Tuomas Martikainen i köpcentret i Kråkkärret, en av de stadsdelar i Åbo där det bor flest personer av utländsk härkomst.
Vissa känsloladdade och problematiska frågeställningar styr diskussionen om invandring och gör den alltför snäv. Det ena lägret viftar med rasistkortet medan den andra stoltserar med ”realism” när den egentligen gottar sig i enstaka problem. Med risk för att förstärka problematiken tar vi upp dessa frågor med forskare Tuomas Martikainen.
Text: Nicklas Hägen
Intervjun är över och Tuomas Martikainen ser tveksam ut.
Vad anser du om intervjun?
– Den var färgad av diskussionen som förs i sociala medier. Jag kan visserligen förstå det men vi har att göra med en mycket stark känslomässig diskurs. Man kan försöka föra in andra element i den och acceptera dem i diskussionen, men eftersom de inte är så känslomässigt engagerande kommer de att glömmas bort.
Än så länge är Martikainen forskare i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och professor vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Från och med början av augusti är han direktör för Migrationsinstitutet, som har sitt säte i Åbo. Tanken var att träffa honom för en intervju om invandring och den finländska invandringspolitiken, samt diskutera de där sakerna ”man inte får säga för då är man rasist, men…”
Vi tar diskussionen från början.
Ur ett invandringsperspektiv, vilka är dina intryck av den nya regeringen?
– Vi får en mera konservativ regering än vi haft tidigare. När det gäller invandringsfrågor, både gällande invandringspolitik och gällande integrationspolitik, verkar inget stort hända på kort sikt. De förändringar vi är medvetna om nu är ganska små, och många inom branschen tycker de är ganska goda.
– I vissa kretsar fanns en rädsla att man skulle skära ner på resurserna i integrationsarbetet, men just nu verkar det gå tvärtom. Om man vill satsa på att invandrarna ska lära sig finska så kostar det rätt mycket pengar och kan kräva mera resurser. En annan fråga är om Sannfinländarna – nu när de är nya i regeringen – i längden kommer med större förändringar, men det är ännu öppet.
Sannfinländarna verkar rätt långt inröstade på invandringskritiken. Håller du med?
– Min uppfattning är att invandringsfrågan har varit en av flera frågor som lett till Sannfinländarnas succé i alla val sedan 2008. Efter den stora succén år 2011, som främst baserade sig på allmän protest och antipatier mot EU, har invandringen blivit av större vikt i framgången. Ursprungligen var det bara ett segment.
Vilka var de andra delarna?
– Antielitismen och att många kände att det inte fanns några verkliga politiska alternativ. Dessa var centrala. Nu har invandringskritiken blivit en del av en Sannfinländsk identitet, även om jag har svårt att se att den skulle vara lika central för alla medlemmar i partiet. Där finns ett rätt bestämt block som är i politiken först och främst på grund av invandringspolitiken.
Detta block verkar ha lyckats styra in också de andra partierna till att börja använda sig av eufemismen ”invandringsrealist”?
– De har lyckats väldigt bra med den retoriken. De har framgångsrikt satt agendan på nytt, och nu är det ofta andra partier som tar ställning i deras frågeställningar.
Vad bygger retoriken på?
– Det finns olika element i den. Till att börja med finns det en nationalistisk kärna, att Finland finns för det finska folket – vilket för många betyder den finskspråkiga befolkningen i landet. Det finns en inbyggd värdekonservatism och samtidigt ett antireligiöst element som inte är typiskt för den gamla konservatismen i Finland. Där förde man fram kyrkans roll. Men just i det invandringskritiska segmentet finns en ganska stark religionskritik.
– Dessutom finns ett slags idealisering av kulturella och språkliga skillnader som i viss mån härstammar från den nationalistiska ideologin. Man kunde kalla den kulturessentialism, tanken att kulturerna – och islam räknas här som en kultur, inte bara en religion – i grund och botten är så olika att ”de andras” plats inte är här med oss eftersom de av kulturella skäl är så olika att anpassning är omöjlig. Det är den klassiska nationalistiska idén att de får existera bara de gör det långt borta från oss.
– Dessa är några element. Sedan finns det arbetsmarknadsrelaterade element som man kunde se som kritik mot vissa former av globaliserade marknader.
Det känns som att vi ofta när vi pratar om invandring och invandringsfrågor kommer nära den här kulturessentialismen. Och när vi pratar om invandring i stort handlar det, trots att de är en liten del, om flyktingarna – inte om till exempel svenskar och amerikaner.
