Sedan religionskrigen på 1600-talet har väst försökt finna en universell etik frikopplad från religion och kyrka. Den sekulära staten blev verklighet på en bred skala efter det andra världskriget och naturvetenskaperna blev modell för det seriösa tänkandet, även på etikens plan. Men i och med globaliseringen har religionen gjort ett återinträde i våra samhällen och medvetanden. Med professor Tage Kurténs ord leder det här till nya förutsättningar för vårt tal om rätt och fel, gott och ont. Kurtén har granskat en rad av våra invanda föreställningar om en universell moral och om etik på förnuftets grund.

Text: Marcus Prest

TAGE KURTÉN ÄR professor emeritus i teologisk etik med religionsfilosofi vid Åbo Akademi. Han har nyligen samlat sina texter om religionens roll och plats i den sekulära världen i boken Moralisk öppenhet. Förutsättningar för etik bortom religiöst och sekulärt.

Den här texten börjar med en omväg via Tage Kurténs influenser och syn på det akademiska värvet som sedan leder till det egentliga huvudspåret som är etikens svårighet att hitta ett fäste i det sekulära mångkulturella samhället.

Tage Kurtén har mer än de flesta andra forskarna i Norden arbetat utifrån Ludwig Wittgensteins filosofi och tillämpat den på teologisk etik. Andra personer som kunde nämnas är Peder Thalén och Stefan Eriksson, båda doktorer från Uppsala. Men dessa har i första hand tolkat och utvecklat Wittgensteins tänkande inom religionsfilosofin.

Kurtén konstaterar att hans tolkning av den wittgensteinska moralsynen är inspirerad av professor emeritus i filosofi vid Åbo Akademi Lars Hertzberg. Den hertzbergska synen har Kurtén förenat med sin egen syn på den teologiska etiken.

Andra inslag som inspirerat Kurtén är sinnelagsetiken hos Anders Nygren och fenomenologin hos Knud E Lögstrup – särskilt Lögstrups betoning av individens ansvar.

– De  här influenserna har jag alltså kombinerat med Wittgensteins sporadiska kommentarer på vad etik kunde vara. Min förståelse av en Wittgensteininspirerad etik har vidare påverkats av det arbete Dewi Z. Phillips och framförallt Peter Winch och Raymond Gaita gjort.

Kurtén säger att han lärt sig av Hertzberg att inte vara fokuserad på wittgensteinsk exegetik. Med ”exegetik” avses då att huvudmålet för forskningen kring en tänkare är att ta reda på vad författaren egentligen menat. En sån uppgift är primärt historisk och lingvistisk. Men en tänkare och hens text kan istället kopplas till ett vidare sammanhang.

– Inom humaniora, dit jag räknar också teologi, har det varit vanligt att vara inriktad på exegetik i den nämnda betydelsen. ”Forskningen ska vara historiskt förankrad i historiskt givna texter.” Risken med det här är att intresset för vad en bestämd person egentligen menat överskuggar frågan vad texten man studerar kan betyda i en vidare kontext. Följden blir lätt att man skapar sin egen inomakademiska genre. Forskningen ger upphov till ett eget, närmast akademiskt sammanhang. Det hela blir snabbt  svårtillgängligt för en utomstående och saknar ofta en utomakademisk betydelse.

– Trots allt skall vi inte glömma att det här är en sida av textförståelsen. Men en andra, och på många sätt intressantare, sida är att undersöka vad texten tillför i ett bredare sammanhang –  till exempel vad texten har att tillföra våra sätt att förstå världen och människolivet. Där kan humaniora nå ut i samhället utanför det akademiska.

– Det här vidare perspektivet kan vara en stor utmaning för humanistiska forskare som är fostrade att bli experter på en specifik tänkare. Det kan vara svårt att hitta verktyg för att bredda det egna arbetet och det egna tänkandet utanför de specialiserade, ”exegetiska” ramarna.

Det känns motsägelsefullt att även Wittgenstein i hög grad verkar studeras just exegetiskt: ett av de viktigaste dragen i hans filosofi är ju kontextkänslighet, och att inte bygga teorier.
– Jo, det är viktigt att påpeka att Wittgenstein inte ville skapa teorier. Hans tänkande står här i kontrast till en utbredd västerländsk tradition inriktad på att skapa teorier,  i syfte att ordna och kontrollera. Den aspekt som du nämner hos Wittgenstein är något många akademiker haft svårt att ta till sig. Ett modernt sätt att tänka är vanligen inriktat på teoribildning. Och man har haft svårt att förstå att en sådan strävan överhuvudtaget kan utsättas för kritik.

