Socio-kulturella förändringar påverkar människan också på individnivå. Eva Illouz sociologiska studie av kärlek har inte lämnat veckans gästkolumnist, Mattias Björkas, oberörd.
Med tanke på att kärlek som källa till smärta är ett så vanligt förekommande tema i världslitteraturhistorien är det lätt att betrakta människohjärtan som tragiska, oförbätterliga organ, evigt dömda till att älska antingen för mycket, på fel sätt eller i blindo. Och så är det säkert, men tänk om vår tids hjärtesorger faktiskt är exceptionella i styrka och karaktär? Tänk om det kollektiva jämmer vi hör i kring kärleksrelationer i dag är sprungna ur de genomgripande förändringar som vårt samhälle har genomgått i modern tid.
Den israeliska sociologen Eva Illouz hävdar inget mindre. I Därför gör kärleken ont (Daidalos) målar hon upp en dyster bild av moderna kärleksrelationer. Sökandet efter kärleken blir i dag, speciellt för kvinnor, en svår och smärtsam upplevelse. I vår tid tenderar vi att koppla samman misslyckanden inom den romantiska domänen med våra sköra, dåligt fungerande psyken. Den freudianska kultur vi lever i erbjuder å ena sidan berättelsen om att våra relationer reflekterar våra tidigaste erfarenheter, å andra sidan förhoppningar om att det går att bryta mönstret. Hjärtesorg tolkas i dag som ett privat bekymmer, som också måste handskas med på individuell nivå.
Enligt Illouz bör man i stället söka förklaringarna i en uppsättning socio-kulturella förändringar som präglar modern tid och vår syn på oss själva. Ett exempel rör valmöjligheter. Den sexuella revolutionen, och det faktum att social tillhörighet inte längre spelar lika stor roll för vem man gifter sig med, har tillsammans med utbredningen av internet gjort att processen att söka och välja partner förändrats i grunden. Det finns till synes långt flera att välja mellan än tidigare. Valet har också blivit mer rationellt – vi har blivit tränade i att jämföra, sätta upp smakpreferenser och matcha. Tanken om att det alltid går att göra ett ännu bättre val än det man gjort har blivit allt mer framträdande. Valen utvärderas genom introspektion, och vi frågar oss ständigt hur vi känner kring förhållandet och vår partner, vad vi borde känna och vad vi kunde känna i ett annat förhållande.
Illouz hävdar att kvinnor som grupp, feminismens landvinningar till trots, hamnat i ett känslomässigt underläge gentemot män i heterosexuella relationer, på ett sätt som de inte nödvändigtvis varit under perioder då de patriarkala strukturerna i samhället i stort varit långt starkare. Män tenderar att i högre grad undvika att binda sig, och det är upp till kvinnor att snabbt, men försiktigt, locka till sig en man som inte skräms av tal om giftermål och familj. Till de populära förklaringarna till dessa tendenser hör att det finns inbyggda brister i det manliga psyket, som gör att mäns förmåga att knyta an i ett monogamt förhållande är sämre redan från början, eller att mäns ovilja att binda sig är ett motdrag i syfte att stävja kvinnans frammarsch. Illouz avfärdar detta och undersöker i stället vilka samhälleliga förutsättningar som dessa beteenden ger uttryck för.
Illouz akademiska syfte med boken är att göra för kärlek vad Marx gjorde för varan, alltså att visa att kärlek formas och produceras av konkreta mellanmänskliga förhållanden. Men hon anger även ett icke-akademiskt syfte, att lindra smärtan som orsakas av kärlek genom att förstå dess sociala underbygge. Själv känner jag viss olust när jag läser boken, och min smärta är definitivt inte lindrad. För om det är ytterligare genomgripande samhällsförändringar som krävs, så är utsikterna att komma till rätta med min romantiska smärta i rimlig tid rätt dåliga.
Mattias Björkas
Skribenten är filosofie magister i historia från Åbo Akademi och musiker i Vasas flora och fauna samt Cats on Fire, bosatt i Stockholm.