Åbo Akademi samlar in pengar.
Det känns som ljusår sedan jag som osäker studerande hösten 1970 hade mina första kontakter med Åbo Akademis lärare. Det ser säkert annorlunda ut i dag, på många plan. Universiteten konkurrerar mer markerat om studenterna, och om de finansiella resurserna. Då måste vi tala intensivare om undervisningen.
Nämligen: Ett universitet som vill ha framgång i medelinsamlingen i morgon måste inse att de influtna medlen är ett kvitto på att allt upplevs stå rätt till i högskolan i dag. Och det här berör alla eftersom alla är potentiella donatorer.
Det grämer mig att Åbo Akademi i huvudstadsmedierna framstår som defensiv part i de konflikter som är en del av den finlandssvenska regionalpolitiska vardagen. Det är sannolikt ofrånkomligt att medierna i huvudstaden omedvetet eller medvetet tar parti för Helsingfors universitet. Det är givet att det finns en inbyggd konflikt mellan det som kallas det finlandssvenska universitetet och det Helsingfors universitet som kämpar för ett minimum av svenska inslag i till exempel läkar- och juristutbildningarna.
Men en del av det defensiva som drabbar Åbo Akademi är härskapat. Åbo Akademi har inte varit tillräckligt intensivt när det gäller att berätta om det goda som präglar så stora delar av akademin.
Man når inte ut med ett mekaniskt informerande. Åbo Akademis framtida finansiella sits är beroende av vilket renommé högskolan har ute bland den kategori som journalister gärna kallar vanligt folk.
Vad skapar det ryktet? På sikt främst detta: Lärare som bryr sig om sina studenter – och som visar det. Lärare som kräver men också ger studenterna chansen att leva upp till kravet, alltså underlättar och inte försvårar studierna.
Det är 40 år sedan jag studerade enligt metoden minsta motståndets lag (Kåren och det organisatoriskt-sociala livet där var min viktigaste fakultet). Jag är alltså ingen expert på akademisk utbildning. Men jag har lyssnat mig till att det går att höja ribban.
Det ideala ÅA är det undervisande och forskande samfund som ställer krav. Lärarna måste gå först och sätta en mental agenda som är lättläslig för studenterna. När den respekten (för det är ju vad det är) är uttalad och etablerad i praktiken framstår Åbo Akademi som den optimala miljön.
Det ska inte vara möjligt att mer eller mindre leka sig genom akademiska studier. Men det gäller också undervisningen. Hur framgångsrik forskningen än är, är det först när den omsätts i god undervisning som den får bredare genomslag ute i Svenskfinland.
När de här mentala villkoren är uppfyllda banar man väg för den goda kontinuiteten både vad gäller medelinsamlingen bland så kallat vanligt folk och den offentliga bilden av Åbo Akademi.
Det bör föra med sig att varje cell av Åbo Akademi tvingas se att bilden av ÅA är en mosaik av insatser på alla plan. Det måste markeras också som ett explicit mål (och medel) i lednings- och strategidokument.
Om medelinsamlingen blir ett medel för en vidare samling kring gemensamma mål av det här slaget har vi skapat den nödvändiga kontinuiteten.
Den statligt stödda fundraisingen är ju bara början, i fortsättningen sker den utan statens medverkan. Det kräver god undervisning utifrån höjda krav.
Det är lätt att stöda – nu och i framtiden.
Torbjörn Kevin
Skribenten är pensionerad chefredaktör för Åbo Underrättelser, ÅA-alumn och aktiv samhällsdebattör.