President Martti Ahtisaari har efter sin tid som republikens president ägnat sig åt fredsarbete på heltid och tilldelades Nobels fredspris 2008. På senare tid har han också jobbat med att lyfta fram den nordiska samhällsmodellen med sitt omfattande välfärdssystem som en förebild för resten av världen. President Martti Ahtisaari kommer i maj att tilldelas värdigheten politices hedersdoktor vid Åbo Akademi.
Text: Marcus Prest
Å ena sidan: kontoret ger en känsla av internationell miljö – spartansk inredning, vita ytor, snyggt klädda, avspända, effektiva människor som går omkring med papper och mobiltelefoner, sekreterare som håller koll på tidtabeller och möten. Ur ett angränsande rum hörs diskussioner om vilken politisk expert man ska använda för ett visst uppdrag.
Tiden för den här intervjun är angiven exakt: mellan klockan 15.30–16.00. Frågorna är inlämnade på förhand. Sju minuter innan angiven tid kommer Martti Ahtisaari och medarbetare in från ett Dag Hammarskjöld-seminarium. Martti Ahtisaari är på gott humör, elegant klädd. Hans sekreterare ber mig vänta ett litet tag. Exakt klockan 15.30 tar Ahtisaari emot i sitt arbetsrum. Han tar fram papper där han skrivit ner stolpar som skisser till svar på de insända frågorna.
Å andra sidan: hans mobiltelefon ringer med nokiamelodin, Martti Ahtisaari reser sig, går till sitt arbetsbord, svarar – ”Hallå?”. Det visar sig vara någon som ringt fel. En äldre medborgare som ringde fel nummer och råkade hamna hos innehavaren av Nobels fredspris och Republiken Finlands tidigare president.
Poängen med det här: Vi befinner oss i Norden – trots att miljön ger känslan av internationell kompetens och seriositet är det inte i någon Hollywoodtappning. Vi lever i ett land där de tre senaste innehavarna av presidentämbetet tar spårvagnen, går omkring utan skydd och medborgare av misstag kan ringa presidenten som personligen svarar.
Herr president, med er långa erfarenhet av att se Finland i ett globalt sammanhang, hur skulle ni beskriva Finlands position, det tillstånd Finland befinner sig i år 2014, både i ett politiskt och historiskt perspektiv – vad är det vi står inför?
– Vi befinner oss i en väldigt intressant period. Globaliseringen har pågått med kraft i en tid och det har vår exportindustri dragit stor nytta av. Men nu står vi inför nya utmaningar. Och det är inte bara vi som står inför dem. Till och med Kina befinner sig i en situation där kinesiska investerare investerar i Bangladesh och Vietnam istället för i hemlandet.
– Sammantaget betyder det att vi som nation måste skärpa oss ännu mera. Vi har ju sett hur vissa av våra industrier inte längre kan exportera sina varor som de kunnat tidigare. Vi måste få igång nya företag, och ganska många nya företag har också kommit igång. Det här betyder också att vi måste satsa på forskning och innovationsarbete och ytterligare förbättra vårt goda utbildningssystem. Och vi måste göra allt möjligt för att underlätta för de som vill börja med företagsverksamhet. Och också uppmuntra unga på alla möjliga sätt för att de ska kunna ta risken som det innebär att starta ett eget företag.
– Om man tittar på det som visas på de start-up-mässor jag besökt ser man att det finns många projekt och produkter som ser väldigt intressanta ut. Det finns fantastiska möjligheter.
– Så jag tror inte att vi behöver vara pessimistiska. I sådana här tider dyker nya intressanta människor upp, inte enbart unga, utan äldre också. Utfallet från Nokia, de som måste gå för en tid sedan, de människorna har bidragit till att det finns mycket kreativa krafter i rörelse. Många av dem har redan etablerat nya företag.
– Politiskt borde man alltså se till att öppna alla möjligheter att satsa på företagande.
Förutom de populistiska partierna verkar det som om alla andra partier, i vårt eget land men också i EU överlag, verkar ha svårt att formulera en större berättelse än att ”det råder dålig stämning”. Vår framtid beskrivs nästan enbart i termer av avveckling av välfärdsstaten. Håller ni med om att det verkar vara svårt för partierna att visa vägen, och i så fall, vad tror ni att läget beror på?
– De senaste opinionsundersökningarna visar att människor inte ser så positivt på sin personliga ekonomiska situation, men allmänt tror samma människor att det kommer att gå bättre för landet. Det är hårda tider och vi måste alla försöka hjälpa till. Jag hoppas att man försöker få fram det som är bäst för vårt samhälle och sedan bildar konsensus kring det.
