Fred Andersson

Allmänt talat handlar visualisering om att producera bilder som har till uppgift att presentera information så tydligt som möjligt. Att lära sig åstadkomma den typen av bilder kräver träning, särskilt om bilderna ska stöda en vetenskaplig text.

Text: Marcus Prest

”Det finns en väldigt stor mängd vetenskapliga bilder i omlopp, främst gjorda av naturvetare som inte tillräckligt tagit hänsyn till hur människor ser bilder och hur människor destillerar information ur bilder”, säger Fred Andersson, konstvetare och lärare i visuella studier vid Åbo Akademi.

Första exemplet på biovisualisering i modern mening är Andreas Vesalius planschverk De humani corporis fabrica, 1543. Det representerar vad Fred Andersson kallar spetsforskning inom anatomin under mitten av renässansen. Vesalius bilder visar att det då inte fanns någon skillnad på konst och vetenskap. – Ska man spetsa till det kan man säga att det på 1500-talet varken fanns konst eller vetenskap i modern mening. Det handlade om helheter som gick in i varandra. Det hette ju medicinsk konst, stridskonst. Och en anatom var självklart en mästerlig tecknare samtidigt som han var medicinskt inriktad.

vesaliusAndreas Vesalius, ”Decima musculorum tabula” (muskeltavla nummer tio) ur De huma­ni corporis fabrica (Basel 1543 och 1555).

Vesalius bilder kombinerar det främmande och det välkända på ett sätt som biovisualisering fortfarande gör. Motiven står i klassiska poser som för figurmålningar. Det åstadkom man genom att hänga upp de mänskliga kadavren med rep och fästen i ateljén tills de hade den ställning de skulle ha. Upphängningsanordningarna syns sedan inte i själva bilden. Inte ateljén heller. Ofta är det ett klassiskt landskap som syns i bakgrunden. Vad vi ser är alltså både en väldigt realistisk bild och en bild med väldigt starka inslag av fiktion, som vilken bildfiktion som helst. Det fanns ingen egen uttrycksform för naturvetenskapliga bilder, de anatomiska bilderna var som andra bilder.
– Ser man på muslimska bilder från samma tid kan man iaktta en viktig och tydlig skillnad: reduktionen. Araberna och perserna som då hade den mest avancerade medicinska kulturen, skapade illustrationer som liknar vår tids moderna visualiseringar betydligt mer än renässansens naturalistiska bilder. I sina reduktioner visade araberna vad de visste om kroppen redan då. Den västeuropeiska stilen under renässansen beror på att man vid den tiden återupptäckt den naturalistiska bilden.

Det fick konsekvenser inte bara inom medicinen, utan även för bildkonsten för det uppstod ett naturavbildande ideal som började läras ut av konstakademierna som formades under 1600-talet. Konstakademierna innebar att statsmakten direkt kopplades till konst och medicin genom att de fick understöd. Tidigare fungerade utbildningen genom att lärlingar gick hos en målarmästare. Men på 1600-talet uppstod alltså en sorts ”universitetsutbildning” för konstnärer. (Universiteten vid den tiden lärde endast ut filosofi, medicin, juridik och teologi.)
– Dagens universitet koncentrerar sig på humaniora och filosofi när man riktar sig till konstnärer. Då var man tvärtemot medi­cinskt och tekniskt inriktad då man hade med konstnärer att göra. Kopplingen mellan konst och naturvetenskap är i dag mer eller mindre förlorad.
– För att göra det vi gör nu, det vill säga skapa ett kunskapsutbyte mellan estetiska ämnen och naturvetenskap, krävs artificiella arrangemang som till exempel kurser i biovisualisering.
– Det är artificiellt eftersom det inte finns några naturliga fora där naturvetenskapare och humanister kan samarbeta. Vi har helt olika utbildningsbakgrund och behärskar inte varandras språk.
Behovet av att förena estetiska, humanistiska och naturvetenskapliga ämnen växer bland annat ur en känsla av att det i längden är begränsande och inskränkt att ha helt åtskilda kulturer.
– Jag tror att vi som undervisar i humanistiska ämnen har ett behov av att se tydligare tillämpningar av det vi gör, samtidigt som naturvetare behöver lära sig kommunicera det de håller på med.

Om man tänker på naturvetare som fått genomslag ser man att det visuella ofta haft en stor betydelse för att illustrera och sprida deras idéer. Einsteins relativitetsteori är ett exempel. ”E = mc2 ” är en tydlig bild, för även om det är bokstäver och en siffra så bildar de en bild som de flesta i vår kultur genast känner igen. Bilden säger ändå ingenting om vad relativitetsteorin är för något, men bilden fungerar som en minnestriggare. Enligt Andersson kan man säga samma sak om Ernst Machs demonstrationer av rörelsedynamik under slutet av 1800-talet.

Mach1o2Ett av Ernst Machs och Peter Salchers första ballistiska fotografier från april/maj 1886 (till vänster) jämfört med en illustration ur Machs artikel ”Weitere Versuche über Projectile” (Vidare experiment med projektiler) från 1896.

– Machs fotografier av till exempel en gevärskula som passerar genom luft och genom pappskivor, säger ingenting i sin råa form. De bilder som sedan presenterats, som man i gemen tror att är original, är grova abstraktioner. De bearbetade bilderna visar hur som helst det som senare kommer att kallas ”Machkonen”, som sedan blir material för vetenskapsgrenen ballistik som växer fram under slutet av 1800-talet.
– Sedan kan man tala om bilder i termer av visualiseringsteknik. Teknologin erbjuder i olika stadier olika möjligheter till visualisering – det man har behov av att visualisera måste anpassas till bildteknologin. Färgerna har en central roll inom biovisualiseringen. Ta till exempel en PET-scan av ett inre organ, till exempel en hjärna – de data som registreras visar bara grader av radioaktiv upptagning men med färgkodning kan bilderna visa vad man är ute efter.

Utan fackkunskap är visualiseringen meningslös, och beroende av forskningsområde ser visualiseringen helt annorlunda ut. Till exempel sociologisk forskning grundar sig inte på fotografier.
– Man kan göra sådan forskning till och med förförande åskådlig för retoriska syften. Och även biovisualisering kan användas retoriskt, för att till exempel ge en viss image åt en vetenskap. Det finns olika steg i hur bilderna används och löskopplas från sitt ursprungliga sammanhang. Ett exempel på det är vissa bilder som används inom den moderna fysiken – där saknar bilderna all direkt koppling till processerna man försöker visualisera eftersom det är processer som inte kan översättas till sinneskvaliteter. Ett exempel är de kända feynmandiagrammen skapade av Richard Feynman.