– Jag tror det här handlar om att ett naturvetenskapligt paradigm, som fungerat väl inom just naturvetenskaper, fått bilda skola för allt vad vetenskap heter. Det här tycks höra till de självklara förutsättningar som ligger bakom den så kallade moderniteten. Det handlar om sånt som vi inte märker att finns i grunden för vårt tänkande. I dessa självklarheter ingår idén att vårt sätt att tänka är universellt. Till självklarheters natur hör att de som lever med dem vanligen är oförmögna att se dem. Man kan därför inte heller förstå att sådana drag är kontextbundna, och att de hör ihop med den egna tiden och den  plats där man själv just befinner sig.

Självklara förutsättningar formar sig med tiden och man får ibland syn på dem när olika generationer möts, men till exempel också när religiösa och icke-religiösa personer möts. I det stereotypa mötet mellan religiösa och icke-religiösa personer är båda parter ofta införstådda med sina roller och mötet har givna ramar (båda parter vet ungefär vad den andra kommer att säga och reflekterar inte heller desto mera över sin egen position) medan helt nya saker kan hända då en person från ett annat kulturellt sammanhang är med i diskussionen – då kan man, i bästa fall, tvingas fundera över varför man själv säger det man säger och hur man själv förstår det man hör. Att självklara förutsättningar i vår västerländska kultur rör på sig mera nu än tidigare har att göra med den teknologiska utvecklingen, urbaniseringen, globaliseringen och marknadskrafternas hegemoni.

Kurtén nämner att den svenska teologen och etikern Carl-Henrik Grenholm (hedersdoktor vid Åbo Akademi våren 2016) också vill ifrågasätta vissa självklarheter i vår samtid. Grenholm ställer sig kritisk till en utbredd föreställning  inom anglosachsisk moralfilosofi, att man kunde skapa sig en normativ universell etik. Kurtén konstaterar samtidigt att Grenholm trots det inte heller själv tycks kunna överge idén om att etik måste handla om något universellt. Sist och slutligen tycks han fortfarande vara fångad av en självklarhet som han vill överge.

– Tanken på en gemensam ”universell” etik har varit möjlig att upprätthålla i en tidigare kristen enhetskultur. En etisk konsensus har fortsatt att te sig möjlig i vår moderna västerländska kultur på sekulär botten. Men när vi västerlänningar idag möter muslimer, buddhister, radikala ateister, som inte har samma sätt att se världen i grunden – hur ska vi då förstå moralens roll i mötet med dessa andra människor?

– Om utgångspunkten i vårt etiska tänkande är att ”alla måste tro som jag” – leder det förr eller senare till en auktoritär hållning som, när den kombineras med en samhällelig maktposition leder till förtryck.

Samtidigt finns väl här det gamla problemet att vi inte kan gå med på sådant som går brant emot värderingar i samhället som vi själva uppfattar som centrala, som individens självbestämmanderätt?
– Om vi inbillar oss att vi måste vara öppna för allt får vi relativismens problem, ”hur kan det jag tror vara bättre än det någon annan tror”, ”allt är lika bra”, och så vidare. En fullständig relativism kan man troligen komma fram till bara ifall man övergett alla övertygelser. Men när vi tar våra liv på allvar finns det i vår moraliska förståelse en absoluthet som ur vår synpunkt är oeftergivlig. Hur ska vi då möta andra människor som inte uppfattar det vi ser som oeftergivliga moraliska krav på samma sätt som vi? Tänk till exempel på hur kvinnor och män förväntas uppträda, vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet, och så vidare.

– Jag har rätt att för egen del hålla fast vid min uppfattning – men jag har inte samma rätt att kräva att andra ska uppfatta världen som jag gör. Att inbilla sig att ens eget tänkande är universellt är vad som ligger till grund för mycket fanatism och är en bidragande orsak till att vi kan ha svårt att förstå andra människor. Det finns en utbredd tanke i väst att vi med förnuftets hjälp kommer fram till gemensamma sanningar. Och det är en väldigt riskabel hållning om den drivs för långt, det vill säga att tro att vi kan rationalisera oss fram hela vägen till en för alla människor gemensam etik.

tage

Tage Kurtén. Foto: Marcus Prest.

