Arbetstid är ett komplext fenomen som ofta skapar spänningar. I boken Työaikakirja har sociologerna låtit olika yrkesgrupper berätta om sina upplevelser om arbete och arbetstiden. Det är svårt att sammanfatta fenomenet, men en sak är gemensam för oss alla: Vi vill kunna påverka i våra arbeten.

Text & foto: Mia Henriksson

 

TIDEN VI tillbringar på arbetet är en stor del av våra liv. Vi som har ett arbete, det vill säga. Människan formas enligt det arbete den gör, eller inte gör, och den tid vi lägger på att arbeta formar också det övriga livet – hur mycket tid och ork vi har kvar att ägna åt familjen, fritidsintressen eller åt att vila.

Arbetstid skapar ofta spänningar – en del vill ha mer, andra mindre, en del måste göra mer för att andra ska komma undan med mindre, medan en del inte har någon arbetstid alls.

– Som fenomen är arbetstid väldigt komplext. Det är svårt att sammanfatta fenomenet som helhet, då det varierar så mycket hur till exempel olika yrkesgrupper upplever sin arbetstid och hur den påverkar deras livskvalitet. Men det finns en aspekt av egoistisk subjektivism som är gemensam för alla, oavsett klass eller yrke. Det är en önskan om ett visst mått av autonomi, att man upplever att man har möjlighet att påverka hur man utför sitt arbete, säger Mika Helander.

 

Mika Helander

Mika Helander är akademilektor i sociologi vid Åbo Akademi och en av redaktörerna för Työaikakirja. Foto: Mia Henriksson.

Helander är akademilektor i sociologi vid Åbo Akademi och har nyligen gett ut boken Työaikakirja där han är redaktör tillsammans med Ilkka Levä och Sanna Saksela-Bergholm. Boken är ett resultat av det av Helander ledda forskningsprojektet Temporal arrangements in work – experiences among different occupational categories. Det internationella projektet finansierades av Arbetarskyddsfonden, som vanligtvis finansierar forskning inom den inhemska arbetsmarknaden.

Arbetet beskriver dagens samhälle

Forskningen är kvalitativ och erfarenhetsbaserad. Man har intervjuat lärare, poliser, bärplockare, högutbildade och tjänstemän, samt busschaufförer om deras erfarenheter av arbetslivet.

– Vi har gett stort utrymme åt människor att behandla frågan utgående från sin egen livsvärld, de har fått berätta hur de upplever sin arbetstid och sina arbetsförhållanden.

Helander nämner några exempel: En person vars enda möjlighet till en stund av lugn och ro på arbetsplatsen är att låsa in sig på toaletten. En numera pensionerad polis som upplever att hans arbete har gett honom men för livet, eftersom han aldrig hade tillgång till debriefing. En invandrare som inte i finländska mått mätt har särskilt goda arbetsförhållanden men som jämför med sitt ursprungsland och upplever sin situation som god. En lärare i Åbo som upplever att tryggheten på arbetsplatsen skapar en grund för hen att förverkliga sig själv i jobbet, utan den goda arbetsgemenskapen skulle det vara omöjligt. Exemplen är många.

Forskarnas mål är att presentera en tidsdiagnos genom att granska fenomen kopplade till arbete. På så sätt ritar de upp en bild av den tid och det samhälle vi lever i just nu. Utgångsläget är att samhället ännu idag i huvudsak formas av arbete och produktion. Relationen mellan arbete och kapital kräver en djupare analys, samtidigt som frågor kring arbetstid har politiserats mer än kanske någonsin tidigare. Vår nuvarande regering jobbar för ett paradigmskifte där politikerna gett upp tanken om konsensus och istället själva vill dominera i besluten gällande arbetsmarknaden. Problemet är att flera ideologier ska samsas inom en regering, vilket gör att besluten inte är konsekventa eller samstämmiga.

