb uttryckte i februari, att EU är sjukt och att det behöver försvaras.
Om vi gav upp EU-projektet eller Schengenavtalet skulle Europa återvända till läget efter världskrigen. Den unika europeiska gemenskapen skulle inte finnas. Det är knappast många européer som skulle vara beredda att återvända till 1940- eller 1950-talet.
Var fjärde invånare i Libanon är flykting från Syrien. Det är en verklig kris. I ett skede tog Libanon emot 10 000 syriska flyktingar i dygnet. Det är fullt möjligt för EU att lösa den nuvarande flyktingkrisen, om ett land av Libanons storlek klarar en relativt mycket allvarligare flyktingsituation.
Osama al-Aloulou, magisterstuderande i mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Kolumnen är översatt från finska av Nicklas Hägen.