En serie sexuella övergrepp utförda av en pastor i närmare trettio års tid har figurerat flitigt i de finlandssvenska medierna under våren. Rättspsykolog Julia Korkman höll i trådarna för utredningen, som skiljde sig från vad hon var van vid.

Text: Nicklas Hägen

Sexton personer trädde fram och pratade. Tolv av dem hade själva varit utsatta. Övergreppen en pastor inom Finlands svenska metodistkyrka och Hurtigs barnhem i Grankulla utförde mellan mitten av 1960-talet och 1990-talet drabbade uteslutande pojkar. De flesta av dem var mellan tio och femton år.

Övergreppen utreddes för första gången 2010, då tre fall polisanmäldes. Polisen valde att lägga ner förundersökningen med den redan då demente pastorn eftersom informationen var otillräcklig och preskriptionstiden gått ut. Pastorn avled 2012 och var med andra ord död när metodistkyrkan i fjol, efter att två fall till uppdagats, valde att privat återuppta utredningen.
Utredare var rättspsykolog Julia Korkman.

– Det är en unik företeelse att göra en utredning av det här slaget, där polisen gjort en förundersökning som lagts ner. Utöver de juridiska bestämmelserna finns det inga riktlinjer för hur man ska gå tillväga, säger Korkman.
Metodistkyrkan och Hurtigs barnhem valde att uppmana berörda att ta kontakt, i stället för att personligen kontakta de man trodde var berörda. Korkman anser att det var ett motiverat beslut, eftersom frågan var så privat till sin natur.

– Jag blev tillfrågad om det är vanligt att organisationer lägger ut annonser för att få tag på folk för att vittna, men det är inte vanligt att utredningar av det här slaget överhuvudtaget görs. Metodistkyrkan gick ut med en inbjudan att ta kontakt per e-post eller telefon. Det var nog vettigt. Man fick komma fram och berätta om man visste något, men framför allt ville kyrkan erbjuda professionell hjälp åt de som behövde det.

De upplevelser Korkman tagit del av beskriver klara fall av sexuella övergrepp. Det är dessutom sannolikt att det var betydligt fler än de tolv personer som trätt fram som utsatts. Vissa av övergreppen skedde i gruppsituationer där många bevittnade händelserna, även om flera av de som steg fram talade om kompisar som inte ville eller kände ett behov av att berätta om sina erfarenheter.

Korkman

Julia Korkman

– De som trädde fram berättade mycket liknande historier och det finns inga skäl att misstänka att stora delar av dem inte hänt. Samtidigt kan man inte garantera enskilda uppgifter. Det har gått en lång tid sedan händelserna ägde rum och som med allt annat så minns man en del, förstorar något och glömmer något annat, säger Korkman.
– Det viktiga här som kanske inte kommit fram tillräckligt tydligt är att handlingen uppenbart varit sexuellt motiverad.
Hur vet man det, utifrån beskrivningarna?

– Jo, det är handlingar som är mycket typiska för sexuella övergrepp. Till exempel beskrev man tvättsituationer där pastorn hade haft erektion och fört in sitt finger i anus på pojkarna. Om det bara varit en fråga om ett intensivt tvättande hade det kanske kunnat bortförklaras på det sättet, men nu har vi fått liknande berättelser från olika källor som inte haft någon större kontakt med varandra.

Myten om förträngning

Att intervjua vuxna som själva valt att berätta innebar för Korkman en ny erfarenhet, även om hon säger att basprincipen för intervjuerna är väldigt likadan den man utgår ifrån när man intervjuar ett barn.

– När du söker en människas upplevelse ska du undvika att blanda in egna tolkningar och ställa möjligast öppna frågor som uppmuntrar till eget berättande. Det räcker med färre frågor till vuxna. Snarare får man försöka uppmuntra dem och få dem att känna sig avslappnade. Det finns alltid en laddning när man pratar om saker som berör sexualitet och det gäller att komma över den, säger Korkman.

– Ju yngre barn, desto lättare leds de av vuxna. När man intervjuar dem får man försöka hålla dem motiverade, till exempel genom att stundvis hålla inne på diskussionen och låta dem springa runt eller teckna. Om de tecknar kan det dock bli svårt att veta om de går in i en fantasivärld och deras berättelse handlar om teckningen. Det gäller att dra gränser.

Nu var det här ett klart fall, men rent hypotetiskt, vad hade fått dina varningsklockor att ringa?

