Uttrycket ”det ska löna sig att jobba” kan betyda olika saker i olika sammanhang. Kolumnist Mari Lindman har bekantat sig med valdebatten och sett uttrycket dyka upp också som skrämseltaktik.
Text: Mari Lindman
Debatten inför valet handlar som vanligt till stor del om arbete, hur fler ska ut på arbetsmarknaden, hur den finska arbetskraften ska göras konkurrenskraftig och hur flitfällor ska elimineras. Kort sagt: alla ska jobba. HBL (9.3) citerar vår nuvarande statsminister som säger: ”varje människa som är i arbete bidrar till att välfärdskakan växer, medan varje person som är arbetslös äter av den gemensamma kakan. Arbete är ett självändamål.” Mera krasst: arbetslösa parasiterar på arbetande människor som skapar välfärd.
Att han faktiskt säger att arbete är ett självändamål är kanske inte förvånande utifrån den arbetslinje som börjar etablera sig som huvudideologi också i vårt land. En av de saker som slår mig är att retoriken om att ”skapa jobb” eller ”skapa förutsättningar för flera arbetstillfällen” blir ett slags otvivelaktig grundsanning genom vilken olika sorters politiska projekt ges en aura av gemensamt, solidariskt samhällsbygge som varje ansvarskännande finländare bör värna om.
Just nu pågår en välbehövlig diskussion om så kallade nollavtal, de avtal där arbetsgivaren inte förbinder sig till att erbjuda ett visst antal arbetstimmar. SDP och Vänsterförbundet har uttryckt en vilja att förbjuda sådana avtal. Man har bland annat argumenterat att sådana avtal gör arbetstagarens vardag ytterst osäker: livet formar sig efter väntan på ett SMS som meddelar om det finns jobb för dagen.
I HBL (17.3) opponerar sig EK:s arbetsmarknadsdirektör mot ett sådant förbud. Han påpekar att det inte är någon som tvingas till att skriva under nollavtal och att allt därför är frivilligt. Hans retorik får det att se ut som om förbudet skulle innebära en inskränkning av människors villighet att arbeta. Den övergripande tanken är att eftersom Finland befinner sig i en seg recession har vi inte råd att ha några ”hinder” på arbetsmarknaden. Förbudet antas vara både en inskränkning av personliga rättigheter och företagens chans att (som det heter) arbeta sig ut ur den ekonomiska krisen.
Ett exempel på hur arbetsretoriken används för att skifta fokus hittar man i ett inlägg av SFP:s partiordförande på HBL debatt (24.3). Carl Haglund är indignerad över att SFP:s skattepolitik kritiserats för att vara högervriden. Han försvarar sin linje med att det i själva verket inte alls är nyliberalism det är frågan om, utan ”förnyande med det klara syftet att skapa fler jobb”.
Ännu ett exempel på liknande fokusskifte stötte jag på i TV-programmet Skavlan i en omtalad debatt mellan flygbolaget Norwegians VD Björn Kjos och stjärnekonomen Thomas Piketty. Kjos beklagar sig över den norska skattepolitiken. Han berättar att han betalar astronomiska skatter och han menar att detta är ett tecken på att det inte längre lönar sig att arbeta. Piketty försöker vrida diskussionen till att handla om kapitalinkomster och förmögenhet, men flygbolagets VD försöker febrilt presentera sig själv som en vanlig arbetare vars arbete inte belönas. Kjos skattebörda skulle därför vara ett allmänt problem som löses genom sänkta skatter som säkerställer att flitigt arbete premieras.
Det som jag tycker kännetecknar alla de här exemplen är att arbetsretoriken skymmer sikten för vilken samhällssyn som kommer till uttryck, vilka de politiska målen är. Utsagor som ”det ska löna sig att jobba” och ”vi måste jobba oss ur krisen” får väldigt ofta rollen att berättiga en politik som i praktiken leder till ett polariserat samhälle. Den fråga man bör ställa när den här retoriken dyker upp är således: vad är det för samhällsbygge man pratar om, varför vill man betona att det ”ska löna sig att arbeta”?
Om man utgår från Alexander Stubb-citatet som jag nämnde finns det ett inbyggt hot i idén om gemensamt samhällsbygge: är du inte flitig och arbetar ihop din del av kakan, parasiterar du på den gemensamma välfärden. ”Det ska löna sig att arbeta” låter som en positiv idé om att arbete ska belönas, men kan också vara ett slags positivt formulerad skrämseltaktik.
Mari Lindman disputerar den 8 maj i filosofi vid Åbo Akademi.