Hur tänker du att man ska möta de olikheter i etiska uppfattningar som vi kommer att i allt högre grad stöta på i en värld där kulturer allt mera möts?
– Jag har försökt fånga in vår situation med begreppet ”hopp”. Vi ska inte inbilla oss att vi sitter inne med en  absolut universell moralisk lösning, men vi kan för egen del vara övertygade om att det vi tror på är något gott.

Det enda sättet vi kan kommunicera detta goda på är att leva enligt den moral vi uppfattar som god. Att låta andra se det livet. Och vi kan hoppas, att andra skall hålla med oss.

Men här har vi väl ett problem igen i hur den västvärld vi lever i gång på gång predikar en sak och gör en annan. Och att vi inte verkar ha något sätt att motivera vår moral – annat än i termer av mänskliga rättigheter. Men när man förbrutit sig mot dem verkar det snarare som att man brutit mot något juridiskt än att man faktiskt gjort något gruvligt mot andra människor – och vi verkar inte ha ett språk för att artikulera detta senare.
– Georg Henrik von Wright sade att västs problem är att det inte finns någon ersättning för den kristna moral som han trodde spelat ut sin roll. Med det menade han inte att väst tidigare uppfört sig väl med sin kristna moral utan bara att den moralen i bästa fall kunde fungera som en samlande idé om vad som är gott.

– Om von Wright kan man säga att han inte lyckades se sin egen position som västerländsk modern tänkare. Han såg inte hur influerad han var av moderniteten, trots hans diskussioner kring Oswald Spengler. Han hade en övertro på förnuftet. Tron på förnuftet var hans grundläggande livssyn. Men vad är detta förnuft? Det är en fråga som han inte själv hade ett klart svar på.

Kyrkans aktivitet kring asylsökande har varit glädjande – men när explicit kristna röster hörs i konkreta frågor verkar det ofta handla om annat än nöden i världen, till exempel sexuella frågor. Vad beror det på? För det beror inte enbart på medierna, eller?
– Den fråga där kristna röster aktiverat sig mest under de senaste åren har varit partnerskapslagen. Fördomar och fobier förklarar en del, men många kristna ser på frågan om de homosexuellas sätt att leva som en moralisk fråga som kan ges ett universellt svar. Är det rätt eller fel att idka könsumgänge med den och den personen? Frågan är ett typexempel på hur etiken blir en fråga om regler.

– En föreställning om moral som varit, och fortfarande är väldigt utbredd i vår kultur, är tron att moral handlar om att hålla sig till de tio budorden, eller till andra yttre regler. Om du inte följer reglerna går det fel. Men håller du dig till dem är du okej. Ett sånt regeltänkande finns troligen i botten för de flesta kristna reaktioner på till exempel partnerskapslagen.

Men det här är samtidigt också hur samhället i övrigt verkar uppfatta moral. Den som är för och den som är emot homosexuell parbildning skiljer sig åt genom att omfatta olika regler för vad som är rätt och fel. Så tycks många resonera på vardera sidan om ”barrikaderna”.

Men går inte hela Nya testamentet ut på att regelmoralen inte gäller?
– Det är inte entydigt. Det går att läsa Nya testamentet, kanske särskilt bergspredikan, som en skärpning av de regler som redan finns i Gamla testamentet.

”Riv ut ditt öga om du tittar på din nästas hustru med begär”, och så vidare. Är det inte tvärtom – att det inte alls räcker med dessa regler, att inga regler i världen räcker?
– Jo, så läser jag också. Moralen ligger inte i att man tillämpar vissa regler. Ens moraliska karaktär ligger djupare, i vad man är och vem man vill vara som person. Det här kan nog människor förstå ganska långt. Men i dagens mainstreametik, såväl en sekulär som en religiös, är det utifrån vissa givna regler som det avgörs om jag gör rätt eller fel. Moralen blir kvasijuridik. Jag slipper ta ställning själv. Jag kan gå och fråga av någon, en yttre part, en präst eller jurist, om det jag gjorde var rätt eller fel. Eller jag kan kolla lagtexten.

– Lars Hertzberg kallar det här en ”juridisk modell för moral” – och det är som sagt fråga om en väldigt utbredd föreställning. Som jag ser det bygger föreställningen, i ett kristet sammanhang, på ett missförstånd av det kristna budskapet.