Hittills har samhällets strävan varit att förkorta arbetstiden men under senare år har arbetsgivarparten och regeringen haft som mål att förlänga arbetstiden. Ett konkret exempel är konkurrensavtalet, det så kallade kiky-avtalet, där man beslöt att förlänga arbetstiden för de flesta arbetstagare med sex minuter per dag, alltså 24 timmar i året. För många av oss förblev det oklart hur dessa sex minuter ska stärka nationalekonomin.

– Det finns inga belägg för att det här faktiskt lönar sig. Det som skulle vara ekonomiskt lönsamt är att minska på antalet arbetstagare, men det medför många andra negativa aspekter, så det är inte en möjlig lösning, säger Helander.

Tre myter om arbetstiden

I boken Työaikakirja skriver Juha Antila ett kapitel som behandlar tre myter om arbetstid. Antila är politices licentiat och utvecklingsdirektör vid Finlands fackförbunds centralorganisation FFC. Han slår hål på tre påstående som mer eller mindre är rådande sanningar i diskussionen om den finländska arbetsmarknaden. Myterna är att ”arbetstiderna är oflexibla i Finland”, ”finländarna har korta arbetsliv” och ”en förlängning av arbetstiden ökar Finlands välstånd”.

– Det är en skenbar manöver att förlänga arbetstiden. Det är en slags konstruerad verklighet att tro att det skulle höja ekonomin, och för en som i sitt jobb är tillgänglig mer eller mindre dygnet runt, känns hela diskussionen om sex minuter absurd, säger Helander.

Varför går man då in för ett sådant här beslut?
– Tanken kommer från Finlands näringsliv, EK, och politikerna dansar efter deras pipa. Det handlar om att betala tillbaka valskulden och leva upp till de löften man gett sina bakgrundskrafter i valet.

I den utsträckningen vi har det arbetsmarknadssystem vi har, borde vi utveckla ett flexiblare system, menar Helander. Till exempel kunde man införa arbetstidsbanker och system där arbetstagaren reserverar de arbetsturer som passar en själv bäst. Eller man kunde införa en slags poolfinansiering mellan projekt för att få bort snuttjobben inom akademiska yrken. Och man borde skapa socialskydd för småföretagare så att de inte är direkt beroende av marknadssituationen.

– Vetskapen om att människan eftertraktar autonomi och självbestämmande borde leda till att man inte går in för fyrkantiga lösningar. Folk upplever att de har mindre att säga till om, att kraven kommer uppifrån och inte kan påverkas. Det är inte tidens melodi.

Fyrkantiga lösningar leder enligt Helander till att folk röstar med fötterna. Man vägrar ta emot jobb där det inte finns flexibilitet, eller att jobba på nollavtal.

Men det är väl få människors lyx att kunna tacka nej till jobb?
– Ja, tyvärr är det ungdomar, invandrare och andra svagare grupper på arbetsmarknaden som blir förlorarna. Frågan om dessa gruppers intressebevakning kommer att vara ett kärnområde för fackförbunden inom en nära framtid.

Nollavtal har redan ett tag funnits på fackförbundens agenda. Eller som Juha Antila uttrycker det i Työaikakirja: fackförbundens arbete för att förkorta arbetstiden har förvandlats till en kamp för att garantera en minimiarbetstid. Men Helander menar att förbunden ytterligare behöver forma sin verksamhet att fokusera på de verkligt svaga på arbetsmarknaden. Det här blir ett sätt för dem att inta en position jämtemot de alternativa rörelserna som jobbar för vissa yrkesgruppers rättigheter på arbetsmarknaden, till exempel Justice for Janitors-rörelsen som i Finland heter Oikeutta siivoojille (rättigheter åt städare).

– Det finns många fördomar kring fackföreningsrörelsen och de beskrivs ibland som giriga. Men det är ett faktum att tack vare dem har globaliseringen inte kunnat slå ut helt, vad gäller att skapa ekonomisk ojämlikhet, säger Helander.