– Om vittnena hade beskrivit väldigt olika typer av övergrepp, om beskrivningen av händelserna inte varit koherent eller inte stämt överens med hur man vet att övergrepp brukar gå till hade man kunnat ha fog för tvivel.

– Ett annat hade varit om folk hade påstått att de hade glömt vad som hänt, men att det kommit tillbaka i minnet när de läst om händelserna i tidningen. Då hade man kunnat börja fråga sig om berättelsen handlade om falska minnen, snarare än riktiga ”förträngda” minnen. Det är en seg myt att man helt förtränger sina traumatiska minnen, och den verkar speciellt stark när det handlar om sexuellt utnyttjande av barn. Forskningen har inte gett belägg för att man skulle förtränga traumatiska minnen helt för att de sedan plötsligt skulle träda fram intakta igen. Tvärtom, i stort sett kommer man ihåg stressande upplevelser på samma sätt som andra saker.

Pastorn var omtyckt och hade familj, vilket kan ha gjort sitt till att det inte kom fram vad som hände. Man kanske visste att han ”tyckte om pojkar” men vad det betydde var inte klart. Också de som utsattes för övergreppen uppfattade dem på olika sätt. Det fanns en del som trodde sig vara ensamma om att ha blivit utsatta, medan andra trodde att det hände alla.

– Det fanns de som först i och med medierapporteringen förstod vad de varit med om. De hade inte förträngt det som hänt men de hade inte förstått motivet förrän de läste om det. Rapporteringen gjorde att händelserna tolkades på ett nytt sätt.

Oro och överdriven sexualisering

Sexuella övergrepp på barn är allvarliga företeelser och något de flesta vill ta avstånd ifrån. Det verkar för tillfället råda en förvirring kring var gränserna för sexualitet går, vilket väcker en överdriven tydlighet och försiktighet i kontakten med barn. På nätsidan traumajadissosiaatio.fi får man det till exempel att framstå som om en kindpuss eller en kram är ett sexuellt ofredande som ger svåra trauman.

Enligt Korkman är det nästan uteslutande positivt att det pratas allt öppnare om sexuella övergrepp på barn. Då majoriteten av övergreppen förr aldrig polisanmäldes, kommer betydligt fler fall fram i dag. Baksidan är de obefogade misstankarna, som ställer stora krav på de utredande myndigheterna och kan vara en personlig katastrof för den som anmäls.

De ökade diskussionerna om sexuella övergrepp har också konsekvenser på ett bredare plan.
– Problemet är att vi har börjat sexualisera också sådan fysisk kontakt som inte är sexuell. Det skickar också konstiga signaler till barn, att de är sexuella objekt på ett sätt som är absurt. När det går till att personalen i skolor inte längre får beröra barn på ett positivt sätt har vi problem, säger Korkman.

– Från att vi helt har ignorerat och tabubelagt pedofili har vi gått till att bli överdrivet oroliga. Ett problem är att dessa är mycket medie­­sexi­ga fall. När det dyker upp löpsedlar som den om kidnappningen i Kotka nyligen skulle det vara intressant att veta hur många föräldrar som inte vill släppa ut sina barn – så reagerar jag själv också. Vi ser lätt problemet där det inte finns.

Också inom metodistkyrkan undrade man vad man skulle göra för att förebygga att något liknande upprepas.
– I dag pratar vi så mycket om sexuella övergrepp och ungdomarna själva är så mycket bättre på att tala om vad som händer, att jag inte tror att det kunde upprepas på det sätt och så länge det gjorde, säger Korkman.

– Man vill skydda ungdomar i olika samfund. Det är bra men det kan också gå för långt. Riktlinjerna bör inte bli så restriktiva att vuxna inte längre kan vara i enrum med barn och ungdomar, och inte får röra vid dem. Det är att göra barnen en björntjänst. Om de har något problem kan de verkligen behöva få prata med en vuxen i enrum. Och barn har ett stort behov av fysisk kontakt.
I vår rädsla för pedofiler och pedofili riskerar vi att göra oss av med en positiv tradition.

– Vi har med den finska bastukulturen haft en mycket öppen inställning till nakenhet. Jag tror det är bra för barn att se hur människokroppen utvecklas och hur den ser ut under olika stadier av utvecklingen. Det är mycket positivt med det och vi ska hoppas att det inte försvinner.