Kevin Warwick, professor i cybernetik vid University of Reading har bland annat av BBC kallats ”the First Human Cyborg”. Warwick har väckt uppmärksamhet med experimenten han gjort på sig själv. Experimentens genomgående tema har varit direktkoppling mellan det mänskliga nervsystemet och datorer.
Warrwick anser att människokroppen med sina begränsningar, fysiska och mentala, är ett stadium i mänsklighetens historia – som vi kommer att transcendera på olika sätt. Han säger själv att han inte vill förbli människa, utan väntar på att olika förbättringar ska bli tillgängliga när han blir äldre. (Se nästa uppslag för en kort redogörelse över Warwicks verksamhet.)
Du sade att vårt språk är en flaskhals i kommunikationen mellan människor, att vi inte förstår varandra, och att vi istället i framtiden kanske kommer att kunna kommunicera direkt – hjärna till hjärna. Jag får ingen bild av vad det kunde tänkas betyda. Vad jag menar: i vilken mening finns något alls av det jag tänker innan jag formulerat det i ord eller gester? Det är ju inte alls säkert att jag ens själv vet vad jag tänker innan jag försökt formulera mig. Kan du utveckla det här ämnet?
– Det finns olika teorier om det där. En version är att vi först tänker, sedan skapar struktur på det. En annan är att ta den Wittgensteinianska approachen och se språket som ett uttryck för hur vi tänker.
Du tror att det finns direktare och bättre sätt att kommunicera än genom språket?
– Ja. Det tror jag. Det är inget fel på språket, det är vårt medium för tillfället. Det är tack vare evolutionen vi har det. Men vi kommer att nå något bättre.
Kan du göra en skiss på vad du har i tankarna?
– Om du till exempel satt här och jag fanns i London och du försökte beskriva vad som pågår. Ta till exempel dina försök att beskriva de här gröna löven som rör sig i träden, eller att du skulle försöka beskriva om situationen är spänd eller avslappnad, och så vidare. Allt sådant kan vara svårt att få fram i ord. Men om jag kunde ta del av din upplevelse direkt skulle jag förstå.
Att ta del av ett känsloläge eller sinnesintryck är väl inte detsamma som tankeöverföring?
– Nej, men om du till exempel säger att du är arg, vad betyder det? Det kan hända att du täcker över för något annat, eller att du bara påstår att du är arg utan att du är det – med en direktare kontakt med din hjärna kunde jag genast känna om du är arg eller inte.
Det är väl inte heller detsamma som att överföra tankar?
– Nej, men det skulle vara att skala av ett lager. Sedan får man se vart man kommer. Men samtidigt tycker jag överlag att vi måste vara försiktiga med vår teknologi och utreda långtidseffekterna av den.
Har du något särskilt i tankarna?
– Mobiltelefoner, till exempel. Vi vet inte ännu vilken effekt de har på våra hjärnor.
Avser du effekten från strålning eller de vanor vi bildar genom att ständigt vara uppkopplade?
– Det ständiga användandet, alltså vanan, sätter säkert sina spår. Men det jag är främst intresserad av är strålningen. När jag själv gjorde experimentet med det inopererade chippet kunde vi upptäcka mitt nervsystems radiofrekvens. Nervsystemet fungerar samtidigt som en radioantenn, det är inte en bra antenn, men ändå – den är mottaglig för radiovågor som registreras av hjärnan. Jag är säker på att det kommer att ha någon form av effekt på hjärnan att ständigt ha en upprepande signal mot huvudet. Jag menar inte nödvändigtvis cancer. Men ingen kan ärligt säga att det är ofarligt att hålla en mobiltelefon mot huvudet, någon form av effekt måste det ha. Jag har själv min mobil avstängd när jag inte behöver den. Sitter jag i bussen och någon börjar prata i sin telefon byter jag plats. Vi vet ännu inte vad effekten av dessa radiosignaler har i det långa loppet.
I din forskning verkar det särskilt påkallat att ställa sig moraliska frågor om verksamheten. Anser du själv att moraliska frågor har någon betydelse inom vetenskapen?