– Tidigare läste jag mycket bloggar och det var rätt klart att flyktingar från Afrika och muslimska länder var i centrum för invandringskritiken. Invandringskritikerna har, helt medvetet, försökt utveckla sina argument för att ta ställning i olika typer av invandringsrelaterade frågor, men det stora narrativet är en reaktion på flyktingfrågor.
Man lyfter ofta fram statistik i invandringskritiken, till exempel våldtäktsstatistiken. Enligt en undersökning gjord av justitieministeriet 2010 var 34 procent av alla dömda våldtäkter och 41 procent av alla dömda grova våldtäkter år 2006–2009 gjorda av utlänningar. I antal betyder det 30 respektive 13 stycken vilket visserligen gör att statistiken väldigt lätt förskjuts när man överför den till siffror, men – och nu saknar jag originalkälla – också olika traditionella massmedier har rapporterat om det att det är 14 eller 17 gånger större risk att en afrikan eller en irakier begår en våldtäkt i Finland än att en finländare gör det. I viss mån kanske det kan förklaras med ett stort mörkertal och vem det är lättare att anmäla, men signalen är oroväckande. Vad kan förklara detta förutom kulturskillnader?
– Det är egentligen kriminologin som förklarar kriminalitet. Men det är helt sant att när man tagit i beaktande olika sociala aspekter av människors bakgrund, verkar vissa typer av kriminalitet vara högre bland vissa etniska, nationella grupper, eller vad man sedan väljer att kalla dem. Inte bara i Finland men också på andra ställen.
– Jag har inget svar på frågan utan kan bara spekulera. Det kan ha med kulturella värderingar att göra, hur man ser på mannens och kvinnans roll, på hur människor ska bete sig och hur man lär sig hemma hur man ska behandla andra människor.
– Man kan komma på olika förklaringar, men det jag inte tror på i de här förklaringarna är att det endast skulle handla om kulturella frågor. De kan ha en viss roll. Om det är en permanent utveckling eller en mera tidsbunden fråga där människor lär sig leva tillsammans förblir öppet för min del.
Men den verkar föra oss tillbaka till frågor om kulturessentialism. Finns det ändå en poäng i den?
– Jag tror inte det finns någon poäng i kulturessentialism. Man kan inte reducera mänsklig verksamhet och mänskligt beteende endast till en fråga om kultur. Kulturen har en roll bland många andra faktorer.
– Det den här diskussionen, de här diskurserna, gör i det här sammanhanget är att det är vissa problematiska aspekter man lyfter fram och samtidigt inte tar itu med några icke-problematiska element. Det är samlingen av olika negativa fenomen tillsammans, utan att ta i beaktande andra aspekter, som man använder som en strategi i skapandet av fiendebilder.
– Om man tänker det på ett annat sätt: om den invandringspolitiska diskussionen reduceras till en diskussion om våldtäktsstatistik ger den inte heller någon bra utgångspunkt för att förstå invandringen eller invandrarnas integration.
I retoriken verkar man spela på att man vågar säga som det är: ”det här vågar inte medierna i sin politiska korrekthet säga, så vi gör det i stället”. Å andra sidan känns det som att det finns något träffande i en politisk korrekthet som finns bland de som invandringskritikerna beskriver som ”blomsterhattstanter”, som tycker allt som har med invandring att göra är jättebra och inte vill se några problem.
– Jag har svårt att se att blomsterhattstanterna tycker det är trevligt med våldtäkter och att folk kastar stenar eller att det finns alla möjliga slags sociala problem. Jag tror att båda sidor tycker det är oacceptabelt. Det är ett retoriskt knep av invandringskritikerna att påstå att den andra sidan accepterar det.
– Hur man ska göra med invandringen och vad vi över huvud taget pratar om när vi pratar om invandringsfrågor – där finns det större skillnader. Men man ramar in diskussionerna genom känsliga och mycket tragiska händelser och jämför sig för att poängtera ideologiska skillnader. Det här är så pass känsliga ämnen att det är det folk kommer ihåg. På samma sätt är det med kritiken man ger åt vissa Sannfinländska politiker – att de vill skapa ett fascistiskt Finland, kasta ut alla och göra oss till ett Nordkorea, den är också överdriven. Det är inte det den stora majoriteten av de här människorna är ute efter.
– Skapandet av motpoler som de här är väldigt praktiska i diskussionen eftersom det gör att man inte behöver lyssna på vad den andra har att säga. Den biten gäller båda parter. Men naiviteten invandrarkritiker ofta pekar på – att folk med ett stort leende på läpparna springer mot en etnokulturell apokalyps – stämmer inte.