Arbetstiden är en genusfråga

Ojämlikheten på arbetsmarknaden är inte minst en genusfråga.

– Om man bortser från barnmorskorna så har de politiska besluten om arbetstiden och kiky-avtalet inte diskuterats ur ett genusperspektiv. Alla dessa reformer borde föregås av en könskonsekvensbedömning, säger Helander.

Också de omtalade sex minuterna har familjepolitiska aspekter som leder till mer stress i vardagen och ett svårare pussel som ofta faller på kvinnorna att lägga. Möjligheterna till flexiblare arbetstider är ofta en genusfråga – går arbetet att kombinera med småbarn? Kan man jobba i skift, och måste man göra det? Kräver arbetet resande? Också arbetsresor är kopplat till genus, mobiliteten är inte lika möjlig för kvinnor.

– Man har statistiskt kunnat påvisa att kvinnor reser mindre än män i arbetet, vilket innebär att kvinnor utesluts från vissa yrken.

Helanders kapitel i boken Työaikakirja handlar om arbetsresandet. Kapitlet heter Tienpäällä taas päiväni vietin: Työssä liikkuminen ja siihen käytetty aika. Han är själv en pendlare mellan hemmet i Esbo och jobbet i Åbo.

– Det var också på ett personligt plan intressant att göra intervjuerna, jag kände igen mig i vissa upplevelser.

Men han har också intervjuat pendlare mellan Finland och Estland, både kroppsarbetare och affärsmän.

– De har olika syn på pendlandet, på grund av skillnaden i hur de kan använda tiden när de reser. Affärsmannen kan vara uppkopplad och jobba under resan medan tiden på båten mellan Estland och Finland för till exempel en byggarbetare bara är dötid. För affärsmannen kan resan kännas hektisk men för byggarbetaren långsam och tråkig. Båda offrar av sin fritid för att kunna jobba.

Mika Helander säger att boken Työaikakirja är en vetenskaplig presentation, inte ett ideologiskt program – forskarna tar inte ställning till rätt och fel, utan presenterar öppet arbetslivet som det ser ut idag. Forskningsresultaten har relevans för olika grupper, inte bara i frågan om skiljelinjen arbete-kapital, utan också till exempel familjepolitiska intressegrupper kan ha nytta av resultaten.

Fast människors upplevelser förstås varierar är slutsatsen att vi i stort sett är rätt nöjda med arbetslivet. Helander påpekar att trots att arbetslivsfrågorna fungerar relativt bra i Finland, jämfört med många andra ställen, så finns det alltid utrymme för förbättring.

 

Työaikakirja

Redaktörer: Mika Helander, Ilkka Levä och Sanna Saksela-Bergholm. Utöver dessa deltar med texter: Juha Antila, Jeff Hearn, Hilma Immonen, Ville Jalovaara, Mira Karjalainen, Charlotta Niemistö, Mats Nylund, Minna Toivanen, Olli Viljanen och Charlotta Österlund.

Utgivare: Into Kustannus Oy, 2017.

Boken är ett resultat av forskningsprojektet Temporal arrangements in work – experiences among different occupational categories eller Työn ajalliset ilmiöt. Projektet har letts av Mika Helander, akademilektor i sociologi vid Åbo Akademi.

Forskningsprojektet finansierades av Arbetarskyddsfonden, som finansierar forsknings-, utvecklings- och informationsverksamhet inom arbetslivet som förbättrar säkerheten och produktiviteten i arbetsgemenskapernas verksamhet.

Boken Työaikakirja presenteras bland annat på Helsingfors bokmässa, lördag 28.10.2017, kl. 16–16.30 i Kullervo-salen, tillsammans med boken Työelmän myytit ja todellisuus (Gaudeamus). I diskussionen Työelämä muuttuu – vai muuttuuko? deltar Tapio Bergholm, Mika Helander, Sanna Saksela-Bergholm och Juha Antila.