– Själv tycker jag att moraliska frågor spelar roll. Personligen anser jag att jag har ett ansvar för att röra mig utanför laboratoriet och möta människor, som nu, där jag får höra vad folk tycker, och själv en möjlighet att informera om var vi står just nu. Om många människor motsätter sig något jag tänkt göra låter jag bli. Å andra sidan kan det vara väldigt många människor som är för att göra en särskild sak. Det gäller att känna av när en större allmänhet blir bekväm med en idé.
Men när det gäller dig själv, finns det någonstans i dig själv något som ger dig en reaktion? När du gör experiment kan du ju inte gå och göra en gallup varenda gång, du måste själv avgöra?
– Då jag gjorde experimentet med att kontrollera en tredje hand, som om den vore min egen, då jag själv satt i New York och handen fanns i London, och kände feedbacken från handen i London, insåg jag något om möjligheterna och kraften i den teknologin. Till exempel militära applikationer som jag hittills inte insett.
Just det experimentet slår mig som oproblematiskt – det är väl ungefär som när kirurger teleopererar kirurgiinstrument ?
– Jo, det är som att teleoperera, men i det här fallet var det fråga om att kontrollera handen direkt via mitt nervsystem.
Det jag själv hade i tankarna var experiment som det med råtthjärnceller och mänskliga hjärnceller som införlivas i mikrochip för att få dem att styra robotar: jag är inte säker på exakt vad det är som anmäler sig men något är på gång där som gör att jag reagerar på det direkt.
– Ärligt talat?–?när jag första gången presenterade resultatet av experimentet med hjärnceller från råttor och mänskliga hjärnceller väntade jag mig en starkare reaktion. Den gången valde jag mina ord med stor omsorg. Men den starka reaktionen uteblev. Vilket var förvånande.
– Men när vi ser resultat som med elektrodstimuleringen för att hjälpa Parkinsonpatienter, eller när vi försöker hitta sätt att bota demens, då är det för mig helt klart att ändamålet helgar medlen.
Handlar reaktionen, i mig själv till exempel, om att vi när man använder mänskliga hjärnceller har att göra med något levande, till skillnad från något som är digitalt. Det är inte så att jag genast med säkerhet vet att det per definition är problematiskt att experimentera med hjärnceller, men de här experimenten implicerar att det inte kommer att stanna här – förr eller senare kommer man att hamna i en position där samma frågor dyker upp på nytt men med en helt annan tyngd.
– Det är sant att hjärnorna är levande, det är hjärncellskulturer som vi förvarar separat från robotkropparna när de inte används i experiment. De har en tendens att drabbas av virus och infektioner. Å ena sidan blir man som forskare förargad av att de dör, å andra sidan är känner man ett stygn av något, det är något levande som dött. Men vi är inte i ett sådant skede att vi skulle döpa en hjärna.
Och det skulle väl i sig själv implicera något ytterligare – jag menar att experimentera med en hjärna som har ett namn och en personlighet?
– När vi kommer till ett stadium där vi har 30 miljoner hjärnceller samlade kan man börja se skillnad i hur de uppträder, hur mycket de lärt sig, och så vidare. Jag håller med, då kommer jag själv antagligen att reagera lite som du nu gjort.
Det slår mig också att jag inte alls ser det som ett moraliskt problem att experimentera med så kallade digitala intelligenser. Men genast vi har att göra med något som lever uppstår det problem. Det är tydligt att det är en avgörande skillnad mellan mjukvara och levande organiskt material, särskilt en hjärna.
– Du menar att om vi hade en robot här, som hade en mänsklig hjärna, skulle vissa frågor inställa sig; som kan vi slå av och på den utan vidare?
Ja. Här dyker en fråga upp om att det är något som vi måste förhålla oss till, något, eller ’någon’ som det blir en fråga om hur man behandlar. Att behandla en dator är väsenskilt, jag kan inte föreställa mig hur en digital intelligens ska tänkas leva, däremot är det omedelbart klart att en hjärna konstruerad av mänskliga hjärnceller gör det.
– Det håller jag med om. Men som vetenskapsman är jag av åsikten att det är viktigt att göra de relevanta experimenten för att se vart de tar oss. Sedan måste man igen ställa sig frågor.
TEXT & FOTO: MARCUS PREST