Om det gick att mäta graden av tabu och förakt skulle vi sannolikt hitta pedofili någonstans nära den absoluta nollpunkten. Få saker är så föraktade som ett sexuellt intresse för barn.
Text: Nicklas Hägen
Det pratas mera och öppnare om sexuella övergrepp på barn i dag än ännu för ett par decennier sedan. Att övergrepps- och traumaberättelser lägger beslag på hela diskussionen är kanske både riktigt och förståeligt, men samtidigt är det mycket tyst om det stora flertal pedofiler som har ett sexuellt intresse de inte agerar ut.
Vi börjar här också vid övergreppen, innan vi försöker bredda perspektivet – något som visat sig överraskande svårt att göra. För det första är det svårt att skriva om. Viljan att markera sitt avstånd och oron över att bli missförstådd gör sig hela tiden påmind. Hur mycket kan man visa förståelse för ett begär utan att ge intrycket av att man accepterar ett beteende eller trivialiserar eventuellt allvarliga trauman? Behovet av en explicit gränsdragning knackar med jämna mellanrum skribenten på axeln.
För det andra är det svårt att få folk att prata om det. En människa av hundra beräknas ha ett pedofiliskt intresse och nio av tio av dessa är män. Ambitionen var att försöka få tag på en pedofil att intervjua, men det lyckades inte. Att vara den som axlar ansvaret för att gestalta rollen är knappast enkelt, och därför är det också svårt att hitta nån som gör det.
Vid ämnet psykologi vid Åbo Akademi har man – som vi återkommer till senare – under några års tid försökt öppna en klinik för vård av pedofiler, men projektet har inte fått finansiering varken av staten eller av någon fond.
Om det är förståeligt att det är svårt att hitta en pedofil som ställer upp är det mindre förståeligt att det ska vara svårt att få svar av politiker. Vi e-postade de ministrar till vars område en klinik för pedofiler kunde höra: social- och hälsovårdsminister Paula Risikko och justitieminister Anna-Maja Henriksson. Frågorna var: Hur ser du på behovet av en klinik? Var står frågan om en klinik för pedofiler i dag? Har vi närmat oss ett beslut om statlig finansiering? EU kräver sedan årsskiftet att det ska finnas förebyggande vård tillgänglig för pedofiler – vilket arbete görs för att uppfylla kravet? Vad har det funnits för faktorer som har försvårat öppnandet av en klinik? Finns det något annat än ekonomiska hinder att ta i beaktande? Det fanns visst lite oklarhet över vilket ministeriums bord frågan ligger på – är det behandlat i dag?
Vi fick, efter att ha motiverat att vi ställer frågorna, ett svar av justitieminister Henriksson: ”Projektet är mycket viktigt och det skulle vara oerhört värdefullt att det skulle gå framåt. Även om inte ansvaret för detta ligger hos Justitieministeriet har vi inom ramarna för vad vi kan göra försökt hjälpa till för att puffa det framåt. Nu ligger däremot bollen hos Social- och hälsovårdsministeriet och det är de som måste ta ställning till en fortsättning. En klinik hör tyvärr inte på något sätt till Justitieministeriets förvaltningsområde, dit bland annat domstolarna, åklagarna och fängelserna hör.”
Om den sistnämnda meningen stämmer är det extra generöst att Justitieminsteriet stått för den enda startpeng klinikprojektet fått.
Den minister vars bord frågan uppenbarligen ligger på, minister Paula Risikko, kontaktade vi två gånger utan att få ett svar. Visst kunde vi ha varit mera ihärdiga i våra kontaktförsök, men avsaknaden av ett svar känns å andra sidan minst lika talande.
Pedofili är inget man vill associeras med och att underlätta situationen för pedofiler är inget politikerna kan plocka röster på. Det är ett tabu som barnen lider av.