Vad är rasism? På den invandringspositiva sidan förekommer väl ofta en stark känslomässig reaktion som vill kontrollera vad som får sägas och använder stämpeln ”rasist” som ett slagträ för att tysta diskussionen? När den ena sidan blir för lättkränkt och så att säga ropar varg genom att alltför lätt ta till rasiststämpeln, kan man väl också förstå att den andra sidan slutar bry sig? När man går till kulturessentialism à la sannfinländaren Jussi Halla-aho är det svårt att säga att den inte är rasistisk, men har hans motståndare själva mjölkat kraften ur ordet genom att till exempel dra nazistparalleller eller, som i Sverige, censurera Astrid Lindgren?
– Personligen har jag svårt att förstå att man förändrar historiska texter, som till exempel Lindgrens böcker. De berättar ju om sin tid också. Att tiderna är annorlunda nu, det lär vi oss från dagens media, skolböcker och så vidare.
– Men det finns två rätt typiska föreställningar om rasism. Den första är att man med rasism endast förstår den biologiska, genetiska formen av rasism. Enligt en annan tolkning är skillnaden mellan rasism och annan diskriminering betydelselös. Där används ordet rasism för alla former av diskriminering. Samtidigt är rasism ett laddat ord på många sätt på grund av dess på många sätt dramatiska historia. När man börjar tala om rasism kan det vara svårt att få en fruktbar diskussion till stånd.
Vi delar in oss i två läger där båda tänker att man inte behöver lyssna på det andra lägret?
– Det leder till det.
Hur kan man förstå den rädsla som finns över att vår livsstil är hotad?
– Folk har alla möjliga slags rädslor. Å andra sidan har våra liv förändrats ganska drastiskt under de senaste trettio åren, det är ett faktum. Det är annorlunda att leva i Finland i dag jämfört med Finland på 1980-talet. Det har sina positiva sidor och det har sina negativa sidor. De sociala motsättningarna verkar i dag vara lite större än tidigare. Att det dyker upp människor från andra ställen som man anser att inte bidrar med sitt gör inte saken bättre för såna som har det svårt i dag, det är självklart, men om de är syndabockar för allt man pekar på är en annan sak. Mycket har förändrats i Finland – framför allt hos de som inte har det så bra på grund av förändringar på den finländska arbetsmarknaden. En stor del av de arbeten som inte kräver särskilt höga kvalifikationer har försvunnit.
De har rationaliserats bort.
– Hälften av de arbeten där man inte behöver utbildning har försvunnit från Finland under de senaste trettio åren. Många människor med invandrarbakgrund och många finländare utan utbildning tävlar om de här arbetena. Den här tävlingen är en verklighet i vissa sociala skikt.
Mot bakgrund av det här kan man väl förstå att vissa undrar varför vi plockar in mera folk?
– I Finland har vi inte plockat värst mycket folk överlag. Även om det funnits en viss politik som befrämjat att det finns mera utlänningar i Finland än tidigare, har de flesta kommit hit utan officiell inbjudan och av helt andra orsaker än att vara flyktingar.
Vilken är den största orsaken till att man kommer hit?
– Familjen. Det vill säga att en finländare träffar en utlänning någonstans och de skaffar familj. Eller att någon utlänning kommer hit från utlandet och träffar en finländare. De senaste åren har arbetsinvandringen också blivit av större vikt än tidigare.
Hur skulle Finland se ut om vi stängde gränsen?
– Det är en teoretisk fråga så länge som vi är medlemmar i EU, men visst kan man ju spekulera. För det första är det inte lätt att komma till Finland om man är från utanför EU. Det finns begränsningar och finansiella krav. Det lättaste är kanske att gifta sig och det är inte heller så lätt. När man hör historier om äktenskap med utlänningar får man höra alla slags historier som inte är så trevliga, utan ger en helt annan bild av Finland än vi är vana vid.
– Men nog kan man få antalet utlänningar att bli betydligt mindre på olika sätt om det är det man vill. Man kan skaffa mera begränsningar till eller helt förbjuda äktenskapsmigration, påverka antalet och acceptansen av asylsökande, inte uppmuntra finländska universitet och andra instanser att locka utländska studerande, göra det svårare att rekrytera utlänningar eller göra det svårare för finländare att resa utomlands. Internationellt sett skulle det göra det svårare för staten eftersom det skulle bryta mot många internationella överenskommelser. Och företagen skulle få det svårare.
Förutom de moraliska aspekterna skulle väl de flesta av dessa åtgärder slå tillbaka på oss själva genom att begränsa vår egen frihet?
