”Det är en epigenetisk revolution vi ser nu, och det här förändrar totalt synen på mänsklig utveckling och på vad utvecklingspsykologi är.”
Text & foto: Klas Backholm
Helena Hurmes ögon blixtrar till och händerna rör sig ivrigt av och an när hon berättar om det nyaste nya som händer just nu inom utvecklingspsykologin. Hon är själv professor vid utvecklingspsykologiprogrammet vid Åbo Akademi i Vasa, och har varit vid akademin de senaste 28 åren – och ivern att få sätta sig in i och berätta vidare om de senaste vändningarna inom området är lika stor nu som då hon en gång kom till huset.
– Jag har tyckt om när jag har kunnat ge vidare någon typ av kunskap som jag sedan ser att folk har haft nytta av – att du skulle kunna läsa den där boken, eller där och där hittar du mera om det temat.
Helena Hurme går i pension nu i vår och blickar gärna tillbaka på åren och ämnet genom att se framåt. Den revolution som hon nämnde inledningsvis handlar om att man håller på att bredda vyerna inom utvecklingspsykologin. Våra gener och vad som påverkar dem är i fokus.
– Den epigenetiska revolutionen innebär att man nu upptäckt att det finns influenser på gener som inte nedärvs enligt de principer som vi har lärt oss. Det vi hittills har tänkt och känt till är att vi får en viss sekvens av DNA vid födseln som nedärvs. Det stämmer nog, men vi får dessutom något annat, berättar Helena Hurme.
– Ordet epi betyder förutom, utöver. Influenserna kommer utifrån, till exempel via den luft vi andas, det vi äter, de kemikalier vi får i oss, men också från vår sociala samvaro, stressen, levnadsförändringar som är kopplade till stress som trauman och så vidare, fortsätter hon.
Det man nu enligt Hurme kunnat påvisa är att de förändringar som influenserna utifrån för med sig inte bara drabbar personen som varit med om stressen eller ätit något tokigt, utan förändringarna följer med till nästa generation. Eller ännu längre.
– Den här så kallade epigenetiska nedärvningen är också något som kan fortsätta i flera generationer, så att en persons ”synder” kan finnas kvar i tredje eller fjärde led. Den fysiska, sociala, kulturella omgivningen lämnar alltså bestående spår hos individen och hos dennas avkomma.
Det är enligt Helena Hurme det så kallade genuttrycket som påverkas hos kommande generationer, alltså när och hur en viss gen knäpps på eller av. Och visst är tanken på att det som farfar åt eller den som han umgicks med kan ha inverkat på dina egna gener litet obekväm.
– Det är egentligen mycket skrämmande, men samtidigt finns det ju nu när vi känner till detta också möjligheter att inverka på det.
Hurme berättar att man på olika håll i världen redan nu har börjat utveckla mediciner som kan motverka de av omgivningen uppstartade processerna som kan vara skadliga för individens, och därmed också efterkommande generationers, gener. Men ännu finns det mycket kvar att reda ut.
– Och för ämnet utvecklingspsykologi innebär revolutionen att det inte räcker med att förstå den psykologiska delen av människans utveckling, utan man måste se bredare och samarbeta med andra vetenskaper, särskilt med de biologiska områdena.
Den iver för sitt arbete som Helena Hurme har är något som unga doktorander eller färska doktorer kanske har svårt att hålla uppe, då stipendierna tryter och konkurrensen om arbetsplatserna är hård. Visst var det svårt att få de första jobben för Hurme själv också, så hon ser inte att läget har blivit värre – och nyckeln till att hålla sig kvar inom det akademiska ligger i att vara nyfiken.
– Bara den som verkligen brinner för sin sak, oberoende av vad den är, kommer att klara sig. Och det andra är att se till att åka utomlands. Ut och få influenser, då bygger man upp sitt tänkande. Det finns så mycket information i världen om ens område, så man karvar ut sin egen nisch och blir på ett visst sätt.