Det regeltänkande som vi här lyft fram och problematiserat är alltså något som vi kan stöta på såväl i vår moderna sekulära kultur, som i ett mera utpräglat kristet sammanhang. Det som är gemensamt för allt regeltänkande är att det innehåller en möjlighet att skjuta ifrån sig ansvaret för vem man är och vad man gör. Man kan gömma sig bakom reglerna. Vad jag gjort är ”by the book”.

– Och det här syns i partnerskapsdiskussionen. Det visar sig i att man över huvud taget diskuterar frågan som om man kunde komma fram till ett ”rätt svar”. Man sysslar då med vad vi kunde kalla ett ”facittänkande”. Facit finns. Vi måste bara ta reda på vad facit säger.

Hur kommer man vidare från ett sådant tänkande?
– I fallet med partnerskapsdiskussionen så kan man helt enkelt fråga sig: hur förhåller jag mig till en medmänniska som är öppet homosexuell?

– Om jag i maktposition kämpar till exempel för att homosexuella inte ska få anställning säger det inget om den som är homosexuell. Däremot säger det väldigt mycket om den som utövar makt på det här sättet.

Skulle du hålla med om att det i vår kultur finns ett genomgående drag av att flytta över våra moraliska svårigheter och vårt ansvar för oss själva till, säg ”Guds vilja”, stimuli-respons-konstruktioner, och så vidare – att det finns ett konstant utlokaliserande av vår förmåga att ta ansvar för vem vi är?
– I vår psykologiserande kultur vill vi gärna flytta över moraliska problem till psykiska problem för att inte själva behöva vara ansvariga. Det medför en svårighet för våra möjligheter att förstå oss själva som moraliska varelser.

– Den norske forskaren Paul Leer Salvesen har gjort intervjuer med mördare och hans poäng är att det inte finns något alls i den norska rättsstrukturen som kunde hjälpa fångar att komma tillrätta med sin skuld. Han visar på en kultur som inte har några verktyg för att komma tillrätta med djupgående sidor i människans belägenhet.

Är ett problem att få ens märker problemet, eller att få vill se att det finns ett sådant problem eftersom vi hamnar på områden som är svåra att ta itu med systematiskt? De är just precis svåra, och kanske omöjliga att beskriva från ett utifrånperspektiv? Och det är kanske hela poängen, att det är problem som inte tillåter att man formaliserar dem – och går de inte att formalisera, och som du sade, kontrollera systematiskt, har de svårt att finna någon plats?
– Ännu vid tiden strax efter andra världskriget var vi inne i en era där moraliska uttryckssätt förknippades med kyrkan. De uttryckssätten ville man komma ifrån, eftersom man ville loss från kyrkan. Tills dess hade kyrkan, till exempel i Norden, haft en  dominerande ställning vid definierandet av samhällets moral. Enda sättet att befria sig från denna tradition var att totalt överge det moraliska språk som hörde ihop med kyrkan.

Det tycker jag är ganska begripligt. Istället för moral förankrad i kristendom har vi då fått en rad olika andra sätt att fånga in en moralisk sida av våra liv som människor. Vi har idén om moral som det vi ser genom olika värden och värderingsundersökningar. Vi fick i ett skede tanken på en social ingenjörskonst som med hjälp av beteendevetenskapliga resultat och rationella handlingsmodeller skulle ta till vara det som tidigare skötts av kristen moralfostran.

I moralfilosofin stöter vi vidare på en rad ”etiska teorier”. Emotivism, naturalism, preskriptivism, med mera. Vi har normativa teorier som utilitarism eller olika rättvisesystem. Vi har talet om mänskliga rättigheter. Och vi har haft en form av rättspositivism enligt vilken lagen är den som avgör rätt och fel. Och så vidare.

– Trots allt har vi inte nått fram till konsensus eller till ett sätt att tala om moralfrågor som alla kunde enas om. Den position jag själv tror på kunde kanske uttryckas med ”det handlar om mig”. Men det betyder inte att jag själv bestämmer vad som är rätt eller fel. Poängen är att ingen annan kan ta mitt ansvar och det är något helt annat än att ”bestämma själv”. Ansvaret är något som följer med att jag lever i relationer till andra. Och dessa andra finns där helt oberoende av vad jag personligen vill eller väljer.

