En villkorslös medborgarlön i stället för en djungel av noga övervakade arbetslöshets- och andra ersättningar och stöd är ingen ny idé.
Text & foto: Ari Nykvist
Tanken sägs gå ända tillbaka till slutet av 1700-talet och har återkommit med jämna mellanrum. På 60-talet föreslog bland andra nationalekonomen och libertianen Milton Friedman en form av basinkomst genom så kallad negativ inkomstskatt. Detta var också något som testades på 60- och 70-talen i USA och Kanada. Att man vid en viss inkomstgräns inte längre betalar skatt utan börjar få en viss ersättning av staten för att klara sig tills man igen börjar tjäna så mycket att man på nytt kan bli en god skattebetalare.
– Visst är det både bra, spännande och intressant att vi i Finland nu prövar hur en partiell basinkomst skulle påverka arbetssökandes lust att aktivt söka och få arbete. Och få göra detta utan att samtidigt fastna i en av de allt mer snärjiga flitfällorna, säger Mikael Nygård, professor i socialpolitik vid Åbo Akademi i Vasa.
Är den gamla sociala trygghetsmodellen föråldrad?
Nygård påpekar att det finländska försöket handlar om en partiell basinkomst som inte beskattas och som därför säger rätt lite om hur hela beskattningssystemet med progressiv beskattning kontra plattskatt påverkas av en allmän basinkomst.
– I det här försöket ligger fokus närmast på flitfällor och på olika incitament för att jobba och söka jobb. I Finland är åsiktsskillnaderna om medborgarlönens villkor och storlek fortfarande så stora att det knappast på länge blir någon allmän medborgarlön för alla arbetssökande eller till exempel för fattiga kvinnliga ensamförsörjare på deltid eller för studerande.
Den sociala trygghetsmodell vi för närvarande har i Finland och i många andra länder, byggdes upp under andra tider och förhållanden än idag. Mycket har förändrats sedan 60-talet och trots att den gamla modellen fortfarande fyller stora och verkliga behov, finns det en rad nya sociala behov som den modellen inte längre klarar av på ett rättvist sätt.
– Bland annat globaliseringen och digitaliseringen har satt hela den gamla sociala trygghetsmodellen under tryck. Nu upplever allt fler att det behövs en ny socialt hållbar och ändå rättvis modell för att klara av de snabba förändringarna.
Just om de frågorna skulle FPA:s direktör för samhällsrelationer, professor Olli Kangas föreläsa i slutet av november vid Åbo Akademi i Vasa. Men i stället kallades han den dagen till riksdagen där beslutet om försöket samma vecka fattades.
Den nu alltså så aktuella frågan om basinkomst men också till exempel social- och hälsovårdsreformen handlar egentligen om samma sak. Att staten vill ha bättre koll på hälso- och socialvårdsutgifterna som inte längre får öka på samma sätt som hittills.
– Det är alltså också fråga om en ideologisk linje som förtydligades efter finanskrisen och i synnerhet efter G20-mötet i Toronto 2010 där USA höll fast vid sin linje att stimulera ekonomin medan EU gick in för en allt mer hård och fortsatt åtstramningsdiskurs som går ut på att minska statens utgifter och skuldbördan och samtidigt sänka skatterna. Det som kallas permanent austerity.
Allmän medborgarlön inte trolig i Finland
En allmän och total medborgarlön på till exempel 1000 euro i månaden före skatt är enligt Nygård inte möjlig i Finland på grund av de alltför stora politiska åsiktsskillnaderna. En nykeynesiansk (efter brittiska ekonomen John Maynard Keynes på 30-talet) ekonomisk politik i Finland, där efterfrågan ses som motorn som ska stödjas om ekonomin alls ska kunna växa, är därför åtminstone just nu föga trolig i varken Finland eller andra EU-länder.
– Idag finns det ett antal så kallade flitfällor som till och med kan passivera annars aktiva arbetssökande, så det finländska försöket med partiell basinkomst är välkommet. Men det är nog det hårda trycket att sänka statens utgifter och kostnader överlag regeringen i första hand oroar sig för. Att tvinga fram ett mindre generöst socialt trygghetssystem också i Finland.
Sammantaget kan de sociala reformer staten just nu funderar på därför ge den bieffekten att skillnaden mellan fattiga och rika och i synnerhet deras barn ökar. Samtidigt minskar också den tidigare möjligheten att via utbildning och egen karriär påverka den sociala mobiliteten med minskade klass- och inkomstskillnader.
– Det finns tyvärr en risk för att klass- och inkomstskillnaderna i Finland på det här sättet befästs då den traditionella sociala tryggheten omdefinieras. Människosynen bland politiker har gått allt mer isär. Redan nu har vi till exempel tre gånger fler fattiga barn i Finland än på 90-talet utan att det väcker ramaskrin.
Rent teoretiskt och ideellt kan professor Mikael Nygård ändå tänka sig att en allmän medborgarlön kunde fungera i dagens samhälle så länge kostnaderna inte ökar. En medborgarlön motsvarar på många (om inte på alla) sätt dagens värld och framför allt de yngres syn på arbetslivet och arbetets roll i livet.
– Vi har fått nya sociala behov som också kan ses som nya sociala risker. Kvinnornas situation och pensionsfråga, nya typer av hushåll, invandrar- och regnbågsfamiljer, frilansare och allt fler unga som vill sysselsätta sig själva. I Finland talar allt fler forskare till exempel just om en feminisering av fattigdomen, något också vi vid Åbo Akademi i vår egen forskning har hittat belägg för.
I debatten om såväl social- och hälsovårdsreformen, landskapsreformen som medborgarlönen har ändå ett faktum ofta glömts bort: Att statens totala socialkostnader överlag nästa år ska sänkas med närmare en procent. Det handlar i slutändan om några euron per hjälpbehövande som kan vara avgörande för allt fler av oss.