Mikael Piippo skriver att journalister måste göra mer i sin bevakning av kändisar på sociala medier än bara räkna antal gillanden.
Den populära bildtjänsten Instagram fyllde fem år i början av oktober. Mikrobloggtjänsten Twitter grundades redan 2006. Facebook har funnits ännu längre, sedan 2004.
Sociala medier av alla de slag har i åratal varit en naturlig del av vardagen för en stor och ständigt växande grupp människor. Bilder, filmsnuttar eller finurliga texter kan snabbt nå en stor publik och nya internetfenomen uppstår varje dag. Vanliga människor blir celebriteter genom sina Instagram- eller Youtube-konton och kan livnära sig på sitt kändisskap. Egentligen är väl ingen längre vanlig. Alla har en berättelse att berätta, och vissa berättelser blir mer populära än andra.
Inget av det jag nämnt är längre någonting nytt eller ens speciellt spännande. Ändå kretsar de traditionella massmediernas rapportering om sociala medier nästan undantagslöst kring just detta. Nyheter om människor och fenomen på sociala medier saknar egentlig substans och handlar i stället om antalet följare eller gillanden.
När en finländare har många anhängare på sociala medier rapporterar inhemska massmedier just precis det, att en finländare har många anhängare på sociala medier. Oftast preciserar man ännu hur många, och så var det bra med det.
Att hundratusentals Instagram-användare runtom i världen gillar en viss bild är måhända intressant, men vad betyder det egentligen? Är ett gillande bara ett klick på en telefonskärm eller något mer? Vem är människan på bilden förutom ett vackert ansikte och hundratusen följare?
I våras gjorde Yle ett försök att besvara en del av dessa frågor när man producerade en tv-dokumentär om finlandssvenska sångaren och Instagram-kändisen Benjamin Peltonen. Tyvärr visade dokumentären Alaston päiväkirja: Benjamin Peltonen inga ambitioner på att gå på djupet utan blev i stället en kavalkad av snabba klipp på Peltonen och snygga stadsmiljöer. Ett Instagram-konto i filmformat, i vilket den charmiga Peltonen spexade framför kameran och skrattade bort de få svåra frågor han fick.
Det är så mediebevakningen av sociala medier ser ut. I stället för att försöka hitta nya vinklingar och utmana intervjuobjekten, något som i övrigt är en självklarhet inom journalistiken, bekräftar massmedierna den bild som användare av sociala medier målat upp av sig själva. All typ av analys eller kritisk granskning får ge vika för information om hur många gillanden en bild eller film har.
Ur en journalistisk synvinkel är problemet med sociala medier att det enda måttet för framgång verkar vara popularitet, det vill säga antalet följare, gillanden eller delningar. Följaktligen uppfattas ett fenomen som viktigt om det erkänns av många människor.
Att popularitet fungerar som ett mått för framgång gäller i och för sig inte bara på sociala medier utan även inom bland annat politik, konst och varför inte idrott. Politiker, konstnärer och idrottare utvärderas ändå i huvudsak på basis av sina prestationer.
Rapporteringen om sociala medier skulle må bra av ett liknande förhållningssätt. I stället för att göra ett nummer av att en bild har många gillanden kunde man försöka diskutera orsakerna bakom dess popularitet och bedöma den som ett hantverk. Det skulle signalera att det inte är populariteten i sig som är intressant och eftersträvansvärd utan de färdigheter som krävs för att ta en bra bild.
Sist och slutligen är det väl också vad många av de sociala mediernas kändisar själva önskar. I Yles dokumentär säger Benjamin Peltonen att han som bäst försöker övertyga allmänheten om att han kan klara sig även som musiker, inte bara som Instagram-stjärna. Han vill vara mer än hundratusen gillanden.
Mikael Piippo
Skribenten är magisterstuderande vid ämnet svenska vid Åbo Akademi och frilansande journalist.