För att en politiker med ett uppenbart förenklande budskap och antagonism mot både elit och minoriteter på sitt program ska kunna vinna val måste de etablerade politiska ledarna ha gett populisten ett utrymme att verka i, och ett folkligt missnöje att utnyttja. Om valet av Donald Trump är uttrycket för en protest går den protesten inte att avfärda som ett uttryck för oupplysta medborgares trots – då just ringaktningen av medborgarna är den grundläggande orsaken till att populismen vinner.
Text: Marcus Prest
KIMMO GRÖNLUND är professor i statskunskap vid Åbo Akademi och ordförande för Finlands valforskningskonsortium. Hans omedelbara reflektion vad gäller Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet är att det populistiska budskapet tycks gå hem då folk upplever att deras relativa position försämrats. Grönlund säger att Donald Trump bjöd på enkla lösningar som med finländska ögon påminner om en variant av de åsikter och lösningar som landsbygdspartiets Veikko Vennamo bjöd på under 1960 och -70-talen när han friade till ”det bortglömda folket” – en retorik som hos oss återkommit med Timo Soini och Sannfinländarna.
– De lovar mycket men med väldigt lite konkretion. I Trumps fall var ”konkretiserandet” att globaliseringen tagit jobben. När man håller på på det sättet behöver man en fiende som är ”de andra”, de som avviker – det är alltså de andras fel att det går dåligt. I USA är ”de andra” mexikaner och muslimer. Och man kör ett mantra om att ta ”tillbaka kontrollen” – som om kontrollen försvunnit. Och den kontrollen ska Trump ta tillbaka till exempel genom att säga upp NAFTA-avtalet med Mexiko och även andra internationella frihandelsavtal.
Grönlund frågar sig varför liknande retorik, om än på vissa sätt inte fullt lika vild, går hem även hos oss i Finland.
– Att det går hem i USA går ändå på något sätt att förstå. Där finns inte det skyddsnät som det nordiska välfärdssamhället upprätthåller. Man kan helt konkret hamna ut på gatan om det går dåligt för en och det går att förstå oron och missnöjet hos befolkningen. Men att det även fungerar i Finland och det övriga Norden, hur är det möjligt?
En förklaring Grönlund har är den relativa ställningen för den majoritet som tidigare förväntat sig att vara automatiskt priviligierad blivit sämre. Hit hör till exempel arbetare inom pappersindustrin vars betydelse för landet inte är densamma som tidigare: fabriker har körts ner och flyttat till utlandet med påföljande arbetslöshet och pappersarbetarens otrygga ställning på arbetsmarknaden som följd.
– 1980-talet var den gyllene tiden för den heterosexuella mannen som bestämde. Hos oss är det här nyckeln till att förstå nostalgin som populismen spelar på. Det hör ihop med minnen av fasta skyddsnät, industrijobbets status, och så vidare. Men det är ändå förvånande att populismen går så bra hem här hos oss.
I USA kan man se missnöjet växa samtidigt som den stora majoriteten av befolkningen inklusive kvinnor och etniska och sexuella minoriteter fått det bättre. Men enligt Grönlund innebär det här att de som räknar sig tillhöra majoritetsgruppen börjat uppleva att de fått det sämre.
– WASP:s (vita anglosaxiska protestanter) upplever helt enkelt att de fått det relativt sämre jämfört med sin tidigare status jämtemot minoriteter. Sedan när någon kommer och säger det här rakt ut, tar det fart. Då börjar den tidigare priviligierade majoriteten hitta fiender i minoriteterna. Och då går saker väldigt fort. Det går plötsligt att säga saker i offentligheten som tidigare var helt otänkbara att säga högt, och det går att stämpla hela folkgrupper som skadliga, till exempel muslimer, mexikaner, och så vidare. Jag upprepar mig men en skrämmande aspekt är alltså att allt det här går så väldigt snabbt.
Hur skulle en analys av problemet se ut, och låt oss hoppa från USA till Finland – jag menar: varifrån kommer förutsättningarna för den här sortens populism om det inte enbart handlar om minskningen av industrijobb?
– Om vi pratar om Finland är mitt eget svar att det representativa systemet vi har inte ger folk tillräckliga möjligheter att påverka. Det kan för övrigt också gälla för USA. Och nu då vi i Finland ser ut att få en landskapsreform, som ger oss en helt ny förvaltningsnivå, finns det tyvärr inget intresse hos regeringen att försöka få medborgare med och påverka annat än genom att ordna val.
– Mitt recept är att vi måste bygga vårt medborgarskap på något annat än att enbart delta i val. Till exempel genom att systematiskt ordna diskussioner där slumpmässigt utvalda medborgare får möjlighet att sätta sig in i en fråga och sedan försöka diskutera sig fram till ett beslut. Vi har forskat i det här på statskunskapen under rubriken ”deliberativ demokrati”.
– En av de viktiga skillnaderna i att ha en mera inkluderande metod, jämfört med det nuvarande systemet, är att mera inkluderande metoder har en utbildande effekt. Människor inte så dumma som man lätt kan få för sig om man enbart tittar på vad de ser ut att falla för när de röstar. Men vi kan alla känna oss dumma om vi inte känner att vi har någon möjlighet att påverka.
