Mervi Vasänge

Frågor om medicinsk behandling av ebola leder in på frågor om ekonomi, politik och teknik. Mervi Vasänge ger en insyn i problematiken.

Text & foto: Nicklas Hägen

Mervi Vasänge, forskningsledare i farmaci vid Åbo Akademi, konstaterar att det finns många problem med att bromsa upp ebolaviruset. Det första ligger i virusets natur.
– Ebolaviruset verkar vara en ovanligt otrevlig rackare i och med att det smittar via alla kroppsvätskor, också till exempel svett, och därför är mycket svårt att skydda sig mot. Virus är överlag väldigt klipska, vi vet hur svårt vi har att skydda oss mot vanlig förkylning, säger Vasänge.

Trots att viruset är svårt att skydda sig mot har ebola aldrig tidigare fått så stor spridning som tidningsrubrikerna kanske får en att tro. Det har funnits fem större utbrott och årets är det klart största. Utbrottet 1976 krävde 431 dödsfall och var det största före i år.
Det här är, paradoxalt nog, ett hinder i utvecklingen av läkemedel mot sjukdomen: efterfrågan på botemedel är inte tillräckligt stor och marknaden inte tillräckligt rik för att det skulle vara ekonomiskt lönsamt att utveckla och i större grad tillverka ett läkemedel mot ebola.

Problematiken är till sin natur ekonomisk och globalpolitisk.
– Utbrotten av ebola har tidigare varit rätt begränsade, det har handlat om några hundra dödsfall. Dessutom har sjukdomen regionalt begränsats till områden där det inte finns läkemedelsforskning och pengar. Då uppstår frågan om vem som överhuvudtaget tar fram läkemedel, vem betalar för medicinerna och vad finns det för drivkrafter bakom, säger Vasänge, som själv har arbetat vid AstraZeneca i tretton år.

– Den största delen av medicinerna på vår marknad är framtagen av privata läkemedelsföretag. Privata företag är privata företag, de lever på sina villkor. Sen kan vi diskutera om det alls är så här vi ska göra.

Tveksamhet präglar medicineringen

Den medicin som finns idag, ZMapp, har utvecklats genom ett amerikansk-kanadensiskt samarbete. Initiativet till det är snarare säkerhetspolitiskt än ekonomiskt, och finansieringen i första hand statlig. Bakom initiativet finns en oro över att ebolaviruset skulle användas i biologisk krigsföring.

ZMapp är ett biologiskt läkemedel som består av en blandning av mänskliga antikroppar mot ebolaviruset. Vid MfÅA:s tryckläggning rapporteras att sju patienter har fått läkemedlet och att fem av dessa verkar ha tillfrisknat.
– Det finns samtidigt en tveksamhet över om deras överlevnad är medicinens förtjänst. När det gäller ebola finns det omfattande procedurer beträffande vanlig omvårdnad och sanitära åtgärder man kan vidta, som har visat sig effektiva.

Orsaken till tveksamheten är också att läkemedlet inte genomgått klinisk testning. En rapport i augusti visade goda resultat när ZMapp testats på apor, men mer än så vet man inte. Man har gjort upp planer på att inleda fas 1, att se hur människor tål medicinen och kartlägga eventuella biverkningar, av den kliniska testningen. Efter det tar det ett par år innan man kan göra undersökningar av läkemedlets medicinska effekt.
Tillgången till läkemedlet är dessutom mycket begränsad, det finns bar­a i några få doser.

Detta väcker enligt Vasänge en del känsliga frågor.
– Vem ska ha medicinen? Ska man alls använda den när man inte är säker på om den fungerar? Visst kan man tänka sig att man skulle välja att ta läkemedlet om det stod mellan att ta det eller lämna ebolan obehandlad, men samtidigt finns det vissa som överlever sjukdomen utan medicin. Enligt vissa är överlevnaden så hög som 40 procent med bra vård, medan andra menar att den är så låg som fem procent.

Biologiska läkemedel är överlag dyra att tillverka och dyra att köpa. Dessutom finns det potentiellt ganska stora risker med dem.
– I vissa fall har man råkat illa ut trots att medicinen varit testad och godkänd för användning. När vi pratar om mediciner som bygger på antikroppar pratar vi om immunologiska funktioner som är mycket komplexa och övergripande, säger Vasänge.
– En biverkning är att patienten kan bli väldigt infektionskänslig. Det kan handla om bara en liten förkylning, men också riktigt farliga saker.