– Jag minns själv när jag började min första presidentperiod 1994, då hade vi mycket hög arbetslöshet och jag satte upp en arbetsgrupp under Matti Pekkanens ledning för att se över läget. Att jag gjorde något sådant blev jag kritiserad för då, man ansåg att jag som president inte borde lägga mig i. Men både Ahos och Lipponens regering tog tillvara och använde sig av de resultat som vi fick fram med Matti Pekkanens arbetsgrupp. Själv reste jag till alla länder dit exportindustrin ville att jag skulle resa för att hjälpa till. Jag blev även kritiserad för detta. Men jag visste att det var en av de saker presidenten kunde göra för att hjälpa till. När jag började var arbetslösheten 450?000, och när jag lämnade ämbetet var siffran 250?000. Målet var att få ner siffran till 200?000 men vi betalade skulderna lite snabbare än planerat. Det var okej för min del, men det drog ner på den inhemska efterfrågan. Vad jag menar med det här är att vi tidigare alltid lyckats skapa konsensus när det varit nödvändigt.
Men är det inte det som är en del av problemet nu: åtminstone i medierna ser det ut som att de interna motsättningarna i landet blir större, industrier säljs och läggs ner, inkomstklyftorna verkar rymma iväg?
– Man bör inte glömma att vi befinner oss i Norden. Om man tittar efter finns det inga bättre länder i världen än de nordiska länderna. Jag tänker på välfärdsmodellen med fri, bra sjukvård, utbildning och så vidare. Det viktiga är att vi ger alla en möjlighet att klara sig. Men man måste samtidigt som individ använda den givna möjligheten, det måste vi säga tydligt och klart. Var och en måste använda den.
Ni betonar det individuella ansvaret?
– Ja. Det betyder bland annat att man måste förstå att utbildningen fortsätter hela livet. Man kan inte inbilla sig att det man lärt sig i grundskolan eller en enda utbildning räcker till genom hela vuxenlivet. Att utbilda sig utvecklar samtidigt en hälsosam självkänsla och ett gott självförtroende.
Vad anser ni om utbildningens betydelse – särskilt den humanistiska utbildningens betydelse som just nu verkar få kämpa för att bekräfta sitt värde?
– Vad man än studerar rekommenderar jag att man uttnyttjar möjligheten att förkovra sig i ett par humanistiska ämnen, antingen under studierna eller efter studierna. Man måste ha humanistiska kunskaper, om inte annat så för att leva ett gott liv.
Ni är känd som försvarare av det svenska språkets ställning i Finland. Hänger den hätska attityden mot svenskan ihop med det ekonomiska läget, stämningen i tiden överlag eller något annat?
– För min egen del anser jag att vi måste följa med att vilken regering som än sitter, noggrant sköter sin uppgift att ta hand om det svenska språkets ställning i Finland. Det är regeringens konstitutionella plikt.
– Rent allmänt råder det en hätskare stämning överallt. Det är något jag hoppas att även medierna tänker på, i meningen att man inte skapar konflikter där det inte finns sådana bara för att generera läsarintresse.
– Det här är också en sak som är viktig för att behålla en allmän konsensus i landet. Vi får inte tappa bort oss och förlora insikten om att vi har konsensus i viktiga saker.
Ni beskrivs av Tony Blair, i Tony Blairs memoarer, som mycket kompetent och ödmjuk – omdömet hör ihop med ert fredsarbete i Nordirland. Vad innebär ödmjukhet i arbetet som fredsförhandlare? Håller ni med om Blairs omdöme?
– För det första måste jag säga att jag beundrar Tony Blair. Han har fått mycket kritik, men om han inte skulle ha varit så aktiv och bestämd skulle fredsförhandlingarna inte ha fått det goda resultat de fick.
– Och om Tony Blair tycker att jag är komptent har jag inget att invända mot det. Jag kollade också upp det där stället du nämner, han använder ordet ”modest”. Man kan kanske säga att om man vill använda sitt deltagande i fredsförhandlingar som en egotripp är man på fel ställe. Jag visar sådana människor dörren.
– Om jag utvecklar det där med att vara ”modest” – man kan ta det så här: Vi hade nyss problem med värmeelementen här i rummet, det blev kallt. Vi ringde en montör som kom och reparerade dem åt oss. Och jag måste säga att det alltid är trevligt att se ett proffs i arbete. Ett proffs har inget behov av något egotrippande. Montören visste vad han skulle göra, han var effektiv, mycket professionell. Det är så jag vill att arbete ska skötas. Det gäller också i fredsarbetet. Vi hjälper till med det praktiska. Det är parterna själva som måste komma överens.
– När det gäller Nordirland brukar jag säga på engelska ”We recieved the politcal process when it was at the intensive care unit, we returned it back after one year, not outside the hospital, but to the general ward”. Det betyder alltså att processen inte var avslutad när vi lämnade över den, men den var hanterbar.
Är det här en beskrivning som gäller allt fredsarbete?