– En av de viktiga poängerna i det hela är att välfärdssamhället i sig inte hjälpte för att råda bot på populismens möjlighet att förankra sig. Inget land i världen har så små klyftor som vi har och ändå har vi folk som känner sig utanför och proteströstade på Sannfinländarna.
Grönlund nämner de amerikanska forskarna Bruce Ackerman och James Fishkin som har ett förslag som de kallar Delibiration Day – en nationell helgdag några veckor innan nationella val. Då skulle hela folket samlas i sin näromgivning och diskutera de aktuella politiska frågorna inför valet. Röstandet skulle därmed vara mer genomtänkt än i dag. Grönlund har precis avlutat en forskningsvistelse hos James Fishkin vid Stanford.
– Vi har ett tätt samarbete och ett gemensamt intresse för att förädla demokratin. Han har genomfört så kallade deliberative polls runtom i världen och mitt team har sedan 2006 genomfört flera experiment i samtalsdemokrati i Finland. I deliberative polls samlas ett slumpmässigt urval människor för att ta del av information och diskutera ett eller flera politiska teman. Efter diskussionen mäts folks genomtänkta åsikter. Våra samtalsdemokratiska experiment har varit mer kontrollerade och utmynnat i flera internationella referee-artiklar. Experimenten har gjorts i samarbete med kolleger vid Åbo universitet. Vi har även startat Finnish Centre for Democracy Research som är ett samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo universitet. Åbo börjar vara en känd plats bland demokratiforskarna i världen, säger Grönlund.
– Det är förstås i och för sig utopiskt att tänka sig att alla potentiella röstberättigade ska delta på det här sättet, och också tanken att folk ska tvingas delta är orealistisk. Men det här skulle fungera som en motvikt till tanken som också framförs på många håll just nu, nämligen att människor överlag är så dumma att vi inte kan lita på demokrati.
Den negativa inställningen verkar gå åt båda hållen. Å ena sidan den som Grönlund redan nämnde, att det finns personer som anser att människor överlag inte ska involveras i beslutsprocessen för att folk i gemen är för okunniga och å andra sidan fenomen som Brexit, där britterna röstade sig ut ur EU – något som delvis kan förklaras med att en hel del av de som röstade inte räknade med att deras röst skulle ha någon effekt – medborgarna själva hade alltså inget förtroende för den demokratiska processen.
– Brexit ger vid handen att många trodde att de bara protesterat när de röstat för Storbritanniens utträde ur EU. Här är har vi alltså en skillnad i expressivt kontra instrumentellt röstningsbeteende. Väldigt många som röstat för ett utträde ur EU reagerade efteråt med ”herregud – det vill jag ju inte på riktigt” när det gick upp för dem att deras expressiva, alltså proteströstande, hade en instrumentell konsekvens, det vill säga verkliga konsekvenser som innebär att Storbritannien faktiskt är på väg ut ur EU.
En central idé i demokrati är att alla ska ha lika möjligheter och relativt sett samma utgångspunkter att ta sig fram och påverka i samhället, en idé som hänger på att folk känner sig delaktiga i samhället och i det sammanhang där de röstar.
– Det är klart att vi alltid kommer att röra oss med olika grader av inklusivitet. Där vidhåller till exempel forskare som Robert Dahl att man måste göra allt för att få alla berörda medborgare att delta i val och i samhällsbygget. Nu säger man att orsaken till att valdeltagandet i Finland gått ner beror på de ökade inkomstklyftorna – med påföljande slutsats att det är inkomstklyftorna man måste åtgärda för att få folk att rösta.
– Men inkomstklyftorna i Finland har inte ökat. Däremot har föreställningen om att de ökat slagit rot. Det är klart att det finns skillnader i vårt samhälle. Men vi hör till de mest jämlika länderna i världen, tillsammans med Island, Norge, Danmark och Slovenien. Och folk kan oberoende av inkomstklyftor ha en uppfattning om att de inte är värda något. Och det är en farlig föreställning, det är när sådana föreställningar är spridda som sådana som Trump, Vennamo och Soini kan komma in.
– Men som sagt, det här med klyftorna i samhället som orsak till lågt valdeltagande och valbeteende är lättare att förstå i samhällen som USA och Storbritannien. Hos oss har vi gratis grundskola, universitet och till och med ett relativt generöst studiestöd, än så länge – får man väl säga med nuvarande regering. Och Finland har en hög progressiv beskattning och massiva transfereringar för att utjämna klyftorna. Vi är ett av de mest egalitära samhällena i världen. Varför kommer det här inte igenom?
Grönlund säger att man i och för sig kan hålla med om att den sittande regeringen inte kan kommunicera. Och vad gäller klyftor kan man på den europeiska kontinenten se dem tydligt och oroas även här. Tiotals miljoner invandrare saknar rösträtt i de stora europeiska länderna. Dessa människor alieneras, deras boende koncentreras till ghetton och man ser kravaller som följd av allt detta.