Biologiska läkemedel

Biologiska läkemedel är läkemedel vars aktiva substans har producerats eller renats fram från biologiskt material – levande eller dött, celler eller vävnad. Antikroppsmediciner, som ebolamedicinen ZMapp, hör till de biologiska läkemedlen.

Läkemedelsindustrin har börjat utveckla biologiska läkemedel mot många sjukdomar vi haft svårt att hitta bra mediciner mot. Fördelen med dem är, för patienten, att de ofta är högeffektiva mot sjukdomen i fråga. Fördelen för läkemedelsindustrin är att de går snabbare att utveckla och kommer snabbare på marknaden än traditionell medicin.

Problemet med biologiska läkemedel är att de är dyra och i vissa fall kan medföra stora risker. Våra kroppars immunförsvar skapar hela tiden antikroppar mot de antigener som angriper kroppen. Det är bland annat den här funktionen som vacciner bygger på: att vi på ett kontrollerat sätt utsätts för sjukdomens antigen vilket får immunförsvaret att producera ”sin egen antikroppsmedicin” och bygga en beredskap att bekämpa antigenet senare i livet.
– Problemet är att den här processen fungerar också då du inte vill att den ska fungera, säger Mervi Vasänge, expert inom läkemedelsforskning och -framtagning vid farmacin vid Åbo Akademi.
– Immunförsvaret kan reagera negativt på ett läkemedel. Det kan bero på att kroppen inte gillar läkemedlet eller att det innehåller en förorening. Om det händer kan det starta otroligt häftiga reaktioner, och det går så snabbt att det kan vara svårt att stoppa.

Produktionen av antikroppsmedicin inleds med att ett djur, ofta möss, utsätts för antigenet varpå djuret ger ett antikroppssvar. Det bildas en mängd olika antikroppar i en blandning som i detta skede kallas serum. Med olika reningsprocesser renar man fram de olika antikropparna och karakteriserar dem på olika sätt för att hitta det eller de bästa. Till exempel tittar man på hur starkt de binder antigenet, samt vilken epitop – aminosyrasekvens – på antigenet de binder till.

När detta är klart tar man reda på vilken gen – DNA-sekvens – som kodar för just den antikropp man söker. Denna gen förs sedan in i ett värd-DNA för produktion. Värden kan vara djurceller, djur, växter eller vävnadskultur. Genen börjar sedan utryckas i värden och det producerade proteinet släpps ut i odlingsmediet varifrån det sedan renas fram.
I detta skede av processen har man tagit fram antikroppar som lämpar sig för behandling av möss. För att göra antikroppen lämplig för användning av människor tillkommer ett antal steg och manövrer, en process som kallas humanisering.

I korthet skapas ZMapp genom att man utsätter möss för ebolaviruset eller någon del av det. När man har analyserat och renat antikropparna som bildas i mössen, förs den rätta DNA-sekvensen in i vävnadskultur från en tobaksplanta, innan antikroppen humaniseras.

Vad är det som gör antikroppsmediciner dyra?
– Produktionen är en stor del i det. Till exempel finns det ett antal olika produktionssystem att välja mellan och de kan vara svåra att få att fungera med tillräckligt utbyte. Detta kräver mycket kostsamt testande. Det finns även utmaningar beträffande renhet från skadliga tillverkningskomponenter samt att få en reproducerbar hög kvalitet i slutprodukten, säger Vasän­g­e.
– Man kan använda växter och olika djur som miljöer för att ”odla” antikroppen. Problemet är att miljöerna är en enda soppa, antikroppen växer inte fram i en mänsklig miljö och är oren efteråt. Därför måste man kontrollera att antikroppen växt rätt och att proteinet ”vikts” rätt. Det är hela denna process, att odla fram en antikropp med rätt struktur, som kostar. Man vill antagligen odla läkemedlet i ett humant cellsystem också, eftersom sannolikheten då är större att det liknar en mänsklig antikropp än om det producerats i en växt.