KÄLLAN TILL UPPSTÅNDELSEN är den amerikanska centralbankens enträgna köp av värdepapper. Dessa stödköp har under krisens förlopp tillfört centralbankssystemet långt över hundra gånger så mycket likviditet (reserver) som innan krisen. I skrivande stund finns det över 2 100 miljarder dollar i reserver medan 116 miljarder av dem utgör lagstadgade nödvändiga reserver. 20 miljarder totala reserver torde vara tillräckligt för att hålla betalningarna mellan bankerna fortlöpande – det gjorde det trots allt före krisen bröt ut.
Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman går hårt åt de han kallar ”inflationistas” – personer som förutspått centralbankens ageranden leda till skenande inflation. Krugman lyfter fram den Keynesianska idén om ”likviditetsfällan” som korrekt teoretiskt utgångsläge. Enligt Krugman har utbudet på reserver inte lett till utökad utlåning eftersom osäkra tider gör att privata aktörer föredrar likvida medel framom mera riskabla krediter. Likviditetspreferensen framstår som förklaringen till låg inflation. Den dominerande neoklassiska penningmodellen håller han däremot kvar: i flera omgångar hävdar han att det är existerande medel som måste lånas ut.
En mera avvaktande grupp monetarister påpekar att om vi väntar en stund kommer reserverna nog snart att börja ”röra på sig”, främst då genom multiplikation av nya krediter enligt klassiskt läroboksexempel: I ett fraktionellt banksystem som i USA behöver privata banker endast upprätthålla en liten del av sina tillgångar som reserver i centralbankssystemet. Bankerna kan alltså öka mängden räntebärande tillgångar genom ny kreditgivning i den mån den fraktionella logiken tillåter. Ny utlåning betyder att nya pengar skapas. Ett lagstadgat reservkrav på tio procent (division) betyder tiofaldig utlåningskapacitet (multiplikation). Ett berg av nya reserver ter sig enligt denna matematik som riskfyllt genom blotta möjligheten för bankerna att i framtiden skapa nya krediter – nya depositioner, mera privata bankpengar – långt över det som tidigare existerat i den amerikanska ekonomin. Därav varningar om att när multiplikatorn väl kommer igång torde inflationen också anlända med besked. I bakgrunden ekar Milton Friedmans utsaga om att inflation alltid och allestädes är ett monetärt fenomen.
Trots olika teoretiska utgångspunkter är det intressant att reserverna tilldelats en ganska liktydig roll i dessa förklaringar. Reserverna är någonting som i normala fall antas ”lånas ut” eller på snarlikt sätt utgör en avgörande resurs för hur mycket krediter den privata sektorn förmår skapa. Det som ska förklaras är därför inriktat på varför mekanismen just nu inte fungerar. Istället för att tvivla på premissen hittar vi oftast försök till att förklara det onormala i situationen.
Här tror jag det trots allt är nyttigt att kontrollera om grundpremissen överhuvudtaget håller. Exempelvis Claudio Borio, chef för forskningsenheten vid Internationella regleringsbanken (BIS), säger att den monetära basen (reserver) nästan aldrig är relevant för utlåningen. Enligt Borio lånar bankerna inte ut reserver av den enkla orsaken att betalningssystemets mekanik helt enkelt inte tillåter det. Bankerna kan endast låna eller flytta dem sinsemellan i centralbankssystemet. Kontanter borträknat är reservernas huvudsakliga uppgift att fungera som betalningsmedel mellan banker i denna slutna domän. Forskare vid Federal Reserve instämmer: exempelvis Carpenter och Demiralp (2010) låter förstå att den rådande institutionella strukturen klart tyder på en frikoppling mellan den monetära basen och hur de breda penningmåtten i privatekonomin utvecklats över tid.
Vår ekonomi präglas av att penningmängden nästan i sin helhet bestäms av privata bankers utlåning och detta har med nödvändighet resulterat i att centralbanken har det betydligt svårare att skapa än att bekämpa inflation
Peter Stella, tidigare chef vid centralbanksenheten vid IMF, illustrerar detta med hjälp av Federal Reservs egen statistik: åren 1951 och 2006 hade bankerna ungefär samma mängd reserver trots att tillgångarna på den privata kreditmarknaden var tiotusen procent högre år 2006. Vidare påpekar han att krediterna i den privata sektorn ökade 744 procent mellan 1981 och 2006 trots att den monetära basen i själva verket sjönk med 6,5 miljarder under samma period. Multiplikatormodellen kvarstår närmast som en exercis i matematik snarare än realekonomi.
Kreditgivningen i den privata sektorn verkar gå på helt andra medel än vad centralbanken förser med, och därtill i en klart större omfattning än vad idén om pengamultiplikatorn låter förstå. Vår ekonomi präglas av att penningmängden nästan i sin helhet bestäms av privata bankers utlåning och detta har med nödvändighet resulterat i att centralbanken har det betydligt svårare att skapa än att bekämpa inflation. Huruvida man föredrar Keynesianska eller monetaristiska argument i debatten förblir irrelevant.
Johan Meriluoto, doktorand i offentlig förvaltning, ÅA