– Det är många gånger relativt lätt att sköta förhandlingarna, det svåra är själva fredsbyggandet. Det betyder att vi måste vara på plats också efter förhandlingarna och vara beredda att bistå med praktiska lösningar. Som med Aceh, där vi med CMI arbetade mellan 2005 och 2012. Alla var efter en tid ivriga på att skriva under fredsavtal, men sedan började det svåra. Man valde in människor till parlamenten, som skulle leda administrationen, människor helt utan erfarenhet, som aldrig har gjort något administrativt i sitt liv, ingenting ditåt. De nyvalda rekryterade vänner för att ge dem bra jobb men snart märkte man att vännerna inte kunde producera någonting. Då fick man börja titta efter människor som kanske har lite annorlunda politiska synpunkter, men som är professionella och kanske kan åstadkomma resultat. Så behovet av att sköta administrationen stärker en mera professionell inställning. För små länder går det inte att göra som i USA, där man kan byta ut hela administrationen efter ett val. I små länder måste man använda de sakkunniga som finns i landet, och mängden är begränsad. Den långa processen är viktig, det görs misstag, men det är en lärandeprocess. För oss som fredsmäklare innebär det också att vi lär oss att förstå situationen mycket bättre.
– Jag brukar ta den nordiska modellen som exempel. Vi har administratörer i våra ministerium som måste kunna tjäna vilken regering som helst. Om det inte går att arbeta med regeringen får de lov att hitta arbete någon annanstans. Professionalismen är enormt viktig. Jag är själv tjänsteman.
Hur ser ni på ert arbete som fredsmäklare? Upplever ni att världen går i en bättre riktning eller upplever ni arbetet som ett ständigt släckningsarbete, eller kanske ni upplever det på ett helt annat sätt?
– Om man räknar det totala antalet konflikter har kanske antalet minskat. Men det finns fortfarande alltför många odemokratiska länder i världen.
– Det jag själv vill visa, därför har jag kommit med den här pamfletten, A Recipe for a Better Life – Experiences from the Nordic Countries, är att vi i Finland gått från ett fattigt land till att bli ett av de rikare i världen, liksom alla andra nordiska länder. Vår modell innebär bland annat att se till att sköta landet så att inte inkomstskillnaderna ökar, som de gjort i USA. Det är sorglig att se hur ojämlikheten där har ökat. Den har ökat i många andra länder också, även i våra nordiska länder. Vi måste se till att vi håller utveckligen under kontroll. Därför att alla jämförelser man gjort, och det finns en enorm mängd dokumentation, visar att det är det nordiska systemet som skapat alla de möjligheter vi nu ser möjliga, och samtidig också gjort en ekonomisk tillväxt och en innovativ samhällsutveckling möjlig.
– The Economist skrev ju ifjol att om man vill uppleva den amerikanska drömmen ska man flytta till Norden, det vill säga om man vill uppleva ett samhälle där alla har likadana möjligheter att lyckas. Det är en sorglig historia vi ser i USA, där skillnaden mellan de enormt rika och medelklassen blivit extrem. Medelklassens position har blivit mycket svår, för att inte tala om minoriteternas möjligheter vad gäller till exempel utbildning. USA är ett helt annat land idag än vad det var när jag bodde där mellan 1977 och 1991. Jag hoppas att USA kommer tillbaka – för som det är där nu är det inget exempel att ta efter.
– Det är därför jag producerat den här pamfletten. Jag vill visa det nordiska exemplet som en förebild för resten av världen.
Vad tror ni att det är som gjort den nordiska modellen möjlig att förverkliga?
– Att den nordiska modellen blivit en framgång har berott, och beror fortfarande på en samhällskonsensus. Att det varit möjligt att förverkliga modellen beror på socialdemokraternas arbete i våra länder, socialdemokratin såg till att systemet kom igång. Men att modellen förverkligats hör också ihop med att man etablerat konsensus bland alla viktiga partier om att det är så här vi vill ha det, att alla ska vara delaktiga och ha samma möjligheter. Ingen har på allvar motsatt sig systemet.
President Martti Ahtisaari promoveras till politices hedersdoktor vid socialvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi
Martti Ahtisaari var republiken Finlands tionde president 1994–2000. Han fick Nobels fredspris 2008. Martti Ahtisaari är erkänd som en av världens främsta fredsmäklare. Hans insatser har varit avgörande för fredsprocesserna i bland annat Namibia, Indonesien och Kosovo. Han är grundare av den oberoende fredsorganisationen Crisis Management Initiative (CMI). President Ahtisaari tilldelas värdigheten politices hedersdoktor vid Åbo Akademi för sina insatser för fred och för att han är en stark förespråkare för svenskans ställning i Finland.
CMI – Martti Ahtisaari Centre
Fritt översatt från hemsidan (http://www.cmi.fi): ”CMI, Crisis Management Initiative är en ideell självständig finländsk organisation som arbetar för att lösa konflikter och bygga en hållbar fred.
CMI grundades av president Martti Ahtisaari år 2000. CMIs huvudkontor finns i Helsingfors, verksamheten pågår över hela världen.
Länkar
The Economist artikel om den nordiska modellen:
President Ahtisaaris tal vid mottagandet av Nobels fredspris:
http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2008/ahtisaari-lecture_en.html
A Recipe for a Better Life – Experiences from the Nordic Countries
http://www.futureworldfoundation.org/Content/Article.aspx?ArticleID=6919