Anna Möller-Sibelius skriver om begreppen bildning och påläst, och de konnotationer de bär på.
ågon gång i historien var det viktigt att känna till att Francesca och Paolo var ett kärlekspar som pilgrimen Dante mötte på sin färd i Inferno, där de straffades för sin otillåtna passion. Det var viktigt att kunna identifiera en sonett, att associera till Goethe inför rader som ”Über allen Gipfeln ist Ruh” och att krydda sin konversation med en och annan fransk fras, till exempel tout est bien qui finit bien. Det lät liksom finare än ”slutet gott allting gott”. Därmed hade man också bekräftat sin klasstillhörighet och bildning.
Det är knappast någon idag som saknar den performansen. Och väl är väl det. Allt det där kan dessutom googlas numera, om någon faktiskt skulle råka vilja ha information av det slaget.
När man minskat på undervisningen i litteraturhistoria i den nya läroplan som togs i bruk i finländska skolor detta läsår, så innebär det ett steg bort från bildningshögfärd och elitism. När dagens litteraturforskning alltmer fokuserar på samtidslitteratur istället för på litteraturhistoriska ämnen, så har en välbehövlig omorientering från det förflutnas unkna perspektiv skett.
Eller?
Idag säger man sällan att någon är bildad. Men påläst kan man vara, och det är positivt. Det implicerar att en person skaffat sig den information som behövs inför en uppgift utan att ha bildningsbegreppets mera personlighetsdanande och historiskt förankrade konnotationer, eller dess elitism.
Det är svårt att försöka återinföra ett bildningsbegrepp som ohjälpligen låter som en anakronism och som kontaminerats av just sådana mindre sympatiska drag som antyddes ovan. Kunskap som accessoarer att briljera med eller att markera socialt privilegium och segregation med.
Att vara påläst låter neutralt och demokratiskt. Men att bara skaffa information är nog för lite. Vad vi gör med informationen och vad den gör med oss måste rimligtvis spela någon roll. Och transportsträckan från informationsinhämtning till användning ska väl inte behöva vara omedelbart överskådlig?
Men kanske begreppet påläst kunde utvidgas och fördjupas? Inte så att det blev en mera politiskt korrekt synonym till bildning utan faktiskt något nytt. Något som var bildning utan dess negativa barlast. Men något som samtidigt var mer än bara inhämtande av information.
Vad skulle det närmare bestämt innehålla?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag själv som litteraturforskare och läsare har hittat ingångar till en överväldigande och oöverskådlig värld genom enskilda texter av enskilda författare.
Jag har inte förstått mig på fenomen som krig, religionstvister eller slaveri. Men jag har förstått (inte i betydelsen accepterat) hur det kom sig att Bertel Gripenberg skrev dikter för den vita sidan i Finlands inbördeskrig 1918. Jag har fascinerats av Jesu radikala Bergspredikan i Matteusevangeliet och jag har gripits av Toni Morrisons roman Beloved.
Från den enskilda kontakten med en skönlitterär text kan större sammanhang småningom öppna sig och övergripande skeenden bli mer begripliga. Inte bara inom litteraturhistorien. Läsning av skönlitteratur gör också något med ens förståelse av verkligheten och världen mera allmänt.
Att vara bildad behöver inget syfte, det har ett egenvärde. Det låter ju bra. Att vara påläst är mera instrumentellt, det är en noga övervägd insats för ett ändamål. Det låter kanske också bra, men för knappast tankarna till skönlitteratur.
Men om man gör en liten modifiering? Att vara bildad är att vara ”en som har läst världslitteraturen”. Egenvärdet blir samtidigt själviscensättning och prestige. Att vara påläst är att läsa skönlitteratur i syfte att lära känna världen. Funktionalitet utan tvekan, men på ett långsiktigt och mångtydigt sätt. u
Anna Möller-Sibelius
Filosofie doktor, forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.