– Finland har valt att vara ett relativt öppet samhälle i en mera globaliserad värld. Människornas rörlighet är en av följderna, även om det finns politiska möjligheter att begränsa invandringen som skulle ha olika följder. Nu efter riksdagsvalet har man fått det att låta som att man vill slänga ut folk ur landet till höger och vänster, men om man ser på invandringsverkligheten så finns där lagar och regler. De åtgärder man har är baserade på dagens lagstiftning, vad som helst får inte hända i Finland.
– I viss mån har man en förväntning om att invandrarna ska vara idealpersoner. Det är naturligtvis strategiskt men det finns inte människor som alltid är goda och produktiva och ger pengar och så vidare. På ett sätt är det självklart att om det är fråga om vilka sociala händelser som helst finns det nackdelar. Det är inget nytt. Och, om det skulle vara så att vissa nya former av kulturella praktiker landar i Finland på grund av att de finns på andra ställen, är det ingen automatik i att det får fortsätta på det sättet här. Ta till exempel kvinnlig omskärelse. Det är förbjudet. Om det pågår är en annan sak, men det är förbjudet i Finland och kan bestraffas.
Somalierna har varit omdiskuterade länge. Varför är just de i blickfånget?
– Den första större gruppen av somalier kom till Finland när vi var inne i en allvarlig ekonomisk recession i början av 90-talet och vårt administrativa flyktingsystem var outvecklat. Det här ledde till att de fick bosätta sig i hotell eftersom det inte fanns några andra lätta alternativ. På det sättet fick de en dålig start från början, de ansågs inte vara riktiga flyktingar, utan människor som försöker utnyttja det finländska samhället. Somalierna har blivit en av de största invandrargrupperna, vilket säkert spelar en stor roll.
Hur ska man se på det som kallas ”det muslimska hotet”?
– Det finns olika infallsvinklar till det muslimska hotet. Det demografiska hotet används som legitimation till reaktioner av andra typer av hot så det kanske är bäst att börja nysta därifrån.
– På basis av den demografiska forskningen av hur utvecklingen kommer att se ut i Europa under de inkommande decennierna så verkar det klart att muslimernas andel kommer att växa, men den mest sannolika prognosen tyder på en moderat ökning som inte närmar sig de extrema demografiska projektioner man ibland ser i islamkritiska resonemang. Det finns bra forskning som visar att de demografiska hotbilderna inte motsvarar verkligheten.
– När det gäller terroristrelaterade extremistiska rörelser är det en verklighet att sådana finns, och ett problematiskt fenomen på många olika sätt. De flesta muslimer själva ser på det som ett väldigt problematiskt fenomen men de poängterar den stora rollen många västliga stater har haft i att skapa resurser och möjligheter till utvecklingen av de här rörelserna. De islamkritiska rösterna säger att terror och extremism egentligen är kärnan i den islamska traditionen, att det är det mest typiska man kan tänka sig för islam.
– Faktum är att de extremistiska rörelserna är väldigt marginella men synliga i den islamska världen överlag. Isis är det stora undantaget för tillfället. De flesta islamska regeringarna försöker förhindra utvecklingen av dessa rörelser, också med militära metoder. Det är svårt att säga att terror och extremism skulle vara en essens i islam.
Man säger att ”Jo, de flesta muslimer är fredliga, men man får ändå hit problemen med dem”.
– Man kan böja världen på många olika sätt så att den till slut stöder den opinion man har. Samtidigt, det som händer där är att man ofta och lätt ger mening åt händelser som inte har den meningen ursprungligen, men som stöder olika former av narrativ.
Kan du vara mera konkret?
– Ett resonemang man ofta träffar på är att man måste stoppa den muslimska invandringen tidigt för att de kommer att ha stora familjer och med det kommer antalet muslimer att öka exponentiellt inom en relativt kort tid – om inte på tio år så på tjugo år. Vissa säger att det är en konspiration av de muslimska regeringarna, att de skickar hit människor som inte är medvetna om sina roller som kaniner, för att ta över världen.
– Den här sortens meningsskapande är ganska typisk. Den utesluter till exempel de observationer som empiriskt sett är mera typiska bland de muslimska befolkningarna i Europa – att deras familjestorlek inom en relativt kort tid drastiskt kommer att börjar närma sig den som också finns i majoritetsbefolkningens familjer. Det kan finnas vissa skillnader men riktningen är tydlig i att folk, av olika skäl, börjar bli som de andra som bor i landet. Inom invandringsforskningen har man länge kunnat iaktta ett tydligt assimileringsmönster: ju längre du bor på ett ställe, desto mera börjar du och dina ättlingar påminna om de andra som är där. Till stor del fungerar det så även om det kan finnas vissa särdrag inom vissa etniska och sociala grupper som fortsätter.