– Vi borde få alla att känna sig delaktiga och att känna att de har lika värde som medborgare i samhället.
– Personligen tog jag Trumps seger mycket hårt – att han vann saboterar allt som jag tror på. Det som den tyska sociologen Jürgen Habermas kallat för the unforced force of the better argument – att det bästa argumentet vinner helt enkelt genom argumentets kraft stämde inte alls nu. Hillary Clinton är ju en typiskt välargumenterande politiker, medan Trump ägnade sig åt lösa påståenden. Att han kunde få 62 miljoner röster med det sättet – det är verkligen ingen liten sak.
– Trump företräder en bild av ett amerikanskt 1950-tal som många tydligen längtar till. Den tyska statsvetaren Christian Welzel har sammanfattat en av paradoxerna i dagens samhälle. Det finns en växande skara moderna utbildade människor som gillar globalisering och ett mångkulturellt samhälle. De är toleranta men tolererar inte intoleranta åsikter och det har spelat Trump i händerna.
Patriarkatet som alltid haft makten känner sig plötsligt ”kränkt” av att deras intolerans inte respekterats. Welzel argumenterar tydligt. Varför skulle endast den vita mannen i väst ha rätt till självbestämmande? Alla människor har samma längtan – att få ha kontroll över sitt eget liv. Därför kommer fler och fler grupper att sållas till skaran med utbildning, resurser och makt. Det vi vittnar om är enligt mitt tycke en motreaktion från dem som tappat sin maktställning. Nu måste de demokratiska krafterna anstränga sig för att garantera att auktoritära partier inte får makten. Alla populister är inte antidemokratiska men det finns en tydlig längtan till att begränsa oliktänkare och fria medier hos personer som Erdogan, Putin och Trump. EU har garanterat fred i Europa och det vore en katastrof av rang om de nationalistiska krafterna vann makten i flera europeiska länder.
– Allt kan skyllas på finanskrisen. Men som jag tidigare framfört och låt mig säga det igen, det stora dilemmat är: Varför lyckas inte ett samhälle som är så egalitärt som Finland förmedla detta faktum till sina medborgare? Landet har bra infrastruktur, är relativt okorrumperat, myndigheterna åtnjuter, åtminstone hittills en hög nivå av tillit, det finns gratis och bra skola för alla. Ändå känner en stor del av befolkningen att de inte är en del i det stora samhällsbygget. Och det syns i enorma skillnader i det här landet vad gäller deltagarantalet. Unga outbildade röstar överlägset minst. I riksdagsvalet 2015 röstade 31 procent av 25–34-åringar med grundskoleutbildning. Samtidigt röstade 79 procent av dem med högskoleutbildning i samma åldersklass. Bland samtliga högutbildade i Finland var valdeltagandet 85 procent. Samtidigt röstade 58 procent av dem som endast gått grund- eller folkskola. Och det är de här som Soini och Trump aktiverar. De talar till dem som inte annars röstar. Jag vet inte hur man ska tackla det här förutom på det sätt jag redan nämnde, alltså med att öka folks påverkningsmöjligheter i samhället och få alla att känna sig som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Finland behöver mer dialog.
– Och jag anser också att regeringen uppträder farligt arrogant med tanke på valdeltagandesiffrorna vi har. Finlands styrka har hittills varit just inklusiviteten och att man har kunnat känna sig trygg. Med SFP i regeringen har även finlandssvenskarna haft stort förtroende för statsmakten, vilket är unikt för minoriteter i världen. Men det förtroendet kan sjunka nu på grund av regeringens antisvenska politik.
– Och på tal om farligt, för att igen hoppa till USA: Skulle Trump alls vara klok nu skulle han sträcka ut en hand mot Clinton. Hans legitimitet ifrågasätts som bäst och han borde se till att få klyftorna i det amerikanska samhället att bli mindre.
Kartan: OECD-länderna markerade i grönt. Ju mörkare grönt desto högre GINI-koefficient och större ojämlikhet.
Tabellen. Finland placerar sig som det femte mest jämlika landet i OECD:s GINI-koefficientranking för år 2014.
Oroade röster påpekar att den goda placeringen delvis beror på en tilltagande ojämlikhet överallt i världen, och på att den sittande regeringens politik ännu inte hunnit bita. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Finland – oberoende av ovanstående oro – är ett av de absolut mest jämlika länderna i världen.
OECD står för Organisation for Economic Co-operation and Development, det vill säga organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. En stor del av OECD:s verksamhet går ut på att utvärdera den förda politiken i medlemsländerna.
GINI-koefficient: En måttenhet för att utvärdera ekonomisk jämlikhet inom ett land. 0 innebär total jämlikhet, det vill säga att samtliga medborgare har exakt lika stora ekonomiska resurser, medan 1 betyder att en enda medborgare sitter på samtliga resurser. 2014 var genomsnittsnivån bland OECD-länderna historiskt hög (0,318) och den högsta sedan mitten av 1980-talet.
Data och grafik från OECDs hemsida www.oecd.org.