PET-centret har tagit i bruk en fjärde cyklotron. Den är en satsning på cirka två miljoner euro och finansieras av Åbo Akademi, Åbo universitet och Finlands Akademi.
Nicklas Hägen
En ny cyklotron har installerats vid nationella PET-centret i Åbo. Cyklotronen används vid forskning som utnyttjar radioisotoper till exempel i medicinskt syfte.
PET-metoden används i allt högre grad inom klinisk medicin hos patienter som lider av cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, neurologiska eller inflammatoriska sjukdomar. Professor Juhani Knuuti, direktör för PET-centret säger att den nya cyklotronen är ett viktigt bidrag i den radiofarmaceutiska forskningen.
– Den nya cyklotronen ökar väsentligt vår kapacitet för forskning och patientstudier. Den är avgörande för att kunna uppgradera den radioaktiva läkemedelsproduktionen, säger Knuuti.
Mikael Bergelin är forskningsledare vid acceleratorlaboratoriet vid Åbo Akademi, som är en del av nationella PET-centret.
– Införskaffningen av den fjärde cyklotronen möjliggör en effektivare produktion av radioisotoper för prekliniskt och kliniskt bruk, men ger oss framförallt möjligheten att i större utsträckning utnyttja en av cyklotronerna till forskningsbruk och därmed kunna öka samarbetet med andra laboratorier inom kemiteknik och naturvetenskaper, säger Bergelin.
Nationella PET-centret är ett forskningsinstitut som använder kortlivade positronemitterande radionuklider i medicinsk forskning och klinisk diagnostik. Centret är samägt av Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt (ÅUCS), Åbo Akademi och Åbo universitet.
Kort halveringstid
I en cyklotron accelereras en ström av protoner (atomkärnor) till hög hastighet i ett varierande magnetfält och denna partikelstråle leds in i ett målmaterial som kan vara en gas, vätska eller ett fast ämne. När partikelstrålen träffar målmaterialets atomkärnor bildas en ostabil radionuklid, som avger strålning när den återgår till sitt stabila tillstånd. Återgången till stabila tillståndet sker med olika hastighet för olika radionuklider och beskrivs av den så kallade halveringstiden, den tid det tar för nukliden att förlora hälften av sin aktivitet.
De radionuklider som typiskt används i forskningen och kliniskt arbete har mycket korta halveringstider, från minuter till timmar, och de slutar således i praktiken att vara radioaktiva på en mycket kort tid. Dessa radionuklider skall alltså inte jämföras med naturliga radioaktiva isotoper med halveringstider på hundra till tusentals år som används exempelvis inom kärnkraften. Radionukliderna kan sedan användas som sådana, eller kopplas till ett funktionellt preparat för att erhålla ett så kallat radiofarmaka eller -läkemedel. Läs mera i MfÅA 13/2013.