Walter Jon Williams

Den amerikanske författaren Walter Jon Williams’ roman Deep State kretsar kring ett turkiskt folkuppror organiserat över sociala medier. Boken publicerades samma dag som de över Facebook organiserade demonstrationerna på Tahiri-torget i Egypten började.

Använde du de iranska valprotesterna under 2009–10 som en model för upproret mot den fiktiva turkiska juntan, eller hittade du din förebild någon annastans?
– Jag hade kommit långt i skrivandet av romanen när protesterna i Iran bröt ut. I själva verket var jag rädd för att jag skulle tvingas kasta romanen i papperskorgen när jag såg scener ur den utspelas på TV medan jag skrev. Som tur kunde jag göra vissa justeringar i handlingen och fortsätta skriva.

– Om det finns någon verklig förebild för romanen skulle det i så fall vara Henry Okahs karriär, han antas ha varit ledare för Emancipation of the Niger Delta (MEND). Okah använde sociala medier för att organisera attacker på mål i det oljerika deltat, och för att skapa propaganda. Han samlade ihop sin armé som man samlar ihop en flash mob, övermannade en pumpstation och ledde oljan till egna pråmar som mötte Okahs egen oljetanker som väntade ute på havet. Och han hade ett bolag som sålde vapen till hans egna trupper.
– Okah var först med att fullt ut utnyttja den revolutionära potentialen i de nya medierna.

Har du ett särskilt intresse för Mellanöstern, eller finns det en annan orsak till att du använde Turkiet som miljö i Deep State?
– Jag har varit i Turkiet och jag har blivit uppmärksammad på Deep State (staten i staten, red.) och AKP (Rättvise och utvecklingspartiet, red.). Det som kallades Deep State har  besegrats, men det verkar som om AKP har sin egen stat i staten nu.

Vad är det viktigaste sociala medier har ändrat i relationen mellan auktoritära regimer och folket de regerar över?
– Genom sociala medier kan folk se hur livet levs på andra håll i världen och genom de bilderna se att ett annat liv är möjligt. Och de kan inte bara se dessa andra liv, de kan också ta kontakt med dem, och med varandra.
– Det finns modeller för hur man skapar revolutioner. Kolla de serbiska aktivisterna Otpor och den politiske teoretikern Gene Sharp som skrivit boken From Dictatorship to Democracy.

– Auktoritära makter är nu väl medvetna om farorna och kan motverka hot som riktas mot dem genom sociala medieplattformar enklare än för några år sedan. Men på det hela taget är det mycket svårare för dem att upprätthålla ett monopol på kommunikationer som i Sovjetunionen. Kineserna har spenderat en massa pengar och möda på att skapa den stora kinesiska brandväggen, som har en instruktionsbok på 400 sidor, men den brandväggen är så porös att vem som helst som verkligen vill kommer igenom den.

Har den mobila digitala teknologin och sociala medieplattformar gjort det svårare att skriva handlingsdriven fiktion?
– Well, tänk dig favoritögonblicket i en valfri klassisk thriller, och tänk dig sedan att hjälten kunde ringa upp vem som helst, eller att hjälten kunde kolla upp Wikipedia, eller ta reda på sin exakta position via Google. Det finns vissa typer av spänning som inte går att konstruera längre. Man måste bli van med tanken att helt vanliga människor har tillgång till en massa information.
– Men frågan är om den informationen är användbar? Hur exakt är den? Hur djupt är den begraven i myller av annan informaton, reklam, eller nonsens. Och är det the bad guys som planterat informationen, eller någon galning som lever  i sin egen fantasivärld? De här ger helt nya möjligheter.
– I This Is Not a Game (romanen innan Deep State, red.) lät jag hjältinnan crowdsourca sin flykt från ett främmande land. Helt okända människor hjälpte henne ta sig ur landet! Och det gjorde inte scenerna mindre spännande. Hon tvingades välja om hon kunde lite på folk, och fysiskt ta sig ut från en farlig situation längs en väg som hon inte själv varit med om att bereda.

– Man kan vara en tuff cyberkrigare men fysiskt är man en nörd med laptop som sitter på Starbucks och är lika sårbar som vem som helst för rädsla, hot och fysisk fara.