– Vi kommer här nära det som filosofen Hannes Nykänen talar om. Att vi står i en jag-du-relation. Det är till exempel inte oväsentligt att det är en nära vän som säger att jag måste vilja bete mig på ett annat sätt. Och det är viktigt att denna vädjan inte görs i tredje person, ”alla måste bete sig så” – utan att det är en angelägenhet som gäller mellan dig och mig.

– När man vidgar perspektivet till det vidare samhället kommer frågan om hur vi skall förhålla oss till politik fram. Frågan är om det finns en socialetik som skiljer sig från individuell moral. Jag tror en sån uppdelning kan föra en vilse. För att handla ansvarigt som politiker blir man många gånger tvungen att kompromissa. Det är en sida av att ta personligt moraliskt ansvar för politiska beslut.

Att kompromissa behöver alltså inte bero på svaghet. Däremot är det nog en svaghet om man kompromissar i  frågor där man helt enkelt inte kan kompromissa. Vilka frågor som har den betydelsen för en, visar hurudan moralisk person man är. Det här tycker jag att är en poäng som väldigt lite tematiserats.

Kan du ge ett exempel på en politisk moralisk fråga som blir komplicerad i ett sekulärt samhälle?
– Abortfrågan, till exempel. Vad man gjort är att förenkla frågan alltför mycket. Från feministiskt håll har man ibland fått det att låta som en fråga som uteslutande handlar om kvinnans beslutanderätt över sin kropp. Som om det inte skulle finnas andra frågor med där också. Att det ingår så mycket i frågan är en anledning till att man inte kan slå fast något en gång för alla. Själv tror jag inte på ett totalt abortförbud men inte heller på en ovillkorlig rätt till abort.

– Här är det samtidigt viktigt att komma ihåg att abortfrågan har både en juridisk och en moralisk sida. De här sammanfaller inte alltid.

– Abortfrågan bör värnas om av samhället. Den blir en del av politiken. Om man tänker att det bara handlar om kvinnan och kvinnans kropp och hennes val gör man det alldeles för enkelt för sig. Där finns till exempel också en pappa. Och det finns någon som ska göra ingreppet – kan man tvinga någon att göra det? Och vilken roll ska fostret ha i sammanhanget? Har fostret en rätt att bli en fullgången människa?

Vår teknologiska förmåga att få fram information om fostret i ett väldigt tidigt skede förändrar problematikens karaktär. Var och en som ingår i situationen bär vidare på sin personliga livssyn. Vad ska vi dra för slutsatser? Det finns inga entydiga svar.
– Jag skulle själv delvis hålla med den amerikanske teologen Stanley Hauerwas: ett samhälle som inte tillåter abort måste vara berett att stöda föräldrarna och barnet fullt ut – annars kan man inte förbjuda abort.

– Ett annat exempel på en politisk moralisk fråga är skattesmitande och placeringar i skatteparadis. När Hbl-kolumnisten och professorn i industriell ekonomi Paul Lillrank frågar efter moraliska regler som säger exakt vad man får och inte får göra ger han uttryck för det tidigare nämnda facittänkandet – en längtan efter att det ska finnas ett moraliskt frikort. ”Bara jag följer reglerna kan jag vara lugn.” Som om man kom undan sitt trixande och utnyttjande av kryphål i lagen för sin egen vinnings skull bara man inte blir fast med något olagligt.

– En tredje fråga som vi inte hinner gå in på nu är eutanasi. Där finns ett komplex av moraliska problem som inte alls har några självklara svar och lösningar.

– Men vad gäller vårt moraliska språk kan man se att det igen blivit rumsrent att använda traditionella moraliska begrepp offentligt. Ord som gott och ont, rätt och fel, skuld, försoning med mera har blivit gångbara. Den tidigare kopplingen till kyrkan eller religiösa auktoriteter finns inte mera. Men vad vi olika individer konkret lägger in i dessa ord, och hur vi tillämpar dem i våra liv, det har vi inte någon säker kunskap om. Därför finner jag det oerhört viktigt att vi förhåller oss öppna i moraliska frågor.

 

Bok

kurtenbok

Moralisk öppenhet. Förutsättningar för etik bortom religiöst och sekulärt. Tage Kurtén. I serien Uppsala Studies in Social Ethics. Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala 2016.

Boken innehåller en nyskriven inledande artikel, samt de viktigaste av de artiklar inom etik som Kurtén skrivit som professor. Drygt hälften av texterna är på svenska, de övriga på engelska.