– Ett sådant resonemang går inte in. Man säger ”Ok, de muslimska familjerna är kanske bara lite större, men de är ändå större än ursprungsbefolkningens, vilket visar att den demografiska bomben är en verklighet”. Det spelar liten roll vad man egentligen säger för man hittar alltid olika sätt att se det ena eller andra som stöder sin egen tolkning.
Kan jag skriva den här texten utan att det spelar de med rasistiska syften i händerna?
– En stor del av dina frågeställningar härstammar från det invandringskritiska sättet att se på världen och de är meningsfulla i den diskussionen.
De är uttryckligen plockade därifrån med tanken ”det här får man ju inte säga, men…”. Men sägs de här sakerna faktiskt för lite? När man börjar googla får man en känsla av att just den här sidan av diskussionen finns representerad hur mycket som helst.
– För tio år sedan hade en stor del av den här dagsaktuella diskussionen ansetts vara marginella röster och inte av större intresse, men efter det har den ju kommit ganska nära mainstream. Diskussionen tar ju upp också viktiga poänger, men jag tycker att dess fokus egentligen är vid sidan av den stora helheten som kan kallas för internationell migration och invandrarnas integration.
– Jag har föreslagit ett annat sätt att närma sig de här frågorna, som baserar sig på en bild av en mera globaliserad värld i vilken ökad internationell rörlighet är en väsentlig del med både för- och nackdelar. I min populärskrivna bok Suomi remix från 2011 försöker jag att ge en kort förklaring på detta.
Fakta om Tuomas Martikainen
Tuomas Martikainen tillträder som direktör för forskningsstiftelsen Migrationsinstitutet i början av augusti.
– Det är ett väldigt spännande arbete på många sätt. I själva institutet är frågor om immigration och emigration på samma ställe, vilket inte är så vanligt. De olika sidorna har mycket att ge varandra, säger Martikainen.
– Institutet har också sin roll som arkiv och dokumentationscenter, allt möjligt som har att göra med migrationsfrågor, vilket gör att det finns möjligheter att samarbeta med olika organisationer också utanför universitetsvärlden och den högre utbildningen. Jag tycker det är rätt trevligt och ger nya möjligheter.
Personligen är han för tillfället intresserad av att försöka identifiera de behov som finns bland företag, administration och inom forskningen.
– Där kunde Migrationsinstitutet ta en roll som en institution som också har resurser till självständigt arbete utan att hela tiden springa efter projektfinansiering. Det möjliggör en mera långsiktig planering som saknas i branschen i stort.
Diskussionen om invandring förs starkt just nu i hela Europa, mycket på grund av att EU inte verkar ha någon lösning på problemet med dödsbåtarna på Medelhavet.
– Samtidigt finns det många andra båtar och flygplan som kommer hit och också går åt andra hållet. Nu när recessionen pågått ett flertal år ser vi i en ökad emigration från Baltikum, där unga flyttar utomlands. Det är något vi behöver hålla ögonen på.
Om Finlands ekonomi inte börjar gå bättre är det inte uteslutet att vi börjar bevittna en större flykt av unga ambitiösa människor. Det är bland de viktigaste fenomen att hålla ögonen på just nu, säger Martikainen.
En annan central fråga är hur det går för invandrarnas barn i Finland.
– Det har visats att också här finns rent av mycket diskriminering på arbetsmarknaderna, något som kan slå hårt särskilt mot de allra svagaste. Fastän de finska integrationsmålen är ganska goda, är verkligheten ibland annorlunda. Det finns för många som knappt kommer igenom skolan, vilket är inte lovande för deras framtid. Samtidigt ser vi dock en lovande ny generation av ambitiösa unga med varierande bakgrund som visar att det är möjligt att lyckas i Finland. Också arbetslösheten är bland många invandrare, på samma sätt som bland befolkningen i stort, på en problematisk nivå för tillfället, säger Martikainen.
– Sist och slutligen kommer Finland som en liten och exportberoende nation behöva all den talang som vi själv har till vår nytta. I en alltmer globaliserad värld kan individer med invandrarbakgrund samt smarta rekryteringar från utlandet bidra till en bättre framtid för alla. De finländska firmornas aktuella oro över prövningen av behovet av arbetskraft från utlandet